Kontroll, ett form av kontrollbehov har jag tidigare haft när det kommer till mitt inre. Att kontrollera så jag inte tappat det helt, kunnat ta mig igenom tuffa perioder på ett förvånansvärt bra sätt så att jag sen kunnat gå vidare och fortfarande kunnat klara av det vardagliga. Jag har sett till så att jag inte brytit ihop allt för mycket för mitt eget bästa. Sagt till mig själv så många gånger att "det är okej för dig idag att känna efter, men inte för mycket. Tänk på att du ska klara av kommande saker också". Detta låter kanske inte okej i vissas öron, men för min del var detta en överlevnadsinstinkt jag fick vänja mig vid att leva efter när jobbiga saker kom fram en efter en, hela tiden.

Visst är det okej att känna efter, att vara ledsen men även att få bryta ihop. Och jag har kanske vissa stunder varit för hård mot mig själv, men när du lever efter en viss rutin och har gjort under en längre tid är den inte heller särskilt lätt att bryta om det så väl skulle behövas.

Men något som det lilla kontrollbehov jag har kvar och även jag själv har samma åsikt om är att det inte var okej att det blev som det blivit nu. För nu vet jag inte hur jag tidigare gjort och hur jag tidigare kunde hantera stunder som de jag upplevt på senare tid som faktiskt bara har varit en väldigt kort tid. 

Det jag pratar om att jag haft kontroll över är framförallt min ångest. Den har jag levt med i så många år eftersom den kom in i mitt liv när jag inte var särskilt gammal. Under två års tid som barn levde jag med panikångest och fick attacker flera gånger i veckan, grät så ofta att man efter ett tag borde ifrågasatt hur mycket tårar den lilla kropp jag då var bosatt i egentligen kunde producera. Men efter en tid blev ångesten stabil och jag lärde mig hantera den. Och jag har kunnat hantera den i så många års tid nu, men det fasta greppet jag en gång hade är så gott som bortblåst nu.

För ungefär tre veckor sedan fick jag den värsta panikångestattacken jag varit med om på flera år. Jag märkte inte ens av när jag väl tappade kontrollen eftersom allt gick så oerhört fort. Jag hängde inte alls med och innan jag ens visste ordet av det hade jag så mycket panik att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag kände inte igen mig själv och blev så rädd över det som nyss greppat tag i mig att det hela blev allt värre. Jag tänkte att "försvinner inte detta snart så dör jag". 

Jag var så yr och hela huvudet snurrade, mina händer började skaka och inte långt där efter skakade hela kroppen. Jag kallsvettades mer än vad jag kan minnas att jag gjort tidigare, magen gjorde så enormt ont och jag mådde hur illa som helst. Samtidigt grät jag så mycket att det blev alldeles suddigt framför ögonen på mig och jag hyperventilerade så mycket att det kändes som om jag tillslut skulle trilla ihop. Slutligen tog det i alldeles för mycket i kroppen att jag fick springa in på toaletten för att kräka. 

Jag måste vara ärlig och säga att jag är besviken, så öerhört besviken på mig själv att detta hände. Det kanske är helt och hållet fel av mig att känna så, men oavsett om det är rätt eller fel så tar det fortfarande inte bort hur jag faktiskt känner för denna händelsen. Väl efteråt förstod jag inte vad som hade hänt och vad som var den egentliga anledningen till varför detta hade hänt heller. 

Sedan detta hände har jag gått med en konstant rädslan i kroppen att panikångesten ska komma igen och att jag inte ska hinna förbereda mig på att hantera den. Och på grund av detta gör det mig så låst. Jag tar avstånd från saker jag tror kan framkalla ångesten eftersom jag knappt vågar ta chansen att den ska uppstå igen. För känslan att inte känna igen sig själv alls och även att man är rädd att livet står på spel, är två så ofantligt obehagliga känslor. 

Nu ligger ständigt gråten i ögonen och jag känner mig så ledsen hela tiden. Flera gånger om dagen märker jag att jag kan sitta och blinka hur mycket som helst för att tårarna inte ska komma, eftersom jag knappt orkar vara ledsen. Jag orkar inte uttrycka min såkallade sorg när jag hela tiden känner den sitta i bröstkorgen som ett mörkt och kallt svart hål. 

Jag vet inte alls hur detta ska ordna sig. Just nu ser det helt svart ut framför ögonen på mig när jag tänker den tanken. Hur ska jag kunna komma ut ur denna onda cirkeln och komma ifatt mig själv igen? Jag är väl medveten om att hjälp finns, och bra sådan med, men det hindrar mig ändå inte från att tänka att allt ska bli som vanligt igen är en helt ofattbar tanke. 

Och som alltid när jag tar mig tiden till att skriva om något djupare handlar inte detta om att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Detta handlar om mig och att jag ska få kunna uttrycka mig för mitt eget måendes skull. Oftast brukar en nedskriven text kännas bättre för min del. Jag har funderat fram och tillbaka nu ett par gånger på om jag verkligen skulle skriva ned detta, och nu tog jag mig modet till att göra det, framförallt för att kunna sätta någolunda bra ord på mitt mående just nu men också för att jag för en ynka liten stund mår lite bättre av det.

I svåra situationer har jag tidigare alltid tänkt "det är jobbigt nu, men efter varje dal kommer där en topp. Detta kommer bli bra tillslut". Men just nu kan jag inte tänka så, eller rättare sagt så försöker jag men det går verkligen inte. Detta är så pass jobbigt att jag frågar mig själv om detta egentligen kommer bli bra tillslut, och isåfall hur? 

Kära fyraåriga Johanna, världen är så stor just nu och du är en liten del av den. Du har inte uppfattning om speciellt mycket just nu, du lever mest med tiden och i din fyrkantiga lilla vardag. Dina dagliga rutiner ser i stort sätt likadana ut för var dag som går men det gör inget nu, det är en trygghet och eftersom du inte har vetskapen om mer än den här lilla tryggheten, så är det okej. Du får reda på en sak i den här åldern som du inte riktigt förstår samtidigt som du faktiskt gör det. Du försöker ta in det men du vet inte riktigt hur. Du har så mycket tankar och funderingar redan nu och det här blev en stor del av dom, en av dom som du faktiskt tänker på lite extra. Du vet bara inte riktigt hur du ska hantera det, men vem ska klandra dig som fyraåring att inte förstå? Det är okej att inte riktigt förstå, det kommer att bli bra. 

Kära nioåriga Johanna, livet är tufft just nu och du mår inte riktigt som du ska. Detta är en helt ny känsla för dig, rädsla. Inte själva rädslan i sig men att konstant gå runt med en så stark rädsla i kroppen är inte vanligt för dig. Du undrar vad det egentligen är som pågår, vad är detta för något? Tyvärr så är det så att du har drabbats av något som heter panikångest och det är otroligt jobbigt, jag vet. Att varje gång behöva hyperventilera, gråta tills ögonen svider och kroppen värker varje gång du måste lämna huset är en fruktansvärd känsla, speciellt för en så liten ung tjej som dig som inte riktigt förstår hur detta ska hanteras. Jag skulle vilja krama dig i dessa stunder, få hålla om dig och säga att allt kommer att lösa sig och att det tillslut kommer att bli bra hur omöjligt det än låter just nu. För jag är den ända personen som faktiskt hade kunnat förklara det för dig. Men du, det blir faktiskt bra och det lovar jag dig.

Kära elvaåriga Johanna, det börjar bli bättre nu, ellerhur? Det går långsamt fram och det har varit en lång resa, men du börjar nå slutet och ett litet skimrande ljus ser du glimtar där allra längst fram i den mörka tunnelns slut. Och vet du vad? Du är snart där, du är snart framme. Tyvärr måste jag berätta för dig att detta är något som kommer ärra dig för livet. Nu när du väl är ute ur den mörka bubblan av panikångest så känns det inte riktigt som det, jag vet. Och det kommer aldrig bli så jobbigt som det har varit, men detta kommer faktiskt att påverka ditt framtida jag ändå. Ångesten kommer inte försvinna, den kommer finnas kvar och den kommer att besöka dig i mindre doser oftare än du tror. Du kommer även tänka ännu mer än du redan gör nu. Du kommer att tänka över varenda kommande handling fem steg längre för att inget ska gå fel och för att ingen ångest eller panik ska råka inträffa, så du slipper få känna på det igen som du verkligen inte orkar. Men är det bättre så? Både ja och nej. De stora ångestattackerna och paniken kommer bli färre, men samtidigt har du börjat med något som är så fruktansvärt svårt att sluta med, nämligen överanalysera. Så istället för panikångest har du nu istället börjat överanalysera precis allt, och tro mig, det är inget som är speciellt lätt att sluta med hur mycket du än försöker. 

