Ett paus år
Tror att jag börjar känna en uns av utbrändhet. Eller får man ens säga så? Utbränd som är ett så laddat ord för många, det är liksom inte något man skojar bort. Och skoja bort det, det gör jag inte heller. Jag försöker bara hitta ord på mina egna känslor just nu, sätta klartecken på allt kaos i huvudet. Utbränd blir du ju oftast innan du hinner känna av det själv. Pang så var väggen där. Och nu ska du lyckas ta dig upp, och den biten är som vi vet allt som oftast ett helvete att ta sig upp ifrån. Kan ta hur lång tid som helst för många såklart. Men jag tror att jag kört i 110 knyck lite för länge och nu för någon vecka sedan kom det en mindre, egentligen inte alls stor grej, som nog bara fick det att rinna över för mig. Det har kommit ikapp lite nu sedan de två-tre veckorna att det nog är för mycket i huvudet just nu. Jag har trott att det var den grejen som hände då som fått mig att gå runt och ha en klump i magen varvat med irritation, men igår kom jag till insikten av att det bara var den ynka lilla sista droppen som krävdes för att min bägare skulle rinna över. Om den nu ens har det? För jag är ju som sagt inte utbränd, inte ännu iallafall. Jag vet med mig att det är en salig blandning av tankekaos i huvudet och vet att jag måste sakta ner innan det faktiskt blir för mycket.
Jag satt ett par dagar innan nyårsafton och tänkte att jag skulle summera året som gått. Jag hade så många bra tankar i huvudet på hur jag skulle göra och hur jag skulle få ner alla tankar på ett rättvist sätt. Men sen när man väl sitter där och ska få ner det i skrift så är det plötsligt blankt. 2018 har nämligen, minst satt, varit ett tumultartat år på många sätt där mycket trots allt har medfört sig något gott som tur är. Och jag ville nog få ner mina tankar kring 2018 gärna utan för mycket kaos och mer utav det goda som hänt.
Summa summarum så har nog allt det som hänt 2018 kommit lite smått ikapp mig nu. Samtidigt som det inte har det, kan man säga så? För jag är så otroligt lättad över att det nu faktiskt är ett nytt år där allt det gamla ligger bakom oss, även om det alltid kommer följa med så ligger det ändå kvar i boken med titeln ”2018”. Den boken kan vi låta stå i bokhyllan och damma, aldrig öppna och analysera, eller så kan man ta fram den ibland och bläddra lite. Bara bläddra till det bra eller också till det sämre när man orkar. För att kolla tillbaka och granska. Något man inte ska göra allt för ofta heller, men kanske någon gång ibland.
Det jag ville komma till är att jag verkligen kände av en stund efter tolvslaget, när vi sitter i bilen, att det var så otroligt jävla skönt att känna att 2018 var över. Det kändes som att man sprungit världens längsta marathon, hela året har man sprungit och nu kom vi slutligen till målet. Jag pustade verkligen ut av ren lättnad. Visst löser sig inte alla ens bestående problem bara för att det slagit om till nytt år, men för bara fem minuter iallafall i huvudet, så löste det sig. 2019 kommer säkert också bli ett tufft och kämpigt år på många sött och vis. Jag vill inte ha allt för höga förhoppningar, hur sorgligt och deppigt det nu än kan låta, om det nya året. Men jag vill samtidigt inte vara personen som ska hitta sig själv i år, ”NYTT ÅR NYTT JAG” personen har väl aldrig känts riktigt fräscht att likställa sig med. Men kan vi inte alla bara få ett mellanår? Ett mediokert, lugnt, lite spänning, med inslag av vardagskaos man inte kan undvika och lite lyckligt år? Det hade liksom varit skönt att få ett ”paus år” om nu ens det låter rimligt och är något man kan kräva. Ett år som bara är.
Det slutar alltid med att jag sitter och svamlar en massa när jag skriver av mig kring mina tankar. Men oavsett om det är svammel och kanske inte ens låter rimligt i någon annans öron så känns det alltid skönt när jag är klar. Då har jag fått ur mig mina tankar, lagt dom någon annanstans tillfälligt för att sen gå vidare och vara lite skönt tom i huvudet en stund. Det behövs liksom ibland.
Det enda jag egentligen vill komma fram till är att jag har fått två små varningstecken det senaste halvåret till mig själv nu. Ett större och ett mindre som säger och har sagt till mig att sakta ner, bromsa lite, för att inte köra enda in i kaklet. För dit vill jag inte. Jag vill inte heller hamna på sjukhus och tillåta kroppen att stupa så hårt igen som i augusti. Jag ska lyssna på vad hjärnan har sagt till mig, till skillnad från sist. Då fick kroppen tillslut lägga av istället när inte hjärnan visste hut. Det gäller bara att vara öppen och ärlig om det, att berätta för sin omgivning. För ju fler som vet, desto svårare blir det att tillslut stupa. Då går det inte att hålla det hemligt, och det är en styrka. Det är faktiskt strongt att vara öppen kring sin stora som mindre psykiska ohälsa. Sen är det såklart inte alltid lätt för alla att öppna upp sig och det kan finnas hur många anledningar som helst till varför. Men just nu försöker jag iallafall peppa mig själv bara, lite iallafall.
Tomt.
Att skriva av sig brukar ju ändå hjälpa, iallafall för stunden. Alla gånger jag valt att skriva av mig känns det iallafall som att en liten sten lättat efteråt. Då har man lagt allt lite åt sidan, åtminstone för stunden. Men nu vet jag inte. Jag skulle behöva lägga allt åt sidan, få fokusera en stund på det som fokuset behöver ligga på. Men det känns som att det just nu är lönlöst. Det finns inget kryphål längre. Det kommer hänga över mig oavsett hur mycket jag försöker trycka på paus.
Det är absolut inte mest synd om mig i hela världen. Men jag ska ändå få känna befogenhet till att må dåligt. Just nu syns inte ens ett litet ljus i tunneln. Hur mycket otur ska en människa behöva ta? Vänder det aldrig? I så många års tid har jag haft hoppet om att det ska vända, att det ska bli bättre. Någon gång måste det väl ändå vända? Eller iallafall sättas på paus lite och hamna i ett neutralt läge? Allt läggs på hög och inget sållas bort. Motgång efter motgång kommer som en jävla käftsmäll hela tiden. Tänk om jag ändå hade varit blåslagen, verkligen sett mörbultad ut utanpå. Hade det förändrat något? För just nu sitter allt innanpå. Jag känner hur jag allt mer trasas sönder inifrån och ut. Det känns som att jag tillslut bara kommer vara ett skal.
Hur mycket mer ska jag orka innan jag kollapsar helt? Innan jag en dag bara trillar ihop och faktiskt inte kan resa mig upp igen? Det känns som att jag vilken sekund som helst kommer att kommat ull det stadiet där allt bara tar stopp. Jag känner mig helt låst för hur ska jag egentligen kunna förhindra att det faktiskt händer? Alla problem som uppkommer finner jag inga lösningar på. Det finns inga lösningar att ta på. Är det inte psykiska problem som tär så uppkommer det helt plötsligt ett fysiskt problem också. Om man kan förklara det så. Är det inte psykisk terror eller psykisk misshandel så är det något här hemma som ska fallera. Det har nått den gräns att jag står och håller i alla trådar men vet inte hur jag ska bli av med dom. Hur ska jag hitta lösningarna? Jag känner mig helt tom, allt känns helt svart i huvudet. Och någonstans inom mig känner jag att det på ett sjukt kanske bara hade varit skönt om jag tillslut trillade ihop och inte orkade komma upp igen. Det gör mig mörkrädd.
