Äntligen hemma
Jag väljer att inte skriva något om hur jag har tyckt resan har varit. Det är blandade känslor men det är samtidigt inget jag känner att jag behöver skriva ut här.
Ikväll ska jag bege mig hem till Cassi och spendera kvällen där mer mat och vin. Ser fram emot att få träffa henne så mycket nu efter att jag har varit iväg! Nästa vecka är jag även ledigt vilket känns så himla skönt. En vecka att bara få ta det lugnt, skriva färdigt uppgifterna som ska lämnas in om denna resan och även få sova ut! Jag har varit så trött denna resan och inte fått de timmarna sömn jag behövt någon av nätterna. Så att ta igen sömn är definitivt prio ett!
Nu hade jag tänkt lägga mig i sängen och kolla någon serie och förhoppningsvis få blunda i en halvtimme. Kunde inte sova ut i morse eftersom Linus skulle till skolan och gjorde ljud ifrån sig, jag vaknar väldigt lätt och kan oftast inte heller somna om.
Men ha det fint sålänge!
Redo för avfärd
Beger mig till Klippan imorgon vid nio tiden för att möta upp Trude där för att sedan bege oss vidare till Kastrup. Jag kan säga så mycket som att det är en otrolig tur att jag har henne med mig. Tror nog att jag hade känt mer ångest om jag inte haft henne där.
Annars har denna måndag inte varit speciellt produktiv. Jag har laddat om batterierna och tagit det lugnt. Kollat serier, packat och träffade även Cassi en liten stund innan idag. Men jag antar att jag måste börja tänka på morgondagen nu och faktiskt inte sitta uppe halva natten, några timmars sömn hade iallafall varit relativt bra.
Ha det fint!
Tankar
Det är med en tom blick som stirrar fram i skärmen just nu. Tom på ord som både borde och behöver komma ut. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på om det är någon specifik känsla jag känner just nu eller inte. Jag känner mig rörig i huvudet, det är så mycket som snurrar runt och så mycket tankar. Och samtidigt som allt är i full gång i huvudet känner jag mig själv så tom.
Naiv. Jag känner att jag på senare tid har varit för naiv på många sätt och vis. Blåögd, blåst, godtrogen. Jag har satt för mycket av min pålitlighet i andras händer utan att riktigt tänka mig för om det där verkligen var rätt eller fel, om det faktiskt var särskilt smart eller inte? Självklart ska man gå på känsla och göra det man tycker känns rätt, men det skadar inte att någon gång tänka efter på hur detta kanske kommer slå på gott eller ont längre fram? Att tänka lite smartare och lite längre än vad näsan faktiskt räcker. Jag känner ingen större sorg över att vissa saker helt enkelt har blivit som de blev, men jag kan många gånger känna mig dum. Att jag som egentligen är mycket på min vakt helt plötsligt inte har varit det längre. Jag ångrar mig inte över något eftersom jag ser alla våra handlignar i livet som en lärdom, vi lär oss av det och går vidare med det i bagaget. Men som sagt, mer eller mindre dum, beskriver en av alla mina känslor just nu.
Att räcka till. Jag är så väldigt less på att känna att jag inte är tillräcklig eller duger på det sättet som jag borde. Att det konstant ska bli på det sättet att jag får upp ett hopp om att jag är så bra som möjligt när det i slutändan visar sig att, nej tyvärr det var jag inte. Och då vänder man tillslut på det och ifrågasätter inte den eller det som fått en att känna den känslan, utan man smutskastar och skuldlägger sig själv för det. Det var helt enkelt mitt fel. Jag kunde gjort bättre, jag kunde sagt det där istället för det där andra osv. Och på senare tid är det jag som helt plötsigt försöker anpassa mig efter andra på ett helt annat sätt än vad jag gjort tidigare. Jag som i självaverket alltid på något sätt varit så pass stark att jag inte tänker ändra mig för någon annans skull, och varit fullt fast vid den åsikten. Varför viker jag mig helt plötsligt nu? Är det helt enkelt bara så att jag är för trött på denna ständiga känsla att jag kanske tror att det blir bättre om jag i slutändan anpassar mig så mycket att jag viker mig för andra? Jag har lovat mig själv att aldrig göra så, men varför nu?
Jag vet om att jag är väldigt luddig i hur jag skriver, och att det kanske låter alldeles obegribligt eftersom jag skriver som jag gör. Men huvudsaken är att jag får ut det för en liten stund för att faktiskt kunna ha chansen att lägga fokusen på något annat, men även också att jag iallafall förstår vad det är jag menar. Ibland hamnar man i stunder då tankarna cirkulerar lite extra och på lite för många olika och fel håll. Ikväll var en sån kväll och såndana ska få vara fullt tillåtna att ha. Därför är det helt enkelt bäst att försöka göra det man kan för stunden och på något sätt få ut det, på vilket sätt det än må vara.
En av tolv
Nu i februari, om femton dagar, beger jag mig till Tyskland för en gruppresa med en hel del studiebesök på olika industrier som står på schemat. Där ska jag befinna mig i tio dagar. Jag ser lite ångestladdat på det men försöker samtidigt inte tänka så jätte mycket på det. Jag hoppas mer eller mindre bara att de tio dagarna går fort så jag kan få komma hem och göra klart mitt arbete om dessa företagen så att det är ur vägen sen.
På tal om ingenting så är jag så fruktansvärt skoltrött just nu. När jag väl behöver motivationen som mest så finns den inte där. Jag skulle inte påstå att jag har varit speciellt flitig när det gäller att plugga förut, men sämre än så som jag presterar just nu har jag nog aldrig varit innan. Att ta tag i motivationen och peppa mig själv är något jag verkligen försöker med, men det fungerar helt enkelt inte. Mitt huvud har redan tagit studenten. Självklart så känns det skönt när allt är färdigt och man kan lägga det bakom sig, men den känslan försvinner i samma takt som man väl börjar på något nytt. Det är lika jobbigt att börja om igen.
Jag har sökt ett flertal jobb som jag hoppas att jag så småningom får svar ifrån. Det skulle vara väldigt skönt att få ha ett extrajobb nu under våren som man även (förhoppningsvis) kanske skulle kunna jobba på under sommaren? För att börja plugga efter sommaren tror jag inte är något för mig, inte så tätt inpå. Och det är så svårt samtidigt med eftersom man inte riktigt vet vad man vill bli sen? Självklart har jag ju drömmar precis som alla andra, men det känns så meningslöst att försöka tro att de någonsin kommer att bli verklighet. Därför försöker jag hela tiden tänka ut en plab B, C, D osv osv. Men det är så svårt. Det är synd att jag egentligen inte trivs med att ta studenten med titeln "processoperatör", då hade allt varit mycket lättare. Jag hade kunnat jobba på Perstorp AB, Kemira eller något annat liknande företag och sen hade det varit bra med det. Men nu vill jag inte jobba inom industrin hela livet. Men vem har sagt att livet efter den trygga skolan skulle vara lätt? Självklart vet jag om att jag inte behöver bestämma mig nu. Kommer jag på vad jag vill göra om tjugo år så är det inte omöjligt att förverkliga det då. Men det är ändå relativt jobbigt att inte ha en blekaste aning.
Det har var egentligen inget nödvändigt att skriva, mest lite onödga tankar och funderingar. Och en dålig ursäkt på att ta en paus i mitt pluggande till ett kemiprov jag har imorgon.
Ha en fin vecka!