Kära tolvåriga Johanna, det börjar närma sig sommar och snart blir du tonåring på riktigt. Det är en varm vår och du tar tiden lite som den kommer. Just nu är saker och ting faktiskt helt okej bra. Tyvärr så måste jag även berätta för dig här att snart kommer en hemsk nyhet som du nog aldrig kommer att förstå hur du ska hantera den. Än idag vet du inte hur. Och på det här området skulle jag vilja berätta för dig att det blir bra tillslut, men jag tror inte det blir det. Jag är ledsen, men det är nog så det är. Du kommer få försöka lära dig hantera detta på ditt eget sätt, det kommer inte att bli lätt men du har inget annat val än så. Detta är en smärta du kommer få bära på hela livet, en annorlunda smärta eftersom det är en historia utan ett slut. De sista kapitlets sidor i boken är oskrivna, boken fick aldrig sitt slut. Och ibland blir det så, det är något vi får försöka lära oss. Det är bara att resa sig upp och gå vidare helt enkelt. Men redan nu är du stark, trots det att du känner dig vilsen så är du stark och du kommer att klara dig.

Kära trettonåriga Johanna, du har nu försökt hitta dig själv och börja om. Till en början känns detta valet som ett smart och klokt val, men du ändrar dig snabbt och undrar var någonstans du egentligen har hamnat. Det är väldigt tufft till en början, men håll ut. Det är det ända rådet jag har till dig. Håll huvudet högt ett litet tag till för snart kommer en vändning och du ska se att de val vi gör i livet som till en början verkar helt förlorade kan tillslut visa sig vara bland de bästa och klokaste. Jag lovar, så håll ut.

Kära femtonåriga Johanna, tiden går fort och nu är det sista året på högstadiet som gäller. Slutet kommer att vara jobbigt, hur mycket du än just nu intalar dig själv att du kommer hoppa av glädje för att aldrig igen behöva sätta din fot där igen, så kommer en tår eller två, eller helt ärligt så kommer du fälla hur många tårar som helst sista dagen av både glädje och sorg. Det har varit en jobbig period men du har samtidigt haft en otroligt lärorik men även rolig tid. Du har vuxit enormt mycket som person ska du veta, även om du inte riktigt kan se det nu. Jag skulle dock bara vilja åka tillbaka i tiden och få banka lite vett i skallen på dig. Säga åt dig att all den tid du la på självhat hade kunnat vara tid du lagt på så mycket annat viktigare och roligare saker. Att dina tankebanor just där och då inte var okej och jag skulle vilja ruska om dig och säga åt dig att du är perfekt som du är. Och skulle någon mot sin förmodan säga något annat än så, så är det fel. För du är ju faktiskt du, och hur unikt är egentligen inte det? Det finns bara en som du och den du är ska du värna om. 

Kära sextonåriga och sjuttonåriga Johanna, mellan dessa två åren är du faktiskt två helt olika personer. Från att vara så vilsen och splittrad till att faktiskt växa så fort som du gjorde i dig själv. Du blev starkare och mer säker i dig själv. Vilken vändning du gjorde då och jag måste faktiskt säga att det är något jag är stolt över. För hur mycket som än hänt, hur mycket du än fått känna på och gå igenom så har detta inte tryckt ner dig eller sänkt dig, utan detta har höjt dig och gjort dig starkare. Du har fått känna på allt från det ena till det andra. Och hur många gånger du än har fallit så har du alltid sätt till att du rest dig upp igen, för hur mycket du än kan utstråla osäkerhet så ger du dig inte. Du ger inte upp och du ger dig på att du ska klara dig. 

Kära nutida Johanna, i brinnande stund är du arton år gammal och börjar så smått närma dig ditt nittonde år. Vilken resa du har varit med om under alla dessa gångna åren! På gott och ont förståss. Det har varit underbara stunder, lyckliga stunder, sorliga stunder, arga stunder, men du har klarat dom allihop. Hur kämpiga vissa tider än har varit så har du faktiskt lyckats ändå. 

Jag skriver inte detta för att på något sätt tycka synd om mig själv, för det gör jag verkligen inte. Utan för att göra en liten tillbakablick på allt som hänt under mina år som barn och tonåring. Och även om jag har gått igeom stunder som känts som en evighet, som om dom aldirg skulle ta slut så har jag faktiskt tagit mig igenom dom. Även om jag varje dag lever med ångest och en hjärna som ständigt går på högvarv så går livet vidare ändå. Det är något jag försöker påminna mig om varje dag det känns tufft och ångesten slår till. Det har absolut blivit bättre men jag har en lång bit kvar. Det är en ständig och daglig process med att försöka få bort detta och jag kämpar, jag peppar mig själv mycket, men det är inte heller jätte lätt och det är inte heller något som försvinner på en dag. Men tro mig jag försöker, och som sagt så är jag påväg.

Jag ville också mest ge mig själv en liten klapp på axeln och ge mig själv en liten hyllning. För när jag ser mig själv idag så ser jag en stark och klok ung kvinna. Jag vill kunna kolla på detta inlägget när jag har en dålig dag och känna, ja men då tänkte jag faktiskt på detta sättet och jag är kanske inte så dålig trotsallt. För har jag kännt eller tänkt såhär en gång tidigare så kan det väl ändå inte bara vara något jag har fått om bakfoten? Vi måste nämligen ta vara på de stunderna då vi på något sätt känner oss bra, vi måste uppmärksamma dom mer. För med tanke på det samhälle vi idag lever i, där vi ständingt har någon form av press på oss vare sig det nu gäller utseénde, karriär, vårt inre e.t.c, så behöver vi uppmärksamma de stunder vi faktiskt känner oss stolta, glada, lyckliga eller nöjda över oss själva. Notera dessa stunder mer så att vi kan gå tillbaka till dom under dåliga dagar. För kände vi så en gång så kan vi faktiskt känna så igen, ellerhur? 

Nu sitter jag här och skulle troligtvis kunna skriva ner tusen punkter på grejer jag egentligen borde göra som är bra mycket viktigare än att sitta här och skriva. Men samtidigt, det här handlar om mig och mitt välmående, att jag behöver få ut något som jag nog inte riktigt vet vad det är ännu, vilket jag anser vara viktigare. Faktiskt.

Det är med en tom blick som stirrar fram i skärmen just nu. Tom på ord som både borde och behöver komma ut. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på om det är någon specifik känsla jag känner just nu eller inte. Jag känner mig rörig i huvudet, det är så mycket som snurrar runt och så mycket tankar. Och samtidigt som allt är i full gång i huvudet känner jag mig själv så tom.

Vi är nu inne i februari, redan andra dagen i februari som dessutom är årets kortaste månad. En månad har alltså redan passerat. Hur var den? Jag vet inte riktigt. Den har inte varit jätte händelserik samtidigt som den faktiskt har varit det. Men det finns inte mycket att säga om den, om den har varit bra eller dålig. Neutral skulle jag nog vilja säga. 

Nu i februari, om femton dagar, beger jag mig till Tyskland för en gruppresa med en hel del studiebesök på olika industrier som står på schemat. Där ska jag befinna mig i tio dagar. Jag ser lite ångestladdat på det men försöker samtidigt inte tänka så jätte mycket på det. Jag hoppas mer eller mindre bara att de tio dagarna går fort så jag kan få komma hem och göra klart mitt arbete om dessa företagen så att det är ur vägen sen. 

På tal om ingenting så är jag så fruktansvärt skoltrött just nu. När jag väl behöver motivationen som mest så finns den inte där. Jag skulle inte påstå att jag har varit speciellt flitig när det gäller att plugga förut, men sämre än så som jag presterar just nu har jag nog aldrig varit innan. Att ta tag i motivationen och peppa mig själv är något jag verkligen försöker med, men det fungerar helt enkelt inte. Mitt huvud har redan tagit studenten. Självklart så känns det skönt när allt är färdigt och man kan lägga det bakom sig, men den känslan försvinner i samma takt som man väl börjar på något nytt. Det är lika jobbigt att börja om igen. 

Jag har sökt ett flertal jobb som jag hoppas att jag så småningom får svar ifrån. Det skulle vara väldigt skönt att få ha ett extrajobb nu under våren som man även (förhoppningsvis) kanske skulle kunna jobba på under sommaren? För att börja plugga efter sommaren tror jag inte är något för mig, inte så tätt inpå. Och det är så svårt samtidigt med eftersom man inte riktigt vet vad man vill bli sen? Självklart har jag ju drömmar precis som alla andra, men det känns så meningslöst att försöka tro att de någonsin kommer att bli verklighet. Därför försöker jag hela tiden tänka ut en plab B, C, D osv osv. Men det är så svårt. Det är synd att jag egentligen inte trivs med att ta studenten med titeln "processoperatör", då hade allt varit mycket lättare. Jag hade kunnat jobba på Perstorp AB, Kemira eller något annat liknande företag och sen hade det varit bra med det. Men nu vill jag inte jobba inom industrin hela livet. Men vem har sagt att livet efter den trygga skolan skulle vara lätt? Självklart vet jag om att jag inte behöver bestämma mig nu. Kommer jag på vad jag vill göra om tjugo år så är det inte omöjligt att förverkliga det då. Men det är ändå relativt jobbigt att inte ha en blekaste aning. 

Det har var egentligen inget nödvändigt att skriva, mest lite onödga tankar och funderingar. Och en dålig ursäkt på att ta en paus i mitt pluggande till ett kemiprov jag har imorgon. 

Ha en fin vecka! 

Jag ska vara ärlig och inleda detta inlägget med att konstatera att 2014 har nog varit det värsta året i mitt liv. De senaste åren har inte heller varit fantastiska, men så är det ju, livet går i toppar och dalar hela tiden och vi kan inte alltid tro att allting ska vara på topp, även om vi så hade önskat. 