Jag vet inte var jag ska börja rota, i vilka ändar jag ska börja. Jag är så trött på att inte veta, på att säga att ”jag vet inte”. Vad ska jag göra? Hur ska vi lösa detta? Jag är så rädd att vi alla tre tillslut inte kommer orka. Vad gör vi då? Kan inte allt bara snälla snälla snälla vända snart. Ge mig något hopp.
Allt är tomt. Allt är ett frågetecken. Jag vet varken ut eller in längre.
2017
Nu är det inte många timmar kvar på året och jag har de sista dagarna försökt tänka tillbaka på året som gått, hur har det egentligen varit? Jag har lite svårt att sätta ord på detta året, för det har varken varit bu eller bä. Det har varit ett år med både sina toppar och dalar, men jag skulle inte klassa det som ett skit år och inte heller som det bästa. För att försöka summera året lite har jag återupptagit en lista jag gjorde i januari 2015 som summerade 2014.
Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?
Den första tanken som kommer upp i huvudet är att jag valde att sluta äta kött i år, här om dagen var det exakt ett halvår sedan. Något av de bättre besluten jag tagit, ångrar mig inte en sekund!
Vilka länder besökte du?
Jag har faktiskt inte varit utomlands i år mer än att jag och Cassi spenderade min födelsedag i Köpenhamn, vilket för övrigt var en fantastisk helg.
Är det något du saknar år 2017 som du vill ha år 2018?
Nej jag vet faktiskt inte riktigt, möjligtvis mer spontanitet. 2017 har innefattat ganska mycket spontana påhitt och äventyr, men jag vill gärna få fler sådana tillfällen!
Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas?
9:e juni, då min fantastiska lillebror tog studenten.
Vad var din största karriärsmässiga framgång?
Att jag för bara två veckor sedan slutade skolan och är nu färdigutbildad! Har dessutom provat på 3 olika jobb i år som jag är väldigt tacksam för, alla har givit mig otroligt mycket på så många olika sätt.
Och din största framgång privat?
Att jag valde i början på augusti att gå och prata med någon. Hela hösten har jag i princip en gång i veckan gått och pratat. Det har varit så otroligt skönt och det är även något jag tar med mig in i 2018 också. Det har hjälpt mig så himla mycket, på bara detta halvåret har jag blivit en så mycket mer trygg och självsäker person.
Vad spenderade du mest pengar på?
Mat och nöjen, definivitv!
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2017?
Shape of you - Ed Sheeran
I Love You - Axwell / \ Ingrosso
Symphony - Zara Larsson, Clean Bandit
Damn - Hov1
Fuego - Alok, Bhaskar
Swish Swish - Katy Perry, Nicki Minaj
More Than You Know - Axwell / \ Ingrosso
Slipa Sanden - Panda Da Panda
Champagne - Aboo, Baba Moe, Simon-E
Feels - Calvin Harris
Back To You - Louis Tomlinson, Bebe Rexha
Lemon - N.E.R.D, Rihanna
Och många fler.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag skulle nog ändå säga att jag var gladare i år än vad jag var förra året, eller jag tror det iallafall. Jag har skrattat mycket i år, tagit för mig mer och tagit mer plats på ett helt annat sätt än tidigare, jag har vågat mycket mer.
Vad önskar du att du gjort mer?
Möjligtvis kanske fått in lite mer spontana tillfällen? Jag och Cassi hade dessutom en liten bucketlist som vi tyvärr inte hann fullfölja riktigt, men den tar jag gärna med mig in i 2018.
Blev du kär i år?
Nej.
Den maträtt du åt oftast 2018?
Svårt att säga, men på senare tid har det nog definitivt varit quorn bitar eller quorn filéer.
Vad gjorde du på din födelsedag 2017?
Tidigt åkte jag in till Cassi för att sen ta oss vidare till Malmö där vi hade bokat hotel. Vi lämnade våra väskor och åkte sen vidare till Köpenhamn och spenderade dagen där. På kvällen gjorde vi oss i ordning och gick ut och åt för att sedan avsluta med lite drinkar på lillatorg i Malmö. Den helgen var verkligen hur bra som helst!!
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Kanske att jag inte gått i skolan och istället jobbat för att fokusera lite på att flytta hemifrån? Men det får jag ta 2018 istället.
Något du ångrar?
Självklart finns det kanske saker jag i stunden har ångrat. Man klantar ibland till det, gör misstag eller oväntade saker. Men samtidigt så tycker jag inte man kan ångra för mycket heller. Allt jag har gjort har format mig till den personen jag är idag, och den personen är jag i stort sätt ganska nöjd och stolt över.
Vad fick dig att må bra?
Mina fina nära och kära såklart.
Vem saknade du?
Min underbara morfar, honom saknar jag alltid.
Vad är du mest stolt över?
Att jag gick färdigt min utbildning med väldigt fina betyg, att jag tog tag i att gå och prata med någon och att jag tog mig ur en relation jag inte mådde bra i.
Årets roligaste fest?
Michaels överraskningsfest, Linus student och en spontan utgång som ägde rum i slutet på sommaren.
Vilken var din bästa månad?
Jag kan nog inte riktigt välja en utan de bästa månaderna har nog varit maj-augusti.
Finns det något som du skulle kunnat gjort bättre?
Det finns det säkert, men det är lite samma sak som med det här att ångra sig. Jag kan inte gräma mig för mycket över att jag gjorde si eller så, då tar jag hellre med mig det jag både lyckats med och tvärt om till nästa år för att kunna lära mig av både mina misstag och framgångar.
Beskriv 2014 med tre ord:
Plugg, glädje och skratt.
#MeToo
”Alla känner en kvinna som blivit utsatt för övergrepp, men ingen känner en våldtäktsman”
Ett alltid lika aktuellt citat, men framförallt nu när kampanjen ”#metoo” blossat upp den senaste veckan. Där kvinnor och icke män berättar sin historia om ett ofredande, ett övergrepp, en våldtäkt.
Jag tänker inte vara tyst längre, jag tänker inte skämmas. Jag måste våga stå upp för mig själv och andra som varit med om samma sak. Våga stå för att det aldrig varit mitt fel. Jag tänker inte skuldbelägga mig själv mer. Jag tänker inte heller skämmas över att detta kanske kommer att läsas av släkt och vänner. Jag måste få vara ärlig, skriva av mig, berätta och få andra att kanske förstå att det här är ett oerhört stort problem.
Ofredanden över internet eller på offentlig plats och tjatsex är något de flesta kvinnor har varit med om, även jag själv. Jag har även varit med om ett övergrepp där personen tog tillfället i akt pga att jag var onykter. Eller nej, jag väljer att ändra mig där. Det var ingen ”person”, det var en man.
