I fredags besökte vi kyrkogården och gjorde höstfint på graven. Stenen, som kom för inte alls längesedan, är hur fin som helst och ligger alldeles perfekt. 

Jag träffade pappa igår som frågade "hur känns det?" efter det att jag visat honom bilden. Jag svarade att jag inte visste. För jag vet inte, hur ska jag kunna veta? Jag tänker inte på morfar som borta, att han inte finns mer. Jag tänker på honom som att han fortfarande sitter i sin rullstol på sin specifika plats i tvrummet och kollar på repriserna av "Bonde Söker Fru" uppe på Högalid. Han sitter där, som han brukar göra, för det går verkligen inte in i mitt huvud att han har gått bort.

Nu i oktober är det fem månader sedan han dog, och jag förstår det fortfarande inte. När kommer jag göra det? Kommer man till ett visst stadie någon gång då det går in för en att en person som stått dig nära inte längre finns kvar? Självklart vet jag att han inte lever, men jag förstår det inte. 

Jag blir arg på mig själv att jag inte på riktigt kan sitta ner och sörja honom, att jag inte kan sitta och gråta någon gång då och då en stund för mig själv för att jag aldrig mer kommer att få se honom igen. Jag vill faktiskt kunna göra det. När tankarna bollar rundor i huvudet kommer jag emellanåt till insikt över att han inte finns och blir lite tårögd, men det är bara det. Jag saknar ju honom, så varför kan jag inte ibland bara få gråta lite över det mer än att bara känna att ögat blir lite vattnigare? 

Jag saknar dig så mycket att det gör ont, morfar. 

Eftersom mitt allra sista riktiga sommarlov börjar nå sitt slut hade jag tänkt sammanfatta det lite kort och gott i detta inlägg.

Även om jag har varit fullt uppe med jobb i stort sätt hela sommaren så har jag trots detta hittat på väldigt mycket under mina lediga stunder. Varit på olika fester, fyllt arton, åkt till Stockholm med min fina vän, varit på festival, haft utgång, träffat vänner osv osv. Jag trodde att jag skulle bli rätt låst och inte ha chansen att hinna hitta på en massa roligt eftersom jag jobbat mellan sju till fyra varje dag, men trots det så har jag haft en väldigt bra sommar och varit underhållen med något hela tiden. Jag har haft mycket att se fram emot eftersom mycket av det jag har gjort har varit uppbokat sen någon/några veckor tidigare. 

Så min sommar har faktiskt varit en väldigt fin, rolig och bra sommar. Jag är nöjd och har skapat mycket minnen som jag kan blicka tillbaka till under höstens och den långa vinterns kyla och glädjas åt. 
Men även om sommaren har varit bra, så har det även varit en väldigt jobbig sommar. Mycket bra har hänt, men i allt det bra har det också skett mindre bra händelser. 

I början av denna sommaren gick min helt fantastiska morfar bort. I ren hast togs han ifrån mig och min familj vilket var något av det jobbigaste som hänt mig. En av de mest älskade och finaste personerna på denna jorden försvann och lika så en bit av mig. En otrolig sorg har legat och skavt inom mig, en sorg som jag inte haft tiden till att få ut på riktigt. Jag saknar honom mer än ord någonsin kommer att kunna beskriva. Jag har nu, mer eller mindre, förstått innebörden i hur ont det faktiskt gör att sakna en person. Hur det svider i hela kroppen som blir så oerhört skör och svag, hur hjärtat och magen knyter sig och hur halsen blir som igenkloggad av all gråt som vill komma ut och även nå sitt slut. Men den gör ju aldrig det, den når inte sitt slut. 
Hela juni var som en väntan på begravningen. Det var så in i helvetes jobbigt att behöva gå runt och vänta på en så här fruktansvärt jobbig stund. Jag ville skrika och gråta, åter igen, och falla ner på knä framför kistan och bara böna och be om att du skulle få komma tillbaka igen. Jag ville inte behöva lämna dig, jag ville inte behöva säga hejdå och hoppas på att du nu befinner dig på en bättre plats. Jag ville inte eftersom detta allt mer fick mig att inse att den sista stunden faktiskt var kommen. Jag skulle aldrig mer få den där goa och speciella morfar kramen igen, jag skulle aldrig mer få höra din röst igen, jag skulle aldrig mer få höra ditt underbara skratt igen, jag skulle aldrig mer få prata med dig om allt mellan himmel och jord igen, jag skulle aldrig mer få höra dina härliga skämt igen, jag skulle aldrig mer få dela fler underbara minnen med dig igen. Men värst av allt, så skulle jag aldrig någonsin mer få se dig igen. 