Jag har haft otroligt bra och fina stunder detta året, men tyvärr är det så att, hur mycket man än försöker och vill, så är det de dåliga stunderna som tar över de lyckliga. Det är inte många fina minnen jag kommer ihåg från det här året eftersom jag enbart förknippar det med tråkiga minnen. Jag är självklart väldigt tacksam för den glädje jag fått ta del av i år, och som jag kan blicka tillbacka och le på. Men just nu vill jag bara att detta året ska nå sitt slut så att jag äntligen kan gå in i ett nytt kapitel och lämna allt som hänt bakom mig, och jag glädjer mig mycket åt att imorgon är år 2014 sista dag, snart är det över.

Året i sig började relativt bra och jag var på gång. Efter ett lyckat nyårs firande som jag och mina vänner höll i var jag igång igen. Januari, februari och mars var inte speciellt händelserika månader, och ska jag vara ärlig så minns jag inte jätte mycket från dessa heller haha.

April månad inledde iallafall med att fira min fina morfar som fyllde 80 år tillsammans med familj, släkt och vänner. Kalaset bjöd på god mat och fint umgänge och jag fick lite kvalitetstid med morfar en stund där vi bara satt och små pratade. Jag åkte sen till Tyskland tillsammans med den delen av klassen som läste tyska 4. Jag hade inte höga förväntningar på den resan och funderade till och med på att inte följa med. Men jag är så glad att jag faktiskt följde med!! Jag hade en mysig och rolig fyra dagars resa med så mycket skratt och bra umgänge. Solen visade sig sista dagen och jag och två tjejer från klassen gick runt bland Münchens gator och kollade i affärer och kände solen bränna skönt på kroppen. Vi satte oss och åt glass mitt på ett av torgen och hörde på musik som spelades på gatorna och hade det så himla bra. När jag kom hem var det lov och en arbetsintervju väntade. Jag var hur nervös som helst och minns att jag tyckte det gick helt åt skogen. Men dagen efter fick jag ett meddelande om att jag hade fått jobbet. Jag blev hur chockad som helst eftersom det inte var alls vad jag förväntade mig. Jag hade lite blandade känslor kring jobbet men tog tillslut beslutet att tacka ja. I slutet av månaden fick jag mig en ny telefon och firade valborg nere i Lund med ett bra umgänge.

I maj månad var jag mycket på fest. Träffade även min saknade vän Matilda över god lunch på WookHouse! Jag hade även två veckors praktik och en av dessa veckorna var på mitt kommande sommarjobb. Robin fyllde år och jag och Cassi bestämde oss för att överraska honom och bjöd på god mat på en mysig restaurang och hade en väldigt bra kväll! Det blev fint väder och mina ben var ofta barbenta, solade en del och mina fräknar dök snabbt upp. Jag spenderade morsdag tillsammans med mamma, mormor, lillebror och morfar inne i Hässleholm där vi gick ner i en park och satte oss på ett fick i det fina vädret och hade en hur bra stund som helst. Morfar var på topp och pratglad. Jag hade ett sånt lyckorus i hela kroppen efter den dagen och mådde så bra. Tre dagar senare hände tyvärr det som aldrig fick hända. Morfar gick bort och lika så en del av mig. 

Hela juni månad hade jag som ett stort, tjockt grått moln över mig av sorg och jag mådde inte bra alls. Jag försökte så gott jag kunde men det var inte lätt. Jag behövde vara på topp eftersom sommarjobbet skulle dra igång snart och fick därför försöka lägga sorgen åt sidan. 
Jag slutade skolan och hade fest med fina vänner och mådde väldigt bra där och då, för stunden. Började sen att jobba och det rullade på så gott det gick. Linus hade bal och jag fick fixa till honom, han var så himla fin!! Jag försökte ta vara på mina lediga timmar under helgerna så mycket som möjligt och hade många myskvällar, gick på många fester och höll igång hela tiden. Firade midsommar hemma hos Cassi som var väldigt roligt men slutade lite som den gjorde haha.. I slutet av månaden var det dags för begravning och jag grät så otroligt mycket. Hade jag inte haft min fina och underbara kusin vid min sida hade det nog varit en betydligt jobbigare dag, hon är så himla bra.♥

Juli månad drog igång med min födelsedag och jag blev ett år äldre, arton. Jag fick ett himla fint halsband med en liten historia till det av mormor som jag blev hur glad som helst över. Av Cassi och hennes familj blev jag överraskad med en helg i Stockholm där jag faktiskt aldrig hade varit innan. Jag blev hur glad som helst och hade en så rolig och fin helg med så bra sällskap, jag är så himla tacksam för detta än idag! Helgen efter det drog siesta igång och jag mådde hur bra som helst. Dansade, skrattade, träffade mycket olika människor och åt langos. Helgen avslutades på ett underligt men väldigt roligt sätt. Jag kom sen tillbaka till jobbet och det hände en del saker där vilket fick mig att välja att lämna. Juli månad flöt på så bra det gick, jag mådde inte jätte bra men var i bra sällskap hela tiden som gjorde det hela mycket bättre och lättare. Var i Helsingborg ett par gånger, gick på fester och njöt av det fina vädret. I slutet av denna månaden hände åter igen en väldigt tråkig sak. Mammas man råkade ut för en olycka. Jag tror inte jag behöver gå in på det för mycket utan hoppas det räcket med att jag skriver att det var väldigt jobbigt.

I början av augusti månad var jag nere i Lund hos Jocke och Paula i ett par dagar. Kom hem och hade en myskväll med vänner hemma hos mig. Jag kom tillbaka till sommarjobbet igen i en och en halv vecka för att sen lämna helt och hållet. Köpte även mina första Vans denna månaden och var väldigt glad (trots priset haha...) över detta. Vi hade urnsättning för morfar i mitten av månaden och jag kände otroligt mycket sorg. Var på fest och var även på "Helsingborgs festivalen" med vänner och hade en väldigt rolig och bra kväll som inte avslutade på bästa sätt och jag mådde väldigt dåligt över detta.

I september hade skolan dragit igång igen på riktigt och rutinerna var tillbaka igen. Hade inspark för ettorna som var både bra och dålig, men mest bra. Det slutade tillslut lyckat iallafall. Jag skrev ett långt inlägg angående valet och en vecka senare fick jag rösta för första gången. Köpte nytt te och drack mycket av detta. Köpte även nya glasögon och nya höst skor denna månaden. Mamma fyllde år i mitten av september och i slutet överraskade vi mamma med en liten fest.  

I oktober månad hände inte mycket. Skolan var igång, jag pluggade en massa, åt goda gröt frukostar, unnade mig att gå till frisören och vi gjorde graven höst fin. Vi var även på kyrkogården under alla helgon. 

I november hände inte så mycket då heller. Jag spenderade en helg nere i Vellinge hos farmor tillsammans med mina brödrar och hade det mysigt. Hade även en utgång med vännerna och Linus fyllde 16! 

December drog igång med två veckors praktik i Helsingborg på Kemira. En väldigt lyckad praktik och jag trivdes bra. Blev dock sjuk mitt i alltihop och fick stanna hemma. Jag försökte kolla mycket på Musikhjälpen som är så himla bra och spenderade nästan en hel natt i soffan framför detta. Annars har mycket av december månad bjudit på studier. Jag har pluggat väldigt mycket i hopp om att bli klar med allt i tid. Vi slutade tillslut skolan iallafall och allt julfirande började dra igång. Jag var nere hos farmor på julafton tillsammans med familjen vilket var mysigt. Några dagar senare träffade jag äntligen mina två äldre syskon och spenderade en hel dag med dom vilket var sååå behövligt!! Annars har jag de sista dagarna försökt ta det så lugnt som möjligt. Jag har verkligen varit så himla trött och utmattad. 

När jag ser min lilla summering av året i text så ser det självklart inte så hemskt ut som jag kanske fick det att framstå. Men det är mycket jag kände att jag inte ville ta med eller kände att jag ens kunde ta med. 

Jag tror att hade inte min älskade morfar gått bort i år så hade jag inte klassat detta året som hälften så dåligt som jag gör nu. Detta har tagit något enormt på mig och min familj, och det är även något jag haft, men även har, väldigt svårt att greppa. Han har betytt så ofantligt mycket för mig och utan minsta lilla förvarning bara slets han ifrån mig. Jag förstod det inte då, jag förstår det inte idag och jag vet inte om jag någonsin kommer förstå det. Det jag vet är att jag saknar honom så det gör ont, varje dag. 

Jag har inga förväntningar på det kommande året, men jag hoppas iallafall att det blir ett bättre än det som varit.

Veckorna bara springer iväg och i nästa vecka tar vi ett kliv in i december, julmånaden, den sista månaden på året, år 2014. Snart är det nyss påbörjade året 2014 över, och för var dag som går förundras jag allt mer över hur tiden verkligen kan gå så otroligt fort. 