Jag förstod inte vad som hänt och bara en stund senare fick jag en av de värsta panikångestattacker jag någonsin varit med om. Jag hulkade och grät, det tog aldrig slut. Jag kunde inte få fram ett ord genom alla tårar. Dagen efter och även de kommande åren skuldbelade jag mig själv. Det var ”mitt fel” för att jag hade öppnat för en konversation, suttit nära och slutligen, varit för berusad. ”Men jag skulle inte ha druckit så mycket, hade jag inte gjort det hade jag haft kontroll och då hade det här aldrig hänt”. Så fel jag hade. 18-åriga Johanna.. vad jag bara hade velat åka tillbaka i tiden och ruskat om dig, kramat dig och sagt att ”ALDRIG ska du skylla dig själv för det här. Det är inte du som gjort fel. HAN valde att utnyttja din berusning för egen vinnings skull. Du ska kunna vara hur onykter eller inte du än vill vara utan att någon NÅGONSIN ska ta sig friheten att utnyttjar dig.”
Dagen efter var någon av de värsta dagarna i mitt liv. Att vakna upp med den ångesten, klumpen i magen och skammen som befann sig inom mig är bland de mest hemska känslorna jag varit med om. Jag ville inte titta mig själv i spegeln. Jag tyckte rent ut sagt att jag såg förjävlig ut. ”Vad är det för människa jag ser i spegeln?” tänkte jag. Jag mådde illa, hade ont i kroppen så mycket som jag spänt mig under gårdagens panikångestattack och var alldeles svullen i ansiktet av alla tårar.
Fram tills för kanske ett år sedan, eller till och med mindre än så, har jag burit skulden på mina axlar. Jag har i mina tankar klandrat mig själv för händelsen och valt att knappt nämna att det faktiskt har hänt.
Det är så tråkigt att tänka tillbaka på hur jag valt att se på det hela när det väl kommer till mig själv. När jag läst på socialamedier eller i tidningar att kvinnor blivit utsatta, där det också har framkommit att folk valt att kommentera saker som vad hon hade på sig eller hur berusad hon var. Då har jag alltid stått upp för kvinnan och backat henne genom att alltid tänka eller säga att det aldrig varit hennes fel, oavsett vad. Men när tankarna har återkommit till mig själv och den egna händelse jag varit med om, har det inte funnits något annat än skuld och skam som sköljt över mig. Jag valde att trampa på mig själv.
Idag vet jag bättre. Idag har jag börjat förstå att jag aldrig skulle ha tänkt såhär om mig själv. Att det egentligen är helt befängt att jag tänkt såhär de senaste nästan 2 och ett halvt åren. Det var aldrig mitt fel, det är ALDRIG offrets fel. Att jag till och med till en början inbillade mig själv till att detta var av samtycke? Det var ju inte det? Jag var så berusad att jag knappt kommer ihåg själva händelsen, hur kunde jag då vara så krass mot mig själv en tid efteråt att jag ständigt intalade mig i att detta skulle varit av samtycke?
Det värsta av allt är att jag haft med mig detta i bagaget i lite mer än tre års tid nu. Där jag under största delen av tiden klandrat mig själv. Och att jag i resten av mitt liv kommer bära med mig detta. Det som är så hemskt att tänka på är att jag alltid kommer vara mer eller mindre ärrad av detta, jag kommer aldrig glömma. Medan han till största sannolikhet aldrig har ägnat en tanke åt detta igen, iallafall inte på det sättet att han tänkt på händelsen som ett utnyttjande eller övergrepp. Han går med ryggen fri, ingen skuld eller skam. Medan jag, som inte är skyldig till det som hänt, mått förjävligt och samtidigt aldrig kommer bli av med minnena från den kvällen.
Jag vet om idag att jag ska kunna prata med någon utan att det är ett inbjudande. Jag ska kunna sitta bredvid någon utan att det är ett inbjudande. Jag ska kunna vara hur berusad jag vill och ha på mig precis vad jag vill utan att det är ett inbjudande. Samtycke är så jävla viktigt, ta dig inte friheten över någon annans kropp utan att du från början vet att det är okej! Du äger ingen annan än dig själv och din kropp.
Jag väljer inte att skriva det här för att få någon slags tröstning eller för att jag tycker synd om mig själv. Jag vill inte ha någon tröst eller någon som tycker synd om mig? Jag skriver det här för att varje historia är viktig, oavsett hur mycket eller lite man varit med om. Vi måste göra våra röster hörda och få våra historier berättade. Vi måste upplysa andra som sitter och skuldbelägger sig själva nu om att det inte är så det får gå till. Tro aldrig att det var du som gjorde fel, för så är inte fallet.
”Tio, tio, tio regeln”
Det var längesedan jag bestämde mig för att titta in här och skriva. Mest väl för att jag inte har känt att jag har varit i behovet av att skriva och annat har kommit före. Men nu finns behovet där, ett ganska stort behov. Jag vet egentligen inte ens vad jag ska skriva eller var jag ska börja. Det blir oftast så när det ligger så mycket innanför pannbenet, att när man väl vill få utlopp för allt tar det stopp. Tanken att skriva har slått mig ett par gånger den senaste tiden, men just det där med att det tar stopp, har hindrat mig och gjort att jag bara lagt allt åt sidan. Jag gör ofta så med saker som rör mig själv, jag lägger det åt sidan. Allt det som har med tuffa beslut, sorg, ångest, oro att göra, det förskjuter jag gärna för att "ta tag i sen". Men när blir sen då? Det blir oftast aldrig av, sen ligger det där och gror. Sak efter sak läggs på hög tills det brister och jag får börja om från noll igen, jag vet ju det, men varför fortsätter jag förskjuta allt? Jag har lättare för att se "förvarningar" nu än vad jag hade innan, och jag ser nu att jag måste stanna upp. När allt bara går per automatik och jag inte tänker efter eller pratar, då måste jag bromsa och på riktigt fråga mig själv, "fast vänta lite nu, hur mår du egentligen?"
Jag skulle väl inte säga att jag mår det sämsta jag har mått just nu, för jag mår egentligen ganska okej, neutralt. Men det är bara det att när jag börjar underhålla mig med saker hela tiden, där inte en endaste lugn stund utan något framför mig finns, då måste jag stanna upp och tillåta mig själv att bara få sitta ner och tänka. För just nu, från det att jag vaknar tills jag somnar, ska jag sysselsätta mig med något hela tiden. Vare sig det handlar om en promenad, att gå till gymmet, kolla på en serie eller dammsuga så är det någonting hela tiden. Och mitt beroende av att höra något konstant har bara blivit ännu värre. Det är nästan som ett tvång att ha någon som pratar runt om mig hela tiden, oavsett om det är en fysisk person, en poddcast i lurarna eller musik. Innan jag ska somna tröttar jag ut mig själv så pass mycket med något att jag bara kan stänga av, lägga mig och blunda sen. Jag ska i princip vara så trött att jag somnar direkt, för då är jag inte uppe och tänker en massa.
Jag ska inte babbla på för mycket, det är inte synd om mig, det är inte det jag vill framföra. Tankarna är lite för många, det var väl egentligen det jag ville skriva. Så får det vara ibland, men inte för länge. Jag måste ta allt för vad det är nu och sen får man bara röra sig frammåt helt enkelt. Snart planar allt ut, vilket jag ser framemot. De sista uppgifterna i skolan är inte många nu, mars månad är snart slut och jag har en ny arbetsplats som väntar på mig i sommar som jag ser fram emot. Bara att det är ljusare ute nu gör att hälften av de tankarna jag tänkt på i ett halvårstid nu är borta, och det är så skönt.