Samtidigt så hände det i mitten av juli en annan grej inom mitt jobb som var ganska jobbig psykiskt. Jag kände mig som utpumpad och så oerhört trött efter allt. Men det är dock en grej jag känner att jag inte vill fördjupa mig på här. Det var bara så väldigt jobbigt i största allmänhet.

Och nu, i slutet av juli, hände det även en grej inom familjen som gjorde mig så rädd och gråtfärdig. Jag kände mer eller mindre att ska detta inte nå sitt slut snart? Räcker det inte med all denna sorg som redan hänger över både mig och min familj? Detta är en grej som hände Lasse, min mammas man. Jag känner att jag nog inte vill förjdupa mig speciellt mycket inom detta heller här. Men detta har också varit en väldigt tung grej för familjen och är fortfarande. 

Jag är så fruktansvärt trött på att ständigt behöva bli påmind om att det man har kan tas ifrån en på bara en enstaka milisekund. Jag är så fylld av sorg, ångest och oro konstant. Känner mig så utpumpad och trött konstant och känner hur jag överbelastar hjärnan med alldeles för mycket som behöver komma ut. Jag går runt och känner mig så ledsen hela tiden, är så rädd och ängslig. Jag orkar inte behöva gå runt med alla dessa känslor mer, jag behöver en paus från allt ont och för en stund fokusera på allt det som är gott istället. Men det funkar inte heller när huvudet är i full fokus på det som är sämre. En människa kan inte gå hur länge som helst och samla på sig för tunga grejer innan det birster. Och jag vill att det ska birsta nu, jag vill att det på något sätt ska ta slut. Jag vill få lägga mig ner och skrika och gråta i timmar, få ut det som ligger och trycker för att sen inte behöva känna samma belastning mer. Men hur gör jag? När kommer det? När brister det? Jag vet inte, men jag vill mer än gärna att det kommer snart, helst nu. Detta är så psykiskt påfrestande att det inte går att sätta ord på. Och det känns så hemskt att jag ska behöva känna en längtan efter fallande tårar, en hes skrikande hals och en svag ynklig kropp. Men vad har jag annars att längta till? Jag vill bara att sorgen får nå sitt slut, åtminstone för en stund. 

Hej där!
Det var ett tag sedan jag visade mig här. Har inte velat egentligen förrän jag fick tag på bilderna från Tyskland, men det har ännu inte blivit av så det får vänta ett tag till helt enkelt.

Idag är det söndag och som många andra söndagar så pluggar jag, just nu inför ett prov i litteraturhistoria som är imorgon. Motivationen och koncentrationen är dock inte på topp just nu.. Det får gå lite som det går, nu är det så pass kort tid kvar och jag vet inte riktigt om jag orkar byr mig så jätte mycket. Så länge jag klarar mig så!

Nu är det bara åtta (elva) riktiga skoldagar kvar för min del och det är sååå fruktansvärt skönt, trotts det att jag ska sommarjobba hela sommaren och är bara ledig på helgerna. Men nu under de två senaste veckorna har jag haft praktik och har bl.a. denna vecka varit på det ställe jag ska sommarjobba på och efter att ha varit där en vecka så känns det inte så jobbigt att större delen av sommaren går till jobb eftersom jag verkligen gillade platsen och de som jobbar där! Så det kommer säkerligen bli bra ändå. 

Eftersom jag varit så dålig på att använda min kamera så tänkte jag lägga in lite bilder från mobilen kring vad som hållt mig uppehållen! 

Firade valborg med vännerna nere i Lund och hade det hur bra som helst trots vår korta vistelse. 

Jag kanske är sist med att höra detta citatet men jag kände att jag ändå ville använda det eftersom det var så fint.

Vi människor tar saker för givet allt för ofta, är kräsna och så otacksamma över det vi har. Vi stannar sällan upp och tänker efter på allt gott vi har runt omkring oss utan istället fokuseras det på allt det negativa. Vi måste börja uppskatta mer, för en dag så är det vi så länge tagit för givet borta. Jag säger inte att vi varje dag ständigt ska tänka på vår tacksamhet, men det är något vi alla alltid bör ha i åtanken. 