Nästa vecka och veckan därpå har jag praktik i Helsingborg. Jag ser fram emot att vara ifrån skolan ett tag och bara få tänka på annat, även om det faktiskt är så att jag har en del skol-relaterat som ska hinna bockas av under praktikveckorna. Och påtal om praktik så är det inte många veckor kvar innan vi får reda på vart vi kommer hamna någonstans i världen mellan veckorna 8-10 nästa år. Jag har ingen som helst aning om hur lärarna tänker när det väl kommer till att välja plats till mig. Hur som helst kommer jag nog bli glad vart jag än hamnar, det jag mest är spänd på är var och om det är så att jag kommer vara själv eller inte? Får smått ångest av att tänka på det och jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är en bra känsla eller en dålig.

Hur är det annars då? Jag själv mår, jag mår helt enkelt bara. Det finns inte mycket mer att säga än så. Känner mig varken uppåt eller neråt, humöret är lite ostabild måste jag erkänna men inte så pass att jag inte kan hantera det. Jag känner mest för att dra mig undan just nu, jag vill inte riktigt vara runt omkring en massa folk eftersom jag då behöver hålla humöret uppe och det är faktiskt något som är ganska jobbigt just nu. Jag måste verkligen ta vara på de krafter jag har kvar i kroppen, tänka på att ta hand om mig själv och kanske skämma bort mig själv lite extra? Därför tänkte jag vara hemma i helgen och lägga teknologin åt sidan, vira in mig i en filt, dricka en massa te och läsa. Det va längesedan, allt för längesedan som jag gjorde något sånt. Därför passar det bra i helgen, när jag ändå behöver vara hemma. Förhoppningsvis kommer min nya pyamas imorgon också som jag beställt och egentligen inte skulle köpt kanske, men jag kände för att unna mig den. 

Just nu får jag försöka glädja mig åt det lilla i vardagen, vilket jag alltid gör annars men kanske behöver göra lite mer nu. Har lite små planer jag tänkt på att göra inom en snar framtid, men det får vänta, dock betyder inte det att man inte kan glädjas åt det bara för att det får vänta. Imorgon ska det även bakas lussebullar här hemma, och jag som inte tycker om julen ser då lussebullarna som glädjen istället, man får försöka hitta något positivt i allt!

Jag försöker, även om det är svårt, och speciellt nu när dagarna inte hinner bli ljusa förrän de ska bli mörka igen. Det går trögt fram men då är det lättare att tänka att allt inte kan gå i hundranittio utan en del saker får ta sin lilla tid, antagligen är detta något som behöver ta tid. 

Må gott och sköt om er. ♥

 

Jag har länge tänkt på att skriva ner detta, mest för min egen skull för att jag överhuvudtaget ska kunna sätta ord på alla dessa kaotiska tankarna som ständigt brottas inom mig. Men för varje gång jag påbörjat en ny text har jag lika fort suddat ut rad för rad och sen bestämt mig för att bara strunta i det eftersom det inte är lönt. Det är egentligen inte lönt, för vad ska jag skriva egentligen?

Det har hänt så mycket runt omkring mig, gammalt som nytt, som jag inte hunnit ta in ännu. Jag har inte hunnit hantera det och förstå det, inte på riktigt. Jag har inte lagt ner den tid och energi till vissa tankar och händelser som jag kanske egentligen skulle behövt, utan jag har istället fått tänka på det för stunden och därefter skjuta bort det. Jag har helt enkelt inte känt att jag har haft tid till att må dåligt, och någonstans inom mig tror jag också att jag faktiskt inte har vågat ta tag i det mest för den sakens skull att jag inte vill tro att det är sant. Jag är egentligen inte den som ignorerar mina problem, men jag får väl erkänna att jag på något sätt har gjort det nu. Anledningen till att jag inte har tagit tag i det tror jag beror på att den ena jobbiga stunden efter den andra har kommit med så korta mellanrum att det helt enkelt bara har blivit för mycket att ta hand om, och då är det självklart lättare att lägga det åt sidan. 

Alla kommer vi till den punkten då vi inte längre orkar hålla humöret uppe, vissa fortare än andra. Jag har länge gått runt och burit på så många olika saker, det har i princip bara matats på. Länge har jag försökt att inte lägga ner energi på det eftersom jag vet precis hur det blir då, och så vill jag inte ha det. Men nu börjar jag känna att den där punkten är nådd, jag börjar känna hur jag snart inte orkar längre. 

Jag skulle inte vilja kategorisera mig som en svag person och självklart inte heller som den starkaste. Men jag kan inte förneka att jag faktiskt ser mig som mer eller mindre stark än som svag. Jag klarar av mycket och har klarat av mycket, jag ger mig inte direkt och jag låter aldrig mig själv brytas ner allt för enkelt. Men just nu börjar jag känna mig både svag och skör, det har blivit för mycket. 

Jag måste börja bena upp bit för bit, allt det som tynger mig måste en gång för alla tas hand om, så att jag faktiskt ska kunna gå vidare. Troligtvis så är det det som jag har varit mest rädd för, att inse och sen gå vidare. Men för min egen skull är det något jag måste ta tag i och göra, hur jobbigt det än kommer att vara. Ibland måste vi sätta oss själva i första hand och vara "egoistiska", för vårt eget måendes skull, för att vi inte ska bryta ihop totalt. Och eftersom jag börjar förstå allt som har hänt så är jag rädd att jag kommer att bryta ihop om jag inte försöker göra något åt saken snart.

Jag vill faktiskt inte prata om detta, utan jag ville bara få ut lite av det hela nu. Och jag finner ingen mening i att prata om detta, för detta har jag egentligen pratat om så mycket innan. Jag kan inte heller gå och älta det hur många gånger som helst, för det hjälper inte. Jag tror att jag måste prata om det med mig själv nu, jag måste själv förstå och jag förstår inte det bättre för att jag går runt och pratar om det med andra. Detta kommer att ta tid, men det är kanske det det måste göra också?

Jag är så fylld av sorg, illska och oförklarade stunder som jag hoppas på att jag ska lyckas klargöra för mig själv nu. Jag gör detta för min skull och för att jag i slutändan ska må bra, för att jag ska klara mig och inte samla mer på hög. För att jag inte längre ska behöva sova oroligt om nätterna och hela tiden känna mig utmattad. För att jag inte längre ska behöva gå runt och känna att panikångesten jag kämpade med i två års tid ska komma tillbaka igen. För att jag inte ska behöva gå runt och konstant vara rädd för att jag när som helst kanske kommer att mista någon av mina nära. 

Det kändes skönt att få fram det i ord, nu är det gjort. Nu är det bara den både längre och svårare biten kvar som jag intalar mig själv att jag ska klara, jag kommer klara det. 

Så länge jag kan minnas så har jag nog alltid varit en väldigt ångestfylld person. Jag kan lätt få ångest över saker som inte ens är relevanta till sånt som faktiskt är mer eller mindre okej att få ångest över, men i de flesta fallen så är det bara små saker som genast blir till något stort så fort jag sätter igång och tänker för mycket. En stor del av min vardagliga tid går jag runt med en klump i magen, är orolig och nervös. Även om jag vill vara den personen som inte tänker speciellt mycket på hur jag blir bemött eller ses av andra så är det ändå något jag bryr mig om. Ångesten och överanalyseringen håller varandra i hand eftersom jag tillsammans med ångesten överanalyserar, och speciellt mig själv, så otroligt mycket. Jag kan många gånger överanalysera mig själv in i minsta lilla detalj över hur jag sa det där, hur jag gjorde där eller hur jag tänkte då. Istället för att slappna av och inte tänka på allt för mycket så är jag jämt spännd och tänker på precis allt. 

Jag försöker ofta att ta tre djupa andetag och säga till mig själv när ångesten springer ikapp. Jag försöker att intala mig själv att det inte är något att gå och grubbla över, att jag säkert inte var så då eller gjorde så då, att det är okej och att det faktiskt bara är en liten bagatell som absolut inte behövs tänkas på så mycket som jag gör. Men sen kommer både ångesten och överanalyseringen där och vänder allt på en millisekund. Det är svårt att veta hur man ska hantera hela situationen. Jag försöker jämt hitta kryphål som kan lugna mig för stunden, att jag uppehåller tankarna med något jag tycker är roligt, lyssna på så långt ifrån ångesttriggande musik eller liknande. Men det är inte så lätt att alltid försöka uppehålla tankarna på annat.

Jag är ofta väldigt hispig och stressad under tillfällen där ångesten smyger på. Jag kan verkligen säga fel saker vid fel tillfällen eftersom jag blir så nervös att det går alldeles för fort för mig. Oftast blir jag stressad och klumpig, men i vissa fall kan jag även bli väldigt arg. Andra gånger kan jag bli så otroligt ledsen att jag bara brister ut i gråt för att sen inte ens förstå varför eller vad som egentligen hände. 

Eftersom ångesten sätter igång stressen, nervositeten och klumpigheten kan det ofta göra att jag inte kan komma till skott med saker jag tänker på att jag ska göra. Nio gånger av tio vill jag så mycket mer än vad jag egentligen visar, men jag sätter käppar i hjulet på mig själv för att kunna ta tag i saker och ting. Oftast tänker jag på vad som kommer hända om jag gör detta, hur kommer det upplevas osv. Så där är jag åter igen tillbaka på att jag faktiskt är orolig över hur jag blir bemött. 

Jag vet att detta inte låter lika jobbigt i andra öron som i mina, men det är de små sakerna som bara matas på och tillslut blir till något stort som är de jobbiga. Jag har för mycket som jag går runt och bär på, gammalt som nytt, som jag hela tiden lyckas plocka fram och tänka på. Jag har svårt att släppa vissa tillfällen som jag istället senare går och både har ångest över och överanalyserar. 