Det som egentligen fick mig att kika in här var på grund av en text jag hörde igår. Jag lyssnade på en poddcast då det som står här nedanför lästes upp för mig. Jag ska faktiskt säga att jag blev lite tagen av det. Jag skulle vilja säga att detta nog är något alla bör höra och ha med sig, för det är något man kan ta med sig till i princip vad som helst. Jag ska inte säga att jag fastnade för den på grund av just det författarna skriver, för jag skulle aldrig kunna relatera till en skilsmässa. Men det här med att bland annat ta steget och avsluta en anställning eller lösa en konflikt med en familjemedlem eller vän, det kan lixom sättas in i så mycket mer än bara i en skillsmässa. Ett av mina mål det här året var att jag skulle stå upp mer för mig själv och våga säga det jag tycker, men även att stå upp för andra och våga sätta ner foten när det uppstår en situation jag inte är okej med. Även om jag i det stora hela står upp för mig själv, så finns där ändå tillfällen jag skulle önskat att jag vågat mer. Så detta är något jag ska ha med mig resten av livet, för så pass bra tyckte jag faktiskt att denna texten va.
Detta är iallafall ett utdrag ut en bok som heter ”Happy, happy”, skriven av Maria Sveland och Katarina Wennstam.
”När det var som allra tuffast, innan jag hade tagit steget och sagt att jag ville skiljas, återkom jag ofta till en princip jag hade läst om i någon tidning på en flygresa en gång för längesedan. Det är en tes som kallas ”Tio, tio, tio regeln” och som kan appliceras på princip alla svåra beslut man står inför i livet. Jag använde mig av en utriven gammal artikel som stöd när jag skulle skilja mig, och det funkade. Om du tvekar, om du känner att du inte vågar, om du inte vet varken ut eller in. Tänk dig då att det svåra samtalet du måste avverka, oavsett om det handlar om att söka ett eftertraktat jobb, säga upp dig, berätta att du har varit otrogen eller ta ut skilsmässa. Att det samtalet oftast bara handlar om ungefär tio minuter. De flesta samtal, åtminstone den första tunga delen, tar inte längre än tio minuter. Mer behöver du egentligen inte planera för eller stålsätta dig inför, mer kan du inte överblicka. Tio minuter, sen är det gjort. Fantisera dig sen tio månader fram i tiden. Oavsett hur omtumlande eller dramatiskt det kommer att bli så kommer allt ha lugnat ner sig betänkligt om tio månader. Så är det. Tiden läker alla sår, dagarna blir till månader och även de mest hysteriska utbrott och ilskna utfall lägger sig. Om tio månader kommer allt att vara helt annorlunda. Och om du fortfarande tvekar, så försök då att föreställa dig hur ditt liv kommer att se ut om tio år från idag om du inte gör upp med det som trycker dig. Om du fortsätter att leva kvar i en kärlekslös och död relation, om du stannar kvar i osanning och förljugenhet. Vem är du då om tio år? Hur mår du då om tio år? Om du får panik av blotta tanken på detta, då är faktiskt ett tufft samtal på tio minuter inte så mycket i sammanhanget.”
Det går inte alltid att vända det till det positiva
Fick dock reda på idag att jag har njurbäckeninflammation, igen. Ska gå på penicillin i fem dagar vilket jag hoppas tar bort värkarna och tröttheten en aning. Och dessutom den konstanta febern jag börjat få.
Som jag har förstått det står det mellan att jag har "cystnjurar" eller "svampnjure", vilket jag också har förstått är som lite samma sak? Har försökt hitta skillnader men den största skillnaden jag hittar är att det ena är ärftligt och det andra inte? Båda två går, som jag förstår det, ut på nästan samma sak bara det att det ena ska "påminna" lite mer om en svamp än den andra? Det innebär alltså inte att jag skulle ha svamp i njuren bara att det går att likställas med en svamp. Sen är där säkert andra skillnader också men i det stora hela tycker jag att båda två påminner om varandra väldigt mycket.
Jag vill bara få ett svar nu så jag kan försöka åtgärda detta på något sätt, även om det ser ut som om det inte går, varken för det ena eller det andra.
Men som jag skrev för någon dag sedan så är inte detta det faktiska stora problemet som cirkulerar runt i mitt huvud, utan framförallt allt annat som händer runt omkring mig just nu. Men självklart medger jag att detta gjorde allt en aning värre. Jag vill inte måla upp mig som något "offer", att det är hur synd om mig som helst eller att det skulle vara mest synd om mig i detta, för det är det absolut inte. Men det drabbar mig ändå. Jag vill bara få vara lite ledsen just nu. Jag kan inte alltid gå efter att "se inte allt så negativt" eller "var istället glad åt tanken att det kunde varit värre". Det är väl klart att jag inte ser allt så negativt eller på något sätt vill göra det? Och ja, det är väl klart att det kunde ha varit värre men tar det verkligen bort min rätt att faktiskt få vara ledsen över hur det ser ut just nu?
Det är bara svårt att ens försöka må bra just nu, och det är bara att acceptera. Jag försöker trotsallt att inte tänka så mycket på allt eller prata om det. För vad finns där att prata om? Varför ska jag älta samma saker om och om igen utan resultat? Jag går med smått fuktiga ögon precis hela tiden. Gråten sitter där i halsen och bara väntar på att bli triggad till att komma fram.
Nej, allt är bara inte bra just nu. Det känns som ett tjockt moln sitter fast i bröstet på mig som inte vill försvinna därifrån. Min kropp känns bara som ett enda håltomt skal.
En paus
Läget är inte jätte stabilt här hemma, det är tumullt och alla mår på ett eller annat sätt inte särskilt bra. Men det är inget jag känner att jag behöver gå djupare in på. Vi försöker så gott det går att varje dag lyfta varandra, och vissa dagar går det sämre än andra. Vi får acceptera situationen eftersom där inte finns mycket att göra åt, försöka göra vardagen till den bästa även om det inte alltid fungerar det heller.
Men utöver det som redan inte är så bra skulle det självklart också komma ett "pricken över i:et".
För lite mer än en månad sedan besökte jag vårdcentralen eftersom jag började känna svåra smärtor nere mot ryggslutet. Fick tid samma dag bara ett par timmar efter att jag ringt och tog där ett urinprov. Efter det fick jag träffa en läckare som sa att jag hade både för mycket av vita och rödablodkroppar i urinen vilket slutade med att jag fick en remiss till röntgen ett par veckor senare.
Förra veckan (tre veckor efter röntgen) fick jag svar på att jag har cystor i mina njurar.
En remiss är skickad till Lund och nu väntar jag återigen på svar.
Jag har fått ta saken i egna händer och läsa på lite om såkallade "cystnjurar" och förstår nu vart bl.a. de konstanta smärtan i ryggslutet, illamåendet och den otroliga tröttheten kommer ifrån. Och det finns inget botemedel.
Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska känna kring detta. Jag vet att cystorna gradvis kommer att försämra mina njurar, men sen då? Jag vet inte. Jag är så orkeslös och låg. Jag får väl bara vänta och se vad läkarna i Lund säger.