Jag är så otroligt glad över att jag varje dag har mat på bordet och tak över huvudet, att jag har kläder på kroppen och inte behöver frysa. Jag är även så lyckligt lottad som fått mig en så fantastiskt fin familj men även så fantastiskt fina vänner. Utan dessa hade jag inte klarat mig. Ni är anledningarna till att jag orkar med allt livet har att erbjuda, gott som ont. Jag vet att hos er kan jag skratta, gråta, skrika, vara lycklig och vara arg för ni är alltid där i alla lägen för att lyfta upp mig i svackorna. Jag vet att ni ofta säger att ni inte alltid har rätt ord till att hjälpa mig, men det är inget jag behöver, för så länge jag vet att ni är vid min sida så klarar jag mig igenom allt. 

En familj som min skulle ni haft allihop. Dessa människor är helt otroliga och jag älskar de till månen och tillbaka tusen gånger om. Med de har jag några av mina roligaste tillfällena ihop. En dålig dag blir lätt till en bättre med dessa. Jag kan även vara så fruktansvärt arg eller ledsen och sen få en lugnande och så omfamnat varm kram av någon av de som snabbt får mig att varva ner. Jag kommer aldrig kunna tacka de nog. 

Och mina vänner, dessa underbara människor, är även några ni alla skulle fått ta del av att ha. Med dessa delar jag mina roligaste minnen med, men också de bästa skratten. Jag behöver aldrig nämna att något är fel för att de ska kunna märka det för att sedan försöka resa mig upp igen. Till dessa kan jag berätta allt för, från den mest dystra och tråkiga sak till den mest fantastiska, för jag vet att jag kan lita på de. Jag älskar er så ofantligt mycket.

Det låter kanske väldigt klyschigt det jag skriver, men jag menar varenda ord. Familj och vänner är allt och det är människor du ska ta hand om varsamt eftersom det är de som följer dig hela livet. Jag kan inte på något sätt tacka dessa människorna för deras plats i mitt liv, att de valt att vara en del. Jag vet inte vad jag ska skriva mer, det känns som om jag bara tillslut kommer att svamlar en massa haha.. 

Men ni är underbara hela högen och har en stor del i mitt hjärta, glöm aldrig det.♡

Igår åkte jag och Robin hem till Vendela där vi sen också träffade Ida. Vi handlade pizza, pratade en massa och åt en väldigt god hemmagjord glass som Vendela hade gjort. 

 

I eftermiddags till ikväll har jag umgåtts tillsammans med Vicki och Robin nere i Malmö. Drack kaffe på Baristo och satt och pratade en himla lång stund om precis allt mellan himel och jord. Tiden började dra ihop sig så vi letade snabbt upp Subway för att köpa oss lite mat innan vi satte oss på tåget påväg hem igen.

Igår hade jag en väldigt bra och rolig dag i Helsingborg tillsammans med ett par fina vänner. Vi satt i en park först, pratade och skrattade och var allmänt glada på livet. Efter nån timme begav vi oss den långa vägen ner till stora scenen för att kolla på Joddla Med Siv, och ja, vägen var lång och gick inte speciellt fort med tanke på att det hänt något konstigt med min fot som gör något så otroligt ont men vet inte vad.
Vi gick ner till Joddla och Robin fick se några efterlängtade låtar. Vi åkte sen en karusell och gick efter det till tåget. När jag kom till Åstorp sen väntade jag på Lasse och mamma som skulle hämta mig. Hörde sen att ett gäng som skulle till Tyringe inte hade fått plats att komma med bussen eftersom det va knök fullt. Ringde Lasse och frågade om dom kunde åka med med tanke på att han ändå skulle köra tomkörning till åstorp med bussen. Gick fram till dom sen och sa att dom kunde åka med, såg riktigt hur glada dom blev, då blev jag också glad. Det kändes riktigt bra sen faktiskt, av att ha gjort någon en god gärning och fått dom glada. 
Sen var jag hemma och i säng vid två tiden ungefär och vaknade nu för en timme sen. Har inget planerat idag så det blir väl bara att ta det lugnt, kolla serier och filmer och bara mysa. Vädret ser bara grått och tråkigt ut så det får bli en inne dag. Kanske går ut en runda sen, jag får se med tanke på att foten gör minst lika ont idag som igår.

Ha en fin söndag!