Jag kände att jag behövde skriva ut det här. Detta är sällan något jag pratar om utan detta är något som är inbakat i min vardag och inte är något märkvärdigt för mig samtidigt som det faktiskt borde vara det. Jag vet att inlägget blev sluddrigt och kanske lite oförståelligt, men det är så det nätt och jämt pågår i mitt huvud. En ända röra. 

I fredags besökte vi kyrkogården och gjorde höstfint på graven. Stenen, som kom för inte alls längesedan, är hur fin som helst och ligger alldeles perfekt. 

Jag träffade pappa igår som frågade "hur känns det?" efter det att jag visat honom bilden. Jag svarade att jag inte visste. För jag vet inte, hur ska jag kunna veta? Jag tänker inte på morfar som borta, att han inte finns mer. Jag tänker på honom som att han fortfarande sitter i sin rullstol på sin specifika plats i tvrummet och kollar på repriserna av "Bonde Söker Fru" uppe på Högalid. Han sitter där, som han brukar göra, för det går verkligen inte in i mitt huvud att han har gått bort.

Nu i oktober är det fem månader sedan han dog, och jag förstår det fortfarande inte. När kommer jag göra det? Kommer man till ett visst stadie någon gång då det går in för en att en person som stått dig nära inte längre finns kvar? Självklart vet jag att han inte lever, men jag förstår det inte. 

Jag blir arg på mig själv att jag inte på riktigt kan sitta ner och sörja honom, att jag inte kan sitta och gråta någon gång då och då en stund för mig själv för att jag aldrig mer kommer att få se honom igen. Jag vill faktiskt kunna göra det. När tankarna bollar rundor i huvudet kommer jag emellanåt till insikt över att han inte finns och blir lite tårögd, men det är bara det. Jag saknar ju honom, så varför kan jag inte ibland bara få gråta lite över det mer än att bara känna att ögat blir lite vattnigare? 

Jag saknar dig så mycket att det gör ont, morfar. 

Vi har tagit oss in i oktober och för nu lämnat sommaren helt och hållet bakom oss, det är nu höst och inte mycket tid kvar på det här året. Jag hinner inte med när minuter, timmar, dagar, veckor och månader försvinner lika snabbt som en fingerknäppning. Jag hinner inte riktigt stanna upp och fråga mig själv hur jag själv faktiskt mår när dagarna mer eller mindre springer förbi varandra. Men samtidigt som allt går så fort står fortfarande jag och trampar på ett och samma ställe hela tiden, det händer ingenting och livet står oerhört stilla samtidigt som det inte gör det. Ibland kan jag känna att jag inte ens hinner med min ålder. Allt har gått så fort att jag många gånger måste tänka om över hur gammal jag faktiskt är. Jag är fortfarande kvar i att jag är femton/sexton år gammal, jag är ju inte arton? Det tar emot och är väldigt svårt att sjunka in när jag säger till mig själv eller blir påmind om att, jo Johanna, du är arton år gammal och nästa år tar du studenten. Jaha, och sen då? Vad som händer sen finns liksom inte alls för mig för tillfället. Den trygga miljön som jag så länge kunnat "smutskasta" och irritera mig på, finns snart inte mer? Snart har jag mina egna vägar att välja mellan, men vilken väg väljer jag då? Vilken väg kommer att passa mig och vilken väg kommer att vara den rätta? Jag har så gott som ingen aning alls faktiskt, och det skrämmer mig litegrann även om jag inte ska stressa över det allt för mycket. Ja, jag har gott om tid efter gymnasiet att bestämma mig för vad jag ska göra och inte göra, jag får ångra mig, jag får lägga av, jag får göra om och göra rätt helt enkelt. Men även om jag inte vill tänka på det alls och säger att jag ständigt inte vill bli påmind om att detta är sista året, så måste jag ju ändå tänka på det, ellerhur?

Jag är faktiskt aningen trött på att alltid behöva svara "jag vet inte" när frågor som "vad ska du göra efter gymnasiet?" nätt och jämt dyker upp. Jag har tankar och drömmar kring astronomi. Rymden fascinerar mig så oerhört mycket. En stjärnklar himmel med månen i centrum som lysser upp sprider sig ett så fint lugn som näst intill inget annat kan för mig. När jag mår bra som mindre bra, så kan alltid en tankestund under ett svart fläckigt täcke göra mig lugn och få tankarna på mindre ångestfyllda spår. Upptäckande av nya planeter samt studerandet av dessa verkar så oerhört intressant och spännande. Jag har tankar och drömmar kring att bli djurpolis. Jag älskar djur och att de ska ha det bra är en ren självklarhet för mig, dessvärre vad jag vet ännu, har inte detta kommit till Sverige ännu utan finns bl.a. i Miami i USA. Detta går ut på att ta hand om djur som far illa till och att man därefter ser till så att ägaren inte får chansen till att skaffa djur fler gånger. Jag har också tankar kring psykologi och sociologi. Jag tycker att det verkar väldigt intressant att läsa om hur vi fungerar på olika plan. Jag skulle även senare väldigt gärna vilja hjälpa människor på något sätt. Jag finner en stor lycka i att kunna hjälpa människor genom de olika dalarna vi gå igenom i livet. Men, jag har även tankar kring musik. Detta är ett ämne som ligger mig nära men ändå inte. Tiden har inte funnits till för att lyckas utföra någon utveckling dessvärre, och jag vet inte alls vad jag skulle göra om jag skulle välja att musik är det jag vill jobba med. Jag är så väldigt splittrad kring vad jag vill hålla på med. Det finns inget som jag känner mig stensäker på utan jag har så mycket olika tankar och funderingar. Därför fylls kroppen med stress och ångest när folk frågar vad som händer sen. Jag vet iprincip lika lite som du som frågar, om vad som händer sen för mig sig. 

Jag vet att jag inte ska jaga upp mig allt för mycket och inte heller stressa eftersom det inte tillför mer än negativ energi. Men jag måste ju ändå grubbla, hur lite jag än vill det, med tanke på att studenten faktiskt börjar närma sig även om man kan tyckas att det är lång tid kvar så är det inte det. 

Nu tycker jag vi sover på saken, okej? Bra. Godnatt.

Det är med otroligt blandade känslor som jag låter fingrarna, över tangentbordet, knåpa ihop en text kring mina tankar om gårdagens resultat i valet. Jag är glad, men jag är ledsen, jag kan känna mig arg och slutligen vet jag inte vart jag ska finna hopp om vårt framtida Sverige. 

För det första vill jag börja med att säga att jag inte ser att F! inte kom in i riksdagen som ett nederlag, tvärtom. Debatten om jämställdhet, antirasism och människors lika värde har vuxit sig större hos alla partierna och det har inte gått att undgå att prata om dessa tre viktiga ämnen. Den glöd som tändes inom mig när ett parti som framför allt står för humanitet växte sig större, den finns kvar även om min röst inte räckte till en plats i riksdagen. Jag kommer fortsätta kämpa även om det är så att jag kommer få vänta fyra, åtta, tolv eller till och med tjugo år till. Jag tänker aldrig sluta kämpa för varken mig eller mina medmänniskors rättigheter.
Jag är stolt över alla oss som la en röst på detta parti, att vi vågade ta "risken" att detta parti skulle komma in eller inte, för även om de inte kom in så betyder inte det att våra röster är bortkastade på något sätt, och kom ihåg det. 
En anna viktig sak är att alla vi som vågade hoppas och tro inte slutar kämpa, för det är nu vår kamp fortsätter. Jag förstår att det kan kännas som ett nederlag för många att vi inte kom ända fram till mållinjen, men se detta som en möjlighet för oss att kämpa vidare istället. Nu blickar vi framåt för att bli både större och starkare. Det är nu vi ska visa att det inte går att sätta sig på oss utan att vi istället fortsätter vidare. 

För det andra så kan jag glädja mig åt att det nu, som det ser ut, kommer till att bli ett regeringsskifte. För utöver mitt lilla rosa hjärta så är, och har varit sen jag blev politisktintresserad, självfallet mitt hjärta även rött. Jag vill tro på att Stefan Löfven kan göra skillnad nu även om det kommer att bli svårt till en början. Jag hoppas för allt i världen att det kommer bli bra nu. 

Men för det tredje. Det som skrämmde mig mest i resultatet är att SD fördubblats sen det föregående valet 2010. Vad är det som händer? Låter vi på riktigt ett rasistiskt, kvinnoförnedrande och icke hbtq vänligt parti bli vårt tredje största? Jag förstår inte vart humaniteten och medmänskligheten försvann igår i valet, och det gör ont i mig att tänka att tretton procent av befolkningen som röstat la sin röst för rasism. Det är skrämmande och jag blir mörkrädd.
Det är ingen hemlighet att SD:s politik bygger på rasism och främlingsfientlighet, vilket innebär att de faktiskt är ett rasistiskt parti. För många av SD:arna själva har gång på gång besvisat vilka de verkligen är. Det är SD:arna som visat mig den klara bilden av deras politik och vad de står för, det är inte jag som lever på "hittepå" bara för att få prata mindre bra om ett parti som är relativt nytt, kallar sig "neutralt" och inte sammarbetar med något av blocken.
Det som gör mig mest rädd och ledsen i den här situationen är att tretton procent har röstat för en politik bakåt i tiden. Jimmie Åkessons och SD:s förrakt mot invandring, och framförallt muslimsk sådan, är bara en ny bild över den liknande Hitlers under andravärldskriget och det förrakt han hade mot judarna. Har vi verkligen inte lärt oss av vår historia och att den inte bör upprepas? 