Ja jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva mer. Trodde genuint ändå att något skulle kännas lite bättre av att jag skrivit detta men det känns inte så. Det ekar just nu tomt i huvudet.
Djurförsök
➤ MÄRKEN SOM TESTAR PÅ DJUR
Jag tänkte faktiskt börja med att skriva ner ett par märken som i dagens läge testar på djur. Det är fortfarande väldigt många och jag väljer att inte dra upp alla, men iallafall ett par stycken:
• Axe (Unilever)
• Biotherm (L'Oreal)
• Clinique (Estee Lauder)
• Comfort (Unilever)
• Dolce & Gabbana (Procter & Gamble)
• Dove (Unilever)
• Elizabeth Arden
• Garnier (L’Oreal)
• Giorgio Armani (L’Oreal)
• Head & Shoulders (Procter & Gamble)
• L’Oreal
• Listerine (Johnson & Johnson)
• M.A.C Cosmetics (Estee Lauder)
• Mary Kay
• Neutrogena (Johnson & Johnson)
• Maybelline (L’Oreal)
• Matrix (L’Oreal)
• Pampers (Procter & Gamble)
• Pepsodent (Church & Dwight)
• Redken (L’Oreal)
• Revlon
• Sephora Cosmetics
• Sunsilk (Unilever)
• Veet (reckitt Benckiser)
• Victoria’s Secret (L Brands)
• Wella (Procter & Gamble)
• Yves Rocher
➤ VAD INNEBÄR DET ATT ETT FÖRETAG TESTAR PÅ DJUR OCH VARFÖR GÖRS DET?
Utifrån den fakta och information som jag har hittat görs djurtester för att företagen ska kunna sälja sina produkter i länder där deras lagar kräver att försök på djur har gjorts, som t.ex. i Kina. Det innebär inte att just den produkten du har köpt från ett utav ovanstående märken på marknaden i Sverige är testad på djur, dock så testas produkterna på djur om det ska få kunna säljas i länder där detta krävs. Företagen betalar själva för försöken som utförs vilket innebär att köper man en produkt från t.ex. Clinique, bidrar man med pengarna som sedan företaget får för att det ska kunna betala för djurförsöken. Genom att köpa från märket så stöttar man alltså försök på djur. En annan anledning att företaget testar på djur är när det anses vara för riskfyllt och etiskt försvarbart att göra försöken på människor. Med andra ord för att det kan finnas risk till för stort lidande på en människa. Själv anser jag att det är minst lika etiskt försvarbart att göra testen på djur eftersom djur också kan lida, precis som vi, och är levande varelser, precis som vi. Djuren tvingas inte bara lida av försöken de utsätts för, utan lever även i fruktansvärda miljöer som trånga utrymmen, t.ex. i burar. Många utav djuren är även genmanipulerade, vilket innebär att djuren är framtagna enbart för forskningens skull.
Det finns faktiskt andra alternativ än djurförsök, men det saknas dock tyvärr idag tillräckligt många alternativ för att helt och hållet kunna ersätta all form av försök på djur. Varför, kan man då undra? Eftersom det inte satsas tillräckligt mycket på att ta fram metoderna för detta. Vilket är helt vansinnigt.
➤ MÄRKEN SOM ÄGS AV FÖRETAG SOM TESTAR PÅ DJUR, MEN INTE GÖR DET SJÄLVA
Visst finns det märken som ägs utav företag som testar på djur men som själva inte utför några tester. Exempel på dessa är:
• Dermalogica (Unilever)
• NYX (L’Oreal)
• PureOlogy (L’Oreal)
• Smashbox Cosmetics (Estee Lauder)
• The Body Shop (L’Oreal)
• Urban Decay (L’Oreal)
Det stora bekymret för mig här är att man på något sätt stöttar djurförsök om man köper från dessa märkena ändå ÄVEN om de själva inte testar på djur. Eftersom dessa företag ägs utav de större företagen tjänar t.ex L'Oreal på pengarna de får in från The Body Shop och kan då i längden med hjälp av dessa pengar betala sina djurförsök, ellerhur? Det låter säkert långdraget och överdrivet för många, men jag personligen vill undvika alla sätt jag kan som bidrar till djurförsök.
➤ SKA MAN DÅ SLÄNGA PRODUKTERNA MAN HAR UTAV OVANSTÅENDE MÄRKEN?
Jag har produkter hemma från både Dove, M.A.C, Max Factor, Maybelline, Revlon, Victoria's Secret, NYX osv. Till mitt försvar är det, som jag förklarade i början av inlägget, pga att jag inte visste något om detta. Jag kan väl erkänna att jag hade hört mycket om M.A.C innan jag köpte därifrån, men sen fick jag höra att de tydligen inte skulle testa på djur och tog en chansning, vilket var väldigt slarvigt från min sida.
Jag kommer aldrig köpa produkter från dessa märken igen eftersom jag inte vill bidra med pengar till försök på djur. Och om jag kommer slänga produkterna eller inte det vet jag faktiskt inte. Det som hindrar mig är att det inte känns särskilt miljövänligt att slänga produkter som fortfarande är fullt fungerande och inte har gått ut ur datum, sen gör det dessutom ingen större skillnad om jag slänger produkten eller inte eftersom den faktiskt redan är köpt. Dock är det mitt samvete som sätter stopp för mig att fortsätta använda dessa produkter.
➤ MINA ÅSIKTER OM FOLK SOM FORTSÄTTER KÖPA DJURTESTADE PRODUKTER
Allt är upp till var och en. Jag kommer absolut inte hysa agg mot någon som köper deras produkter, jag kommer inte rättfärdiga någon till att göra precis som jag. Jag kommer väl kanske aldrig tycka om det men då glädjer jag mig istället åt att jag inte köper produkterna. Jag förstår att det kan vara svårt att byta t.ex. skönhetsprodukter som man har använt länge och tycker är bra, men är det egentligen inte värt att faktiskt överväga att sluta använda dem? Enligt mig är det definitivt värt det. En jätte dålig ursäkt (som jag läste för längesedan när jag själv inte var så insatt) var att "jag har inte råd att köpa smink som inte testar på djur". Fast den där meningen håller inte riktigt. Icke djurtestat smink är absolut inte alltid dyrare än smink som är testat på djur (där finns såklart undantag). Men det finns alltid budget varianter som är hur bra som helst och likadant med lite dyrare varianter. Samma sak när det gäller produkter som är lite sämre, dessa kan vara både billiga och dyra. Summan av kardemumman, det finns alltid undantag om det är bra eller dåligt/billigt eller dyrt oavsett om det är testat på djur eller inte.
➤ VILKA MÄRKEN TESTAR INTE PÅ DJUR?
Jätte många. Här är en direktlänk till PETA's (People for the Ethical Treatment of Animals) hemsida. Där kan man bl.a. söka på märken som både inte testar och testar på djur.
Här är ett par märken som inte testar på djur:
• Anastasia Beverly Hills
• E.L.F Cosmetics
• Eco Tools
• Elizabeth Mott
• H&M
• Kat Von D Beauty
• Kevin Murphy
• LUSH
• Maria Nila
• Too Faced
• The Balm
• Bare Minerals
• Batiste
• Isadora
Två personliga favoriter är The Balm och Maria Nila. The Balm är ett kosmetikmärke och säljer massor med smink. Jag har än så länge bara hunnit prova deras ögonskuggspaletter men jag har så mycket mer produkter jag verkligen vill prova därifrån. Verkligen allt ska tydligen vara hur bra som helst.
