Det var längesedan jag bestämde mig för att titta in här och skriva. Mest väl för att jag inte har känt att jag har varit i behovet av att skriva och annat har kommit före. Men nu finns behovet där, ett ganska stort behov. Jag vet egentligen inte ens vad jag ska skriva eller var jag ska börja. Det blir oftast så när det ligger så mycket innanför pannbenet, att när man väl vill få utlopp för allt tar det stopp. Tanken att skriva har slått mig ett par gånger den senaste tiden, men just det där med att det tar stopp, har hindrat mig och gjort att jag bara lagt allt åt sidan. Jag gör ofta så med saker som rör mig själv, jag lägger det åt sidan. Allt det som har med tuffa beslut, sorg, ångest, oro att göra, det förskjuter jag gärna för att "ta tag i sen". Men när blir sen då? Det blir oftast aldrig av, sen ligger det där och gror. Sak efter sak läggs på hög tills det brister och jag får börja om från noll igen, jag vet ju det, men varför fortsätter jag förskjuta allt? Jag har lättare för att se "förvarningar" nu än vad jag hade innan, och jag ser nu att jag måste stanna upp. När allt bara går per automatik och jag inte tänker efter eller pratar, då måste jag bromsa och på riktigt fråga mig själv, "fast vänta lite nu, hur mår du egentligen?" 
Jag skulle väl inte säga att jag mår det sämsta jag har mått just nu, för jag mår egentligen ganska okej, neutralt. Men det är bara det att när jag börjar underhålla mig med saker hela tiden, där inte en endaste lugn stund utan något framför mig finns, då måste jag stanna upp och tillåta mig själv att bara få sitta ner och tänka. För just nu, från det att jag vaknar tills jag somnar, ska jag sysselsätta mig med något hela tiden. Vare sig det handlar om en promenad, att gå till gymmet, kolla på en serie eller dammsuga så är det någonting hela tiden. Och mitt beroende av att höra något konstant har bara blivit ännu värre. Det är nästan som ett tvång att ha någon som pratar runt om mig hela tiden, oavsett om det är en fysisk person, en poddcast i lurarna eller musik. Innan jag ska somna tröttar jag ut mig själv så pass mycket med något att jag bara kan stänga av, lägga mig och blunda sen. Jag ska i princip vara så trött att jag somnar direkt, för då är jag inte uppe och tänker en massa. 

Jag ska inte babbla på för mycket, det är inte synd om mig, det är inte det jag vill framföra. Tankarna är lite för många, det var väl egentligen det jag ville skriva. Så får det vara ibland, men inte för länge. Jag måste ta allt för vad det är nu och sen får man bara röra sig frammåt helt enkelt. Snart planar allt ut, vilket jag ser framemot. De sista uppgifterna i skolan är inte många nu, mars månad är snart slut och jag har en ny arbetsplats som väntar på mig i sommar som jag ser fram emot. Bara att det är ljusare ute nu gör att hälften av de tankarna jag tänkt på i ett halvårstid nu är borta, och det är så skönt. 

Det som egentligen fick mig att kika in här var på grund av en text jag hörde igår. Jag lyssnade på en poddcast då det som står här nedanför lästes upp för mig. Jag ska faktiskt säga att jag blev lite tagen av det. Jag skulle vilja säga att detta nog är något alla bör höra och ha med sig, för det är något man kan ta med sig till i princip vad som helst. Jag ska inte säga att jag fastnade för den på grund av just det författarna skriver, för jag skulle aldrig kunna relatera till en skilsmässa. Men det här med att bland annat ta steget och avsluta en anställning eller lösa en konflikt med en familjemedlem eller vän, det kan lixom sättas in i så mycket mer än bara i en skillsmässa. Ett av mina mål det här året var att jag skulle stå upp mer för mig själv och våga säga det jag tycker, men även att stå upp för andra och våga sätta ner foten när det uppstår en situation jag inte är okej med. Även om jag i det stora hela står upp för mig själv, så finns där ändå tillfällen jag skulle önskat att jag vågat mer. Så detta är något jag ska ha med mig resten av livet, för så pass bra tyckte jag faktiskt att denna texten va.


Detta är iallafall ett utdrag ut en bok som heter ”Happy, happy”, skriven av Maria Sveland och Katarina Wennstam.

”När det var som allra tuffast, innan jag hade tagit steget och sagt att jag ville skiljas, återkom jag ofta till en princip jag hade läst om i någon tidning på en flygresa en gång för längesedan. Det är en tes som kallas ”Tio, tio, tio regeln” och som kan appliceras på princip alla svåra beslut man står inför i livet. Jag använde mig av en utriven gammal artikel som stöd när jag skulle skilja mig, och det funkade. Om du tvekar, om du känner att du inte vågar, om du inte vet varken ut eller in. Tänk dig då att det svåra samtalet du måste avverka, oavsett om det handlar om att söka ett eftertraktat jobb, säga upp dig, berätta att du har varit otrogen eller ta ut skilsmässa. Att det samtalet oftast bara handlar om ungefär tio minuter. De flesta samtal, åtminstone den första tunga delen, tar inte längre än tio minuter. Mer behöver du egentligen inte planera för eller stålsätta dig inför, mer kan du inte överblicka. Tio minuter, sen är det gjort. Fantisera dig sen tio månader fram i tiden. Oavsett hur omtumlande eller dramatiskt det kommer att bli så kommer allt ha lugnat ner sig betänkligt om tio månader. Så är det. Tiden läker alla sår, dagarna blir till månader och även de mest hysteriska utbrott och ilskna utfall lägger sig. Om tio månader kommer allt att vara helt annorlunda. Och om du fortfarande tvekar, så försök då att föreställa dig hur ditt liv kommer att se ut om tio år från idag om du inte gör upp med det som trycker dig. Om du fortsätter att leva kvar i en kärlekslös och död relation, om du stannar kvar i osanning och förljugenhet. Vem är du då om tio år? Hur mår du då om tio år? Om du får panik av blotta tanken på detta, då är faktiskt ett tufft samtal på tio minuter inte så mycket i sammanhanget.”