Jag säger inte att alla människor som står för SD är rasister, MEN ni står för en rasistisk och antihumanistisk politik och det vill jag att ni också är medvetna om. Och jag är så trött på alla bortförklaringar om att SD är mot rasism, för visst kan inte åttiosju procent av resten av befolkningen som röstade ha fel när de säger att det är ett rasistiskt parti vi har i riskdagen när precis alla resterande partierna säger samma sak? 
Ja vi har yttrandefrihet i Sverige och ska kunna få ha våra åsikter, men ska vi på fullaste allvar bara stå och se på när rasisterna växer sig allt större? Nej, därför använder jag min yttrandefrihet och höjer min röst för att sätta stopp för en upprepad historia. Jag anser inte att vår yttrandefrihet ska utnyttjas till rasism. 
Jag satt, på fullaste allvar, och grät igår pga rasismen. Jag har hållt så mycket känslor instängda under en så lång tid angående detta paritet att det igårkväll mer eller mindre brast från min sida. Jag är trött på den syn vissa människor har på andra människor, att vi ska dömas som mindre värda beroende på vår etnicitet. Jag kan verkligen inte förstå hur endel av oss människor kan vara så fruktansvärt trångsynta. 

Det är en vecka kvar tills själva valdagen är här, en vecka kvar tills vi alla ska ha lagt vår röst och dessa ska vara räknade och sammanställda, en vecka kvar tills vi har ett färdigt resultat. Det är bara en vecka kvar till den 14:e september 2014. 

Jag har haft turen att fylla 18 år innan själva valdagen är kommen, jag får alltså rösta i årets val vilket innebär att jag är förstagångsväljare. Och många av de som är förstagångsväljare vet idag inte mycket om politiken eller vad de olika partierna står för, vilket innebär att många inte bryr sig om att varken läsa på eller gå och rösta. Men det är inte bara förstagångsväljarna som inte röstar utan där finns även många utöver de som inte heller lägger sin röst. Personligen så tycker jag att det är oerhört synd att dessa människor inte ens kan ta sig tiden till att läsa på för att åtminstone ha någon humm om vart de faksitkt står politiskt och därefter kan lägga sin röst, det är inte så ansträngande och tar inte heller en massiv del av ens tid. Att gå och rösta anser jag som en slags skyldighet. Vi får chansen att vara med och förändra det samhälle vi lever i (vilket är helt fantastiskt egentligen), och då tycker jag att den chansen ska utnyttjas på bästa sätt genom att helt enkelt gå och rösta. Det kan tyckas och kännas meningslöst att just din eller min röst skulle kunna göra någon skillnad, men om alla hade tänkt så så hade vi inte haft ett gående samhälle. Glöm bort alla tankar om att din röst inte har någon stor betydelse, för det har den. 

I detta inlägg hade jag inte bara tänkt diskutera kring varje individs röst, utan jag hade även tänkt diskutera vad jag ska rösta på och varför. Jag vill först och främst börja med att säga att jag skäms inte med att vara öppen kring min politiska åsikt eller ser någon mening med att hålla den hemlig, därav delar jag med mig av den i detta inlägget. Sen vill jag även påpeka att jag inte heller försöker få folk till att göra samma val som jag, utan det här är min blogg där jag delar mina åsikter och värderingar utifrån mitt perspektiv på samhället vi idag lever i. Det är även ditt val om du vill läsa det jag skriver eller inte.

Min röst kommer att gå till Feministisktinitiativ eftersom jag tycker att bl.a. jämställdhet, antirasistisk och HBTQ politiken inte pratas om tillräckligt mycket hos något av de andra partierna. Detta är frågor som är oerhört viktiga för mig (och säkerligen för många andra) och behöver uppmärksammas mer, därför anser jag att F! behöver komma in i riksdagen. Eftersom F! växt sig allt större under de senaste månaderna har det inneburit att de andra partierna inte har kunnat gömma sig undan att främst prata om jämställdhet. Därför anser jag att debatten behöver hållas vid liv vilket jag inte tror att den kommer göra om F! inte får en chans att komma in i riksdagen. Jag håller inte med i all deras politik vilket jag inte gör med något av de andra partierna heller, men jag vill se att F! gör ett genomslag, jag vill se att de får chansen till att kunna påverka och förhoppningsvis hålla debatten vid liv. 

Att arbeta mer med feminismen, låta den växa och få ökad jämställdhet betyder inte att feminister vill ha en kvinnodominerande värld, eller i detta fall Sverige. Utan det betyder lika värden mellan både kvinnor och män. Vi ska inte behöva leva efter de stereotypiska könsrollerna och inte heller efter de sjuka krav som samhället dagligen ställer på oss, utan vi ska kunna välja fritt hur vi vill vara utan att behöva bli dömda för det sen. "Feminismen är nyckeln, jämställdheten är målet", sagt av Gudrun Schyman.

Jag var inne på Feministisktinitiativs hemsida och gick in under rubriken "valstugan" för att sen klicka mig vidare in på "FILM: en röst från hjärtat". Där ligger 27 stycken korta youtube klipp där olika män och kvinnor, från sitt perspektiv, under 1-2 minuter får förklara varför de röstar rosa, varför ett parti som feministisktinitiativ behövs. 
Här är några av mina favoriter där dessa människor verkligen tagit orden ur mun på mig och perfekt förklarat varför bl.a. även jag väljer att rösta rosa. 

 

Detta är bara några av de klippen jag tyckte om. Och ta de få minuter det tar och se dessa små klipp, lyssna på dessa människor och försök ta till er vad de faktiskt har att säga. Tänk efter en stund och inse att det här faktiskt är sanning och är ingenting vi borde blunda för längre.

Förutom vad de ovanstående människorna hade att säga, så är även min anledning till rösten på F! följande.
Jag är trött på att dagligen se eller höra att kvinnor inte är lika mycket värda som män.
Jag är trött på att ständigt behöva ifrågasätta mig själv vad det är jag "gör för fel" och vad det är jag behöver nå upp till och jobba på för att vara på samma nivå som en man.
Jag är trött på att behöva försvara mig själv när jag står upp för mina mänskliga rättigheter. De kallas mänskliga rättigheter av en anledning och ska vara självklara.
Det ska inte behöva finnas mer krav på min existens som kvinna än på en mans.
Jag vill inte att en del av min existens längre ska behöva gå ut på att ses som ett objekt. Jag är trött på att kvinnor objektifieras i sammanhang med reklam, film osv och ska behöva vara lättklädda och underlägsna p.g.a att "sex säljer".
Jag ska inte behöva känna att "det är lika bra att ge upp" i framtiden när det står mellan mig och en man i sökandet av samma jobb p.g.a att jag kanske är ung, troligtvis kommer skaffa barn eller har barn och kommer eventuellt vilja skaffa fler och därav behöva vara mammaledig vilket i sin tur innebär att det är mer "lönt" för de som anställer att ta mannen istället.
Jag är ledsen över att ständigt kunna läsa i olika tidningar att "mannen/männen friades efter att ha våldtagit en 15-årig tjej p.g.a att hon inte sa nej tillräckligt tydligt" eller att "våldtäktsmännen uppfattade hennes nej som ett ja".
Jag är trött på ett sexistiskt och mansdominerande samhälle. Vi är två kön och det ena ska inte behöva vara mindre värt och underlägset det andra.
Jag är ledsen och rädd över hur rasismen har vuxit sig så pass stor den senaste tiden både i Sverige och Europa, men även den övriga världen. Att människor med olika bakgrund eller hudfärgs existens ska vara mindre värda än vita. Vi alla är människor och är lika mycket värda oavsett hur vi ser ut, vilken bakgrund eller hudfärg vi har än har.
Jag är fruktansvärt arg över hur kärlek i olika former inte är acceptabelt i allas ögon ännu. Att sexuella läggningar ens används som smutskastande ord så fort någon blir arg eller vill vara elak mot någon. 
Jag är trött på att folk ska behöva "komma ut ur garderober" och behöva känna en enorm oro över hur familj och vänner ska reagera. Att denne som "kommer ut" är rädd över att bli lämnad och mindre älskad av sina närmaste p.g.a vem hen har blivit förälskad i. Människor ska inte behöva "komma ut ur garbedober" utan kärlek, oavsett med vem, ska vara naturligt och en självklarhet precis som ett förhållande mellan en man och en kvinna. 
Jag kämpar för ett jämställt och tryggt Sverige, och även världen. Jag kämpar för ett samhälle där vi alla kan vara älskade och omtyckta oavsett vad. För det är nog nu, det får vara slut med den uppdelade värld vi lever i. Det är dags att sätta ner foten och säga ifrån för vi måste göra något och det är nu. Det här är allvar.  