Maria Nila är ett hårvårdsmärke. Jag har bara testat deras schampo, balsam, inpackning, torrschampo och colour refresher. Jag är så himla nöjd med deras utbud också och har även där en hel del annat som jag skulle vilja testa.
➤ VARFÖR JAG HAR VALT ATT SKRIVA DETTA
Jag skriver inte detta för att fiska till mig någon form av "fröken duktig" stämpel bara för att jag har valt att uppmärksamma detta nu. Utan jag skriver detta framför allt för att jag ville få ut min frustration bra formulerat och samtidigt som en liten påminnelse till mig själv att aldrig igen sätta mina "behov" före på ett sådant sätt att liv ska behöva skadas på kuppen. Människan är redan maktgalen och självisk som det är, och jag anser inte att vi har någon rätt till att utöva vår fruktansvärda makt på liv som vi värdesätter som mindre viktiga än vårt eget. Bara för att det kan finnas stora risker för människan i att framställa en produkt betyder inte det att det finns mindre risker hos ett djur.
Jag skriver inte heller detta för att propsa på någon mina åsikter, allt är upp till var och en. Men jag skriver ändå detta som iallafall ett försök till ett (förhoppningsvis) litet uppvaknande för andra. Jag väljer att inte köpa djurtestade produkter längre, och hoppas att fler kommer att sluta med detta. För om tillslut alla väljer att bojkotta företagen som testar på djur kommer där tillslut en förändring. Sen väljer jag också att inte lägga mina pengar på testade produkter eftersom mitt samvete säger emot. INGET djur är värt lidande för min skull.
➤ Länkar
• http://www.crueltyfreekitty.com/companies-that-test-on-animals/
• http://features.peta.org/cruelty-free-company-search/index.aspx
• http://www.djurforsok.info/
• http://www.djurensratt.se/
• https://www.youtube.com/watch?v=yKvPJ6tYBKA
2015
Ja det gjorde jag. Bl.a. åkte jag till Tyskland i 10 dagar med ungefär halva klassen, vilket var lite av en utmaning för en person som mig som kan vara ganska hemmakär. Och även att bo tätt med människor man inte är så nära, det var lite av en utmaning. Men jag hade min fantastiska vän Trude med mig, och utan henne hade jag satt mig på första bästa flyg hem så fort jag kunnat igen. Men hon och jag tillsammans hade faktiskt en rolig resa och vi kom varandra mycket närmre, vilket är ett stort plus!!
Vilka länder besökte du?
Tyskland, Danmark och Grekland (Kreta).
Är det något du saknade 2015 som du vill ha 2016?
Mod. Självklart började en del mod växa inom mig nu under slutet av 2015, utmanade mig själv en del vilket har gjort mig lite mer självsäker som person. Men jag vill skaffa mig ännu mer mod nu under detta året, mod till att våga vara spontan, våga misslyckas.
Jag skulle nog vilja säga flera stycken faktiskt. Bl.a. den 5:e juni, dagen jag tog studenten. 12:e juni, dagen en av mina närmsta vänner tog studenten och tillsammans hade vi en helt fantastisk kväll/natt. 19:e juli, då jag och Philip faktiskt bestämde oss för att bli tillsammans. 28:e augusti, jag och familjen åkte till underbara Kreta. 30:e oktober, dagen då jag gick på en intervju för ett jobb på ett äldreboende här i byn, fick jobbet och idag stormtrivs med att arbeta där.
Och vad var din största framgång privat?
Att jag faktiskt, utan KBT behandling, tog mig ur den största delen av panikångesten på alldeles egen hand men också med stöttning av helt fantastiska människor runt omrkring mig.
Jag är inte säker, för jag spenderade inte sådär jätte mycket pengar förra året, iallafall inte på något specifikt. Men om jag skulle spika något, tror jag nog det får bli mat.
Vilka låtar kommer alltid påminna dig om 2015?
Bl.a. dessa låtarna
Shine - Years & Years
Take Shelter - Years & Years
Reality - Lost Frequencies ft. Janieck Devy
Master Blaster (Jammin') - Stevie Wonder
Lush Life - Zara Larsson
Stora Fötter Stora Skor - Maskinen, Dim Out
Upp - Maskinen
ABCP - Far & Son
Freedome - Pharell Williams
Alla Dom Hilmar - Otheas
Detta har väl varit lite av ett "både och år", jag har mått bra stundvis men också mindre bra. Så som man gör mer eller mindre? Tiden då jag mådde som sämst psykiskt var helt klart i somras, då jag hade ångest. Men samtidigt när jag häromdagen tänkte på det gångna året gjorde jag upp en liten "pros and cons" lista i huvudet och kände väl mest att, jag har nog mått ganska bra i år ändå. De bra sakerna vägde i slutändan tyngre än de dåliga. Så jag skulle vilja sammanfatta år 2015 som ett relativt bra år ändå.
Vad önskar du att du gjort mer?
Jag önskar nog att jag hade gjort mer saker tillsammans med mina vänner. Självklart träffades vi endel, och alla stunder tillsammans med dom är guld för mig. Men jag önskar nog att vi hade gjort lite mer spontana saker ihop, träffats oftare osv. Men sen har vi alla haft vårt eget och jobb har dessutom tagit upp större delen av tiden för allihop.
Den maträtt du åt oftast 2015?
Ingen aning, det har nog varit ganska varierat i år. Provat på en hel del maträtter jag aldrig smakat innan.
Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Var hemma och tog det lugnt i värmen som kom alldeles lagom till min födelsedag. En del vänner kom med fina överraskningar under dagen och även Philip överraskade mig på natten med mina favorit rosor.
Högsta önskan just nu?
Någon direkt önskan vet jag inte om jag har. Och om man ska gå in på nyårslöften så tycker jag inte om att säga just nyårslöften, för ett löfte måste man hålla och alla andra års nyårslöften jag haft har jag aldrig lyckats hålla. Så därför har jag istället satt upp en del mål jag hoppas att jag kommer uppnå i år, så som att spara så mycket pengar jag bara kan och börja studera igen.
Finns det något som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Visst finns där endel saker man önskar aldrig hänt eller som man önskar hade hänt, men samtidigt så ska man inte tänka för mycket på det. 2015 finns inte mer utan är numera bara ett minne, så då tycker jag vi låter det vara ett minne vi inte ska titta tillbaka på i syftet för att gräva för djupt i det med ånger.
Vad fick dig att må bra?
Som alltid min fantastiska familj och underbara vänner, men också Philip som jag är så himla glad över att jag träffade 2015.
Vem saknade du?
Självklart min morfar, allt hade varit bättre om han fortfarande funnits i livet. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom.
Vad är du mest stolt över?
Framför allt att lyckades ta mig ann min ångest och att jag började jobba med ett jobb jag trivs med.
Jag har tappat det
Visst är det okej att känna efter, att vara ledsen men även att få bryta ihop. Och jag har kanske vissa stunder varit för hård mot mig själv, men när du lever efter en viss rutin och har gjort under en längre tid är den inte heller särskilt lätt att bryta om det så väl skulle behövas.
Men något som det lilla kontrollbehov jag har kvar och även jag själv har samma åsikt om är att det inte var okej att det blev som det blivit nu. För nu vet jag inte hur jag tidigare gjort och hur jag tidigare kunde hantera stunder som de jag upplevt på senare tid som faktiskt bara har varit en väldigt kort tid.
Det jag pratar om att jag haft kontroll över är framförallt min ångest. Den har jag levt med i så många år eftersom den kom in i mitt liv när jag inte var särskilt gammal. Under två års tid som barn levde jag med panikångest och fick attacker flera gånger i veckan, grät så ofta att man efter ett tag borde ifrågasatt hur mycket tårar den lilla kropp jag då var bosatt i egentligen kunde producera. Men efter en tid blev ångesten stabil och jag lärde mig hantera den. Och jag har kunnat hantera den i så många års tid nu, men det fasta greppet jag en gång hade är så gott som bortblåst nu.
För ungefär tre veckor sedan fick jag den värsta panikångestattacken jag varit med om på flera år. Jag märkte inte ens av när jag väl tappade kontrollen eftersom allt gick så oerhört fort. Jag hängde inte alls med och innan jag ens visste ordet av det hade jag så mycket panik att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag kände inte igen mig själv och blev så rädd över det som nyss greppat tag i mig att det hela blev allt värre. Jag tänkte att "försvinner inte detta snart så dör jag".
Jag var så yr och hela huvudet snurrade, mina händer började skaka och inte långt där efter skakade hela kroppen. Jag kallsvettades mer än vad jag kan minnas att jag gjort tidigare, magen gjorde så enormt ont och jag mådde hur illa som helst. Samtidigt grät jag så mycket att det blev alldeles suddigt framför ögonen på mig och jag hyperventilerade så mycket att det kändes som om jag tillslut skulle trilla ihop. Slutligen tog det i alldeles för mycket i kroppen att jag fick springa in på toaletten för att kräka.
Jag måste vara ärlig och säga att jag är besviken, så öerhört besviken på mig själv att detta hände. Det kanske är helt och hållet fel av mig att känna så, men oavsett om det är rätt eller fel så tar det fortfarande inte bort hur jag faktiskt känner för denna händelsen. Väl efteråt förstod jag inte vad som hade hänt och vad som var den egentliga anledningen till varför detta hade hänt heller.
Sedan detta hände har jag gått med en konstant rädslan i kroppen att panikångesten ska komma igen och att jag inte ska hinna förbereda mig på att hantera den. Och på grund av detta gör det mig så låst. Jag tar avstånd från saker jag tror kan framkalla ångesten eftersom jag knappt vågar ta chansen att den ska uppstå igen. För känslan att inte känna igen sig själv alls och även att man är rädd att livet står på spel, är två så ofantligt obehagliga känslor.
Nu ligger ständigt gråten i ögonen och jag känner mig så ledsen hela tiden. Flera gånger om dagen märker jag att jag kan sitta och blinka hur mycket som helst för att tårarna inte ska komma, eftersom jag knappt orkar vara ledsen. Jag orkar inte uttrycka min såkallade sorg när jag hela tiden känner den sitta i bröstkorgen som ett mörkt och kallt svart hål.
Jag vet inte alls hur detta ska ordna sig. Just nu ser det helt svart ut framför ögonen på mig när jag tänker den tanken. Hur ska jag kunna komma ut ur denna onda cirkeln och komma ifatt mig själv igen? Jag är väl medveten om att hjälp finns, och bra sådan med, men det hindrar mig ändå inte från att tänka att allt ska bli som vanligt igen är en helt ofattbar tanke.
Och som alltid när jag tar mig tiden till att skriva om något djupare handlar inte detta om att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Detta handlar om mig och att jag ska få kunna uttrycka mig för mitt eget måendes skull. Oftast brukar en nedskriven text kännas bättre för min del. Jag har funderat fram och tillbaka nu ett par gånger på om jag verkligen skulle skriva ned detta, och nu tog jag mig modet till att göra det, framförallt för att kunna sätta någolunda bra ord på mitt mående just nu men också för att jag för en ynka liten stund mår lite bättre av det.
I svåra situationer har jag tidigare alltid tänkt "det är jobbigt nu, men efter varje dal kommer där en topp. Detta kommer bli bra tillslut". Men just nu kan jag inte tänka så, eller rättare sagt så försöker jag men det går verkligen inte. Detta är så pass jobbigt att jag frågar mig själv om detta egentligen kommer bli bra tillslut, och isåfall hur?
▲▽
I lurarna just nu
Elastic Heart - Sia
After The Disco - Broken Bells
Effortless - Sabina Ddumba
Black Swan - Caroline Wennergren
Paint - The Paper Kites
The Longer I Run - Peter Bradley Adams
Pickin' Up The Pieces - Fitz and The Trantums
Different Colors - Walk The Moon
Work This Body - Walk The Moon
Shut Up and Dance - Walk The Moon
Snap Out Of It - Arctic Monkeys
R U Mine? - Arctic Monkeys
Why'd You Only Call Me When You're High - Arctic Monkeys
Dangerous (Oliver Remix) - Big Data
Greek Tragedy - The Wombats
Even The Darkness Has Arms - The Barr Brothers
Uppdatering i bilder
Kära Johanna...
Kära nioåriga Johanna, livet är tufft just nu och du mår inte riktigt som du ska. Detta är en helt ny känsla för dig, rädsla. Inte själva rädslan i sig men att konstant gå runt med en så stark rädsla i kroppen är inte vanligt för dig. Du undrar vad det egentligen är som pågår, vad är detta för något? Tyvärr så är det så att du har drabbats av något som heter panikångest och det är otroligt jobbigt, jag vet. Att varje gång behöva hyperventilera, gråta tills ögonen svider och kroppen värker varje gång du måste lämna huset är en fruktansvärd känsla, speciellt för en så liten ung tjej som dig som inte riktigt förstår hur detta ska hanteras. Jag skulle vilja krama dig i dessa stunder, få hålla om dig och säga att allt kommer att lösa sig och att det tillslut kommer att bli bra hur omöjligt det än låter just nu. För jag är den ända personen som faktiskt hade kunnat förklara det för dig. Men du, det blir faktiskt bra och det lovar jag dig.
Kära elvaåriga Johanna, det börjar bli bättre nu, ellerhur? Det går långsamt fram och det har varit en lång resa, men du börjar nå slutet och ett litet skimrande ljus ser du glimtar där allra längst fram i den mörka tunnelns slut. Och vet du vad? Du är snart där, du är snart framme. Tyvärr måste jag berätta för dig att detta är något som kommer ärra dig för livet. Nu när du väl är ute ur den mörka bubblan av panikångest så känns det inte riktigt som det, jag vet. Och det kommer aldrig bli så jobbigt som det har varit, men detta kommer faktiskt att påverka ditt framtida jag ändå. Ångesten kommer inte försvinna, den kommer finnas kvar och den kommer att besöka dig i mindre doser oftare än du tror. Du kommer även tänka ännu mer än du redan gör nu. Du kommer att tänka över varenda kommande handling fem steg längre för att inget ska gå fel och för att ingen ångest eller panik ska råka inträffa, så du slipper få känna på det igen som du verkligen inte orkar. Men är det bättre så? Både ja och nej. De stora ångestattackerna och paniken kommer bli färre, men samtidigt har du börjat med något som är så fruktansvärt svårt att sluta med, nämligen överanalysera. Så istället för panikångest har du nu istället börjat överanalysera precis allt, och tro mig, det är inget som är speciellt lätt att sluta med hur mycket du än försöker.