Vi har yttrandefrihet här i Sverige vilket innebär att du får lägga din röst på precis vad du vill, men TÄNK innan du röstar och gör ett noga val. Va påläst och säker på just ditt val. Och du som kan och har möjligheten till att rösta, släng inte bort din röst, för din röst är viktig och även den räknas.

"Tänk fel om du vill, men tänk själv." 
- Kjell Bergqvist


Här är även länkar till två sidor som tar fram varför feminismen behövs, om mitt inlägg inte skulle vara tydligt nog.
http://tackpatriarkatet.nu
http://www.trettiotreanledningar.com

Igår kom Molly Sandéns musikvideo till hennes nya låt "Freak" ut. Denna har spridit sig väldigt snabbt i både tidningar, på twitter, instagram, facebook (osv) och fått väldigt många kommentarer och hyllningar. Jag var inne och läste några av dessa kommentarerna hon hade fått på facebook där bl.a. en tjej skrev att hon var arg över att så fort en lite "mulligare" tjej lägger ut på sociala medier att hon är stolt över sin kropp så ska alla klanka ner på smalare tjejer och påpeka att "hellre en tjej som ser ut sådär än en smal tjej som man knappt kan röra utan att hon går sönder". Jag tror inte riktigt att denna tjejen förstod budskapet med Mollys musikvideo.
Som jag förstår det och ser det så är budskapet att inte skämmas över sin kropp vilken kroppsform du än har. Att vi ska vara stolta vare sig vi ser ut si eller så. Att nu Molly har tampats med kommentarer om att hon skulle vara överviktig är bara hennes historia som hon vill föra fram. 

Men att skriva så som jag nämnde tidigare om smala tjejer är inte heller rätt. Att slänga ur sig kommentarer som "har du gått upp i vikt?" eller "borde inte du banta?" är i dagens samhälle lika kränkande som "fy vad smal du är!" eller "du borde nog gå upp lite i vikt." Vi vet inte vad folk bemöter som kränkande eller stötande, vilken syn de har på sig själva osv. Jag tycker det är fel att vi ska känna oss ofina i våra kroppar, att vårt samhälle säger åt oss hur vi ska se ut för att vara perfekta, lyckliga och mer accepterade. Vi borde tycka att vi är perfekta, känna oss lyckliga och vara accepterade för precis hur vi ser ut och hur vi är. Vi måste sluta sträva efter att hitta "det lyckliga livet" i en kroppsform och börja trivas med oss själva istället precis som vi är. 

Nu säger inte jag att det är fel att gå upp eller ner i vikt om man nu skulle vilja göra det, för det är ett eget val vi gör och som vi ska få lov att göra utan att folk påpekar det. Men då vill jag att det är DU som vill det och inte samhället som vill det åt dig. Det är det som är det viktiga. Du ska göra vad du vill för att DU ska må bra, och inte samhället som hela tiden ska visa en förvrängd bild kring lycka. Lycka är en känsla och ska inte behöva förknippas med ens utseende. Självklart kan en lycka vara att ibland få känna sig lite extra fin i de där kläderna, eller hur du har håret osv. Men lyckan ska inte alltid behöva bero på hur du ser ut.

Men tillbaka till Molly och hennes budskap. Jag tyckte det var ett bra budskap som jag snabbt förstod var att kunna älska sig själv oavsett vad. 

Eftersom mitt allra sista riktiga sommarlov börjar nå sitt slut hade jag tänkt sammanfatta det lite kort och gott i detta inlägg.

Även om jag har varit fullt uppe med jobb i stort sätt hela sommaren så har jag trots detta hittat på väldigt mycket under mina lediga stunder. Varit på olika fester, fyllt arton, åkt till Stockholm med min fina vän, varit på festival, haft utgång, träffat vänner osv osv. Jag trodde att jag skulle bli rätt låst och inte ha chansen att hinna hitta på en massa roligt eftersom jag jobbat mellan sju till fyra varje dag, men trots det så har jag haft en väldigt bra sommar och varit underhållen med något hela tiden. Jag har haft mycket att se fram emot eftersom mycket av det jag har gjort har varit uppbokat sen någon/några veckor tidigare. 

Så min sommar har faktiskt varit en väldigt fin, rolig och bra sommar. Jag är nöjd och har skapat mycket minnen som jag kan blicka tillbaka till under höstens och den långa vinterns kyla och glädjas åt. 
Men även om sommaren har varit bra, så har det även varit en väldigt jobbig sommar. Mycket bra har hänt, men i allt det bra har det också skett mindre bra händelser. 

I början av denna sommaren gick min helt fantastiska morfar bort. I ren hast togs han ifrån mig och min familj vilket var något av det jobbigaste som hänt mig. En av de mest älskade och finaste personerna på denna jorden försvann och lika så en bit av mig. En otrolig sorg har legat och skavt inom mig, en sorg som jag inte haft tiden till att få ut på riktigt. Jag saknar honom mer än ord någonsin kommer att kunna beskriva. Jag har nu, mer eller mindre, förstått innebörden i hur ont det faktiskt gör att sakna en person. Hur det svider i hela kroppen som blir så oerhört skör och svag, hur hjärtat och magen knyter sig och hur halsen blir som igenkloggad av all gråt som vill komma ut och även nå sitt slut. Men den gör ju aldrig det, den når inte sitt slut. 
Hela juni var som en väntan på begravningen. Det var så in i helvetes jobbigt att behöva gå runt och vänta på en så här fruktansvärt jobbig stund. Jag ville skrika och gråta, åter igen, och falla ner på knä framför kistan och bara böna och be om att du skulle få komma tillbaka igen. Jag ville inte behöva lämna dig, jag ville inte behöva säga hejdå och hoppas på att du nu befinner dig på en bättre plats. Jag ville inte eftersom detta allt mer fick mig att inse att den sista stunden faktiskt var kommen. Jag skulle aldrig mer få den där goa och speciella morfar kramen igen, jag skulle aldrig mer få höra din röst igen, jag skulle aldrig mer få höra ditt underbara skratt igen, jag skulle aldrig mer få prata med dig om allt mellan himmel och jord igen, jag skulle aldrig mer få höra dina härliga skämt igen, jag skulle aldrig mer få dela fler underbara minnen med dig igen. Men värst av allt, så skulle jag aldrig någonsin mer få se dig igen. 

Samtidigt så hände det i mitten av juli en annan grej inom mitt jobb som var ganska jobbig psykiskt. Jag kände mig som utpumpad och så oerhört trött efter allt. Men det är dock en grej jag känner att jag inte vill fördjupa mig på här. Det var bara så väldigt jobbigt i största allmänhet.

Och nu, i slutet av juli, hände det även en grej inom familjen som gjorde mig så rädd och gråtfärdig. Jag kände mer eller mindre att ska detta inte nå sitt slut snart? Räcker det inte med all denna sorg som redan hänger över både mig och min familj? Detta är en grej som hände Lasse, min mammas man. Jag känner att jag nog inte vill förjdupa mig speciellt mycket inom detta heller här. Men detta har också varit en väldigt tung grej för familjen och är fortfarande. 

Jag är så fruktansvärt trött på att ständigt behöva bli påmind om att det man har kan tas ifrån en på bara en enstaka milisekund. Jag är så fylld av sorg, ångest och oro konstant. Känner mig så utpumpad och trött konstant och känner hur jag överbelastar hjärnan med alldeles för mycket som behöver komma ut. Jag går runt och känner mig så ledsen hela tiden, är så rädd och ängslig. Jag orkar inte behöva gå runt med alla dessa känslor mer, jag behöver en paus från allt ont och för en stund fokusera på allt det som är gott istället. Men det funkar inte heller när huvudet är i full fokus på det som är sämre. En människa kan inte gå hur länge som helst och samla på sig för tunga grejer innan det birster. Och jag vill att det ska birsta nu, jag vill att det på något sätt ska ta slut. Jag vill få lägga mig ner och skrika och gråta i timmar, få ut det som ligger och trycker för att sen inte behöva känna samma belastning mer. Men hur gör jag? När kommer det? När brister det? Jag vet inte, men jag vill mer än gärna att det kommer snart, helst nu. Detta är så psykiskt påfrestande att det inte går att sätta ord på. Och det känns så hemskt att jag ska behöva känna en längtan efter fallande tårar, en hes skrikande hals och en svag ynklig kropp. Men vad har jag annars att längta till? Jag vill bara att sorgen får nå sitt slut, åtminstone för en stund. 

Jag kanske är sist med att höra detta citatet men jag kände att jag ändå ville använda det eftersom det var så fint.

Vi människor tar saker för givet allt för ofta, är kräsna och så otacksamma över det vi har. Vi stannar sällan upp och tänker efter på allt gott vi har runt omkring oss utan istället fokuseras det på allt det negativa. Vi måste börja uppskatta mer, för en dag så är det vi så länge tagit för givet borta. Jag säger inte att vi varje dag ständigt ska tänka på vår tacksamhet, men det är något vi alla alltid bör ha i åtanken. 

Jag är så otroligt glad över att jag varje dag har mat på bordet och tak över huvudet, att jag har kläder på kroppen och inte behöver frysa. Jag är även så lyckligt lottad som fått mig en så fantastiskt fin familj men även så fantastiskt fina vänner. Utan dessa hade jag inte klarat mig. Ni är anledningarna till att jag orkar med allt livet har att erbjuda, gott som ont. Jag vet att hos er kan jag skratta, gråta, skrika, vara lycklig och vara arg för ni är alltid där i alla lägen för att lyfta upp mig i svackorna. Jag vet att ni ofta säger att ni inte alltid har rätt ord till att hjälpa mig, men det är inget jag behöver, för så länge jag vet att ni är vid min sida så klarar jag mig igenom allt. 

En familj som min skulle ni haft allihop. Dessa människor är helt otroliga och jag älskar de till månen och tillbaka tusen gånger om. Med de har jag några av mina roligaste tillfällena ihop. En dålig dag blir lätt till en bättre med dessa. Jag kan även vara så fruktansvärt arg eller ledsen och sen få en lugnande och så omfamnat varm kram av någon av de som snabbt får mig att varva ner. Jag kommer aldrig kunna tacka de nog. 

Och mina vänner, dessa underbara människor, är även några ni alla skulle fått ta del av att ha. Med dessa delar jag mina roligaste minnen med, men också de bästa skratten. Jag behöver aldrig nämna att något är fel för att de ska kunna märka det för att sedan försöka resa mig upp igen. Till dessa kan jag berätta allt för, från den mest dystra och tråkiga sak till den mest fantastiska, för jag vet att jag kan lita på de. Jag älskar er så ofantligt mycket.

Det låter kanske väldigt klyschigt det jag skriver, men jag menar varenda ord. Familj och vänner är allt och det är människor du ska ta hand om varsamt eftersom det är de som följer dig hela livet. Jag kan inte på något sätt tacka dessa människorna för deras plats i mitt liv, att de valt att vara en del. Jag vet inte vad jag ska skriva mer, det känns som om jag bara tillslut kommer att svamlar en massa haha.. 

Men ni är underbara hela högen och har en stor del i mitt hjärta, glöm aldrig det.♡

Just nu känns huvudet tungt av miljontals tankar som hela tiden är där och gnager. En ångest som sitter i magen konstant utan att jag vet något svar till varför. Känner mig så väldigt deprimerad för tillfället. Orkar ingenting och känner mig inte riktigt glad. Vill nästan inget annat än att ha sommar och värme just nu. Lite fint väder sätter lätt ett leénde på mina läppar. Känner mig gråtfärdig hela tiden, kan trilla ihop när som helst och bara gråta för ingenting. Minsta lilla knuff sätter igång mina tårkanaler just nu. Visst kan inte alltid livet vara lätt som en plätt och en dans på rosor, men just nu är det inte läge för en dimp i bergochdalbanan. Varken mitt psyke eller min tid behöver detta just nu när jag har så mycket annat jag behöver fokusera på. 

Jag har länge tänkt på det här med hur otroligt olika syner folk har på människor med olika sexuell läggning. Jag själv är en person som absolut inte har problem med om huvida du tycker om en av samma kön som dig själv, det andra könet eller båda, ser inget fel med det och har heller aldrig gjort. Jag anser kärleken som blind eftersom du tycker om, attraheras, blir kär i en person och inte i ett kön. För känslor är inget en kan styra. Men sen har vi också människor som inte tycker som jag och anser att det inte är okej med bisexuella, homosexuellea (osv) folk i samhället. 

Året är 2014, och att folk fortfarande ska behöva "gå ut ur garderober" för att berätta att hen är bi eller homo, tycker jag är helt bisarrt. Folk ska inte längre behöva vara rädda för att bli dömda. Få sexuella läggningar, som bög och lebb, kastade mot sig som ett "glåpord", bli mobbade eller till och med bli misshandlade p.g.a detta. Detta ska inte längre behöva spela någon roll utan ska (av mitt tycke) vara helt naturligt. Att "komma ut" med något som detta kan idag splittra familjer, vänskaper osv vilket jag överhuvudtaget inte kan förstå. Min mamma har under hela min uppväxt alltid sagt till mig att hon älskar mig oavsett vad. Tycker jag om killar, tycker jag om tjejer eller båda så spelar inte det någon roll eftersom hennes kärlek till mig kommer vara lika stor oavsett vad. Detta skulle aldrig vara något som skulle ändrat min relation med henne. Men grejen är att detta skulle hon egentligen inte behövt berätta för mig, hon skulle inte behövt försäkra mig om att hon alltid älskar mig eftersom det ska vara av ren självklarhet. 

Tillbaka till det här med att använda bög eller lebb som ett glåpord mot någon annan. Jag ser dagligen kommentarer över internet, hör folk runt om mig osv skriva eller säga "jävla bög jävel", "jävla homo" m.m. Jag förstår inte hur en läggning kan vara något en säger för att håna en annan människa. Men det är aldrig så att du, jag eller någon annan skulle se eller höra en kommentar som "jävla hetero" även om nu detta är en läggning precis som homo eller bi är, eftersom hetero anses som "normalt" och de andra inte. Men du är inte mer eller mindre normal p.g.a vilken läggning du har eller inte eftersom det, som sagt, inte ska behöva spela någon roll. 

Jag tycker det är så oerhört synd att där finns människor som är rädda för att berätta vilken läggning en har. Rädda för hur dessa ska bli bemötta av andra, rädda för negativa reaktioner, folk som hatar och mobbar. Du ska inte behöva bli nedtryckt eller anses vara en sämre människa för detta! Sen har vi självklart folk som inte bryr sig om den negativa responsen och står med huvudet högt som "kommer ut" utan att vara rädd eller liknande vilket jag tycker är jätte bra eftersom det är ett steg mot rätt riktning.

När jag frågat vissa om varför de inte tycker det är okej med det här så får jag ofta svaren som "det är inte normalt" och "det är fel". Ställer jag sen följd frågan till VARFÖR detta är så onormalt och fel så får jag aldrig en bra motivering och har aldrig ens fått i närheten till en bra heller.

Till alla er där ute, ni är absolut inte mindre värda eller sämre människor beroende på vilken sexuell läggning ni har för det är inte din läggning som avgör vad du är för människa, utan det är DU själv som gör det och hur du är som person. Låt inte folk trycka ner er utan visa att ni är så jävla mycket bättre än så!

Jag känner att detta blev en väldigt svamlig text och allt kom väl inte direkt ut så som jag kanske ville att det skulle göra men jag hoppas jag gjort mig klar på mig åsikt! 
Puss på er ♥

Åh jajaja, så himla bra!! ♥♥♥

Ikväll skriver jag med lite ångest i kroppen med tanke på att det är skolstart imorgon. Jag är nervös samtidigt som jag kan känna mig lite pirrig, men den pirriga känslan är endast ytterst liten. Jag har ångest över att allting ska bli som förra skolstarten och hösten. Att jag ska bli deprimerad och behöva vara ledsen konstant pga att hela tiden känna sig sämst och som den mest korkade bland allihopa. Jag menar förra hösten var en ren pina för mig, en massa gråt och skrik kvällar ut och kvällar in. Jag vill inte ha det så igen eftersom jag ser fram emot att kämpa och prestera så gott jag kan denna gången och få kunna slippa denna dåliga känsla varenda dag. 

En del av mig säger att denna hösten, och rent utav hela detta kommande skolåret, kommer att gå bra, en nystart. Det kommer inte bli som förra året eftersom du har hunnit landa och äntligen kommit in i denna skolgången mer nu. Fattat systemet och rutinerna lite bättre. Du behöver inte ge gärnet på precis allt och du behöver inte heller utarbeta dig själv till 110% för att få toppbetygen i allt. Så länge du klarar dig och blir godkänd så är det det som räknas. 

Men en annan del av mig kan inte hjälpa att putta bort alla bra ord och tankar jag har i huvudet. För denna delen av mig ser bara svart och ser denna skolstart som att jag ska falla tillbaka på ruta ett ännu en gång och börja om på nytt. Jag kommer inte orka att gå igenom en likadan lång och kämpig fas en gång till eftersom jag vet om att då kommer jag garanterat att gå in i väggen.

Jag vet att detta inte är en särskilt "big deal" för många och att detta kan låta väldigt löjligt. Men för mig är det en rätt stor grej eftersom att jag, förra året, möttes av en otroligt stor chock när jag satte mina fötter på den skolan. Det var jätte svårt, allt var helt nytt och allting skulle gå i ett hektiskt tempo. Jag försöker hela tiden vända på det jag tänker och säger till mig själv att det inte kommer bli en chock i år eftersom du redan vet hur alltig ligger till. Jag känner till det som är svårt och vet vad för hjälp jag kan få och när, det som var nytt innan är inte längre nytt och jag vet också i vilket tempo allting kommer att gå i och att jag idag har tillräckligt med självförtroende och mod till att sätta ner foten om det är så att jag tycker någonting är fel. 

Jag ska försöka tänka så positivt jag bara kan, ska försöka hamna i rätt riktning och så ser jag fram emot en glad och härlig höst i fint sällskap. Nedgångar har vi alla någon gång i livet och är något vi tyvär måste vara berädda på att möta. Men med så fina människor runt omkring mig som jag har så vet jag att lika snabbt som jag faller kommer jag vara uppe igen, tackvare dom. 

Nu ska jag försöka sova och tänka så positivt jag bara kan! Imorgon väntas dock fotografering..
Godnatt vänner!