Kära tolvåriga Johanna, det börjar närma sig sommar och snart blir du tonåring på riktigt. Det är en varm vår och du tar tiden lite som den kommer. Just nu är saker och ting faktiskt helt okej bra. Tyvärr så måste jag även berätta för dig här att snart kommer en hemsk nyhet som du nog aldrig kommer att förstå hur du ska hantera den. Än idag vet du inte hur. Och på det här området skulle jag vilja berätta för dig att det blir bra tillslut, men jag tror inte det blir det. Jag är ledsen, men det är nog så det är. Du kommer få försöka lära dig hantera detta på ditt eget sätt, det kommer inte att bli lätt men du har inget annat val än så. Detta är en smärta du kommer få bära på hela livet, en annorlunda smärta eftersom det är en historia utan ett slut. De sista kapitlets sidor i boken är oskrivna, boken fick aldrig sitt slut. Och ibland blir det så, det är något vi får försöka lära oss. Det är bara att resa sig upp och gå vidare helt enkelt. Men redan nu är du stark, trots det att du känner dig vilsen så är du stark och du kommer att klara dig.
Kära trettonåriga Johanna, du har nu försökt hitta dig själv och börja om. Till en början känns detta valet som ett smart och klokt val, men du ändrar dig snabbt och undrar var någonstans du egentligen har hamnat. Det är väldigt tufft till en början, men håll ut. Det är det ända rådet jag har till dig. Håll huvudet högt ett litet tag till för snart kommer en vändning och du ska se att de val vi gör i livet som till en början verkar helt förlorade kan tillslut visa sig vara bland de bästa och klokaste. Jag lovar, så håll ut.
Kära femtonåriga Johanna, tiden går fort och nu är det sista året på högstadiet som gäller. Slutet kommer att vara jobbigt, hur mycket du än just nu intalar dig själv att du kommer hoppa av glädje för att aldrig igen behöva sätta din fot där igen, så kommer en tår eller två, eller helt ärligt så kommer du fälla hur många tårar som helst sista dagen av både glädje och sorg. Det har varit en jobbig period men du har samtidigt haft en otroligt lärorik men även rolig tid. Du har vuxit enormt mycket som person ska du veta, även om du inte riktigt kan se det nu. Jag skulle dock bara vilja åka tillbaka i tiden och få banka lite vett i skallen på dig. Säga åt dig att all den tid du la på självhat hade kunnat vara tid du lagt på så mycket annat viktigare och roligare saker. Att dina tankebanor just där och då inte var okej och jag skulle vilja ruska om dig och säga åt dig att du är perfekt som du är. Och skulle någon mot sin förmodan säga något annat än så, så är det fel. För du är ju faktiskt du, och hur unikt är egentligen inte det? Det finns bara en som du och den du är ska du värna om.
Kära sextonåriga och sjuttonåriga Johanna, mellan dessa två åren är du faktiskt två helt olika personer. Från att vara så vilsen och splittrad till att faktiskt växa så fort som du gjorde i dig själv. Du blev starkare och mer säker i dig själv. Vilken vändning du gjorde då och jag måste faktiskt säga att det är något jag är stolt över. För hur mycket som än hänt, hur mycket du än fått känna på och gå igenom så har detta inte tryckt ner dig eller sänkt dig, utan detta har höjt dig och gjort dig starkare. Du har fått känna på allt från det ena till det andra. Och hur många gånger du än har fallit så har du alltid sätt till att du rest dig upp igen, för hur mycket du än kan utstråla osäkerhet så ger du dig inte. Du ger inte upp och du ger dig på att du ska klara dig.
Kära nutida Johanna, i brinnande stund är du arton år gammal och börjar så smått närma dig ditt nittonde år. Vilken resa du har varit med om under alla dessa gångna åren! På gott och ont förståss. Det har varit underbara stunder, lyckliga stunder, sorliga stunder, arga stunder, men du har klarat dom allihop. Hur kämpiga vissa tider än har varit så har du faktiskt lyckats ändå.
Jag skriver inte detta för att på något sätt tycka synd om mig själv, för det gör jag verkligen inte. Utan för att göra en liten tillbakablick på allt som hänt under mina år som barn och tonåring. Och även om jag har gått igeom stunder som känts som en evighet, som om dom aldirg skulle ta slut så har jag faktiskt tagit mig igenom dom. Även om jag varje dag lever med ångest och en hjärna som ständigt går på högvarv så går livet vidare ändå. Det är något jag försöker påminna mig om varje dag det känns tufft och ångesten slår till. Det har absolut blivit bättre men jag har en lång bit kvar. Det är en ständig och daglig process med att försöka få bort detta och jag kämpar, jag peppar mig själv mycket, men det är inte heller jätte lätt och det är inte heller något som försvinner på en dag. Men tro mig jag försöker, och som sagt så är jag påväg.
Jag ville också mest ge mig själv en liten klapp på axeln och ge mig själv en liten hyllning. För när jag ser mig själv idag så ser jag en stark och klok ung kvinna. Jag vill kunna kolla på detta inlägget när jag har en dålig dag och känna, ja men då tänkte jag faktiskt på detta sättet och jag är kanske inte så dålig trotsallt. För har jag kännt eller tänkt såhär en gång tidigare så kan det väl ändå inte bara vara något jag har fått om bakfoten? Vi måste nämligen ta vara på de stunderna då vi på något sätt känner oss bra, vi måste uppmärksamma dom mer. För med tanke på det samhälle vi idag lever i, där vi ständingt har någon form av press på oss vare sig det nu gäller utseénde, karriär, vårt inre e.t.c, så behöver vi uppmärksamma de stunder vi faktiskt känner oss stolta, glada, lyckliga eller nöjda över oss själva. Notera dessa stunder mer så att vi kan gå tillbaka till dom under dåliga dagar. För kände vi så en gång så kan vi faktiskt känna så igen, ellerhur?
Äntligen hemma
Jag väljer att inte skriva något om hur jag har tyckt resan har varit. Det är blandade känslor men det är samtidigt inget jag känner att jag behöver skriva ut här.
Ikväll ska jag bege mig hem till Cassi och spendera kvällen där mer mat och vin. Ser fram emot att få träffa henne så mycket nu efter att jag har varit iväg! Nästa vecka är jag även ledigt vilket känns så himla skönt. En vecka att bara få ta det lugnt, skriva färdigt uppgifterna som ska lämnas in om denna resan och även få sova ut! Jag har varit så trött denna resan och inte fått de timmarna sömn jag behövt någon av nätterna. Så att ta igen sömn är definitivt prio ett!
Nu hade jag tänkt lägga mig i sängen och kolla någon serie och förhoppningsvis få blunda i en halvtimme. Kunde inte sova ut i morse eftersom Linus skulle till skolan och gjorde ljud ifrån sig, jag vaknar väldigt lätt och kan oftast inte heller somna om.
Men ha det fint sålänge!
