”Alla känner en kvinna som blivit utsatt för övergrepp, men ingen känner en våldtäktsman” 

Ett alltid lika aktuellt citat, men framförallt nu när kampanjen ”#metoo” blossat upp den senaste veckan. Där kvinnor och icke män berättar sin historia om ett ofredande, ett övergrepp, en våldtäkt. 

Jag tänker inte vara tyst längre, jag tänker inte skämmas. Jag måste våga stå upp för mig själv och andra som varit med om samma sak. Våga stå för att det aldrig varit mitt fel. Jag tänker inte skuldbelägga mig själv mer. Jag tänker inte heller skämmas över att detta kanske kommer att läsas av släkt och vänner. Jag måste få vara ärlig, skriva av mig, berätta och få andra att kanske förstå att det här är ett oerhört stort problem. 

Ofredanden över internet eller på offentlig plats och tjatsex är något de flesta kvinnor har varit med om, även jag själv. Jag har även varit med om ett övergrepp där personen tog tillfället i akt pga att jag var onykter. Eller nej, jag väljer att ändra mig där. Det var ingen ”person”, det var en man. 

Jag förstod inte vad som hänt och bara en stund senare fick jag en av de värsta panikångestattacker jag någonsin varit med om. Jag hulkade och grät, det tog aldrig slut. Jag kunde inte få fram ett ord genom alla tårar. Dagen efter och även de kommande åren skuldbelade jag mig själv. Det var ”mitt fel” för att jag hade öppnat för en konversation, suttit nära och slutligen, varit för berusad. ”Men jag skulle inte ha druckit så mycket, hade jag inte gjort det hade jag haft kontroll och då hade det här aldrig hänt”. Så fel jag hade. 18-åriga Johanna.. vad jag bara hade velat åka tillbaka i tiden och ruskat om dig, kramat dig och sagt att ”ALDRIG ska du skylla dig själv för det här. Det är inte du som gjort fel. HAN valde att utnyttja din berusning för egen vinnings skull. Du ska kunna vara hur onykter eller inte du än vill vara utan att någon NÅGONSIN ska ta sig friheten att utnyttjar dig.”

Dagen efter var någon av de värsta dagarna i mitt liv. Att vakna upp med den ångesten, klumpen i magen och skammen som befann sig inom mig är bland de mest hemska känslorna jag varit med om. Jag ville inte titta mig själv i spegeln. Jag tyckte rent ut sagt att jag såg förjävlig ut. ”Vad är det för människa jag ser i spegeln?” tänkte jag. Jag mådde illa, hade ont i kroppen så mycket som jag spänt mig under gårdagens panikångestattack och var alldeles svullen i ansiktet av alla tårar. 

Fram tills för kanske ett år sedan, eller till och med mindre än så, har jag burit skulden på mina axlar. Jag har i mina tankar klandrat mig själv för händelsen och valt att knappt nämna att det faktiskt har hänt. 

Det är så tråkigt att tänka tillbaka på hur jag valt att se på det hela när det väl kommer till mig själv. När jag läst på socialamedier eller i tidningar att kvinnor blivit utsatta, där det också har framkommit att folk valt att kommentera saker som vad hon hade på sig eller hur berusad hon var. Då har jag alltid stått upp för kvinnan och backat henne genom att alltid tänka eller säga att det aldrig varit hennes fel, oavsett vad. Men när tankarna har återkommit till mig själv och den egna händelse jag varit med om, har det inte funnits något annat än skuld och skam som sköljt över mig. Jag valde att trampa på mig själv. 

Idag vet jag bättre. Idag har jag börjat förstå att jag aldrig skulle ha tänkt såhär om mig själv. Att det egentligen är helt befängt att jag tänkt såhär de senaste nästan 2 och ett halvt åren. Det var aldrig mitt fel, det är ALDRIG offrets fel. Att jag till och med till en början inbillade mig själv till att detta var av samtycke? Det var ju inte det? Jag var så berusad att jag knappt kommer ihåg själva händelsen, hur kunde jag då vara så krass mot mig själv en tid efteråt att jag ständigt intalade mig i att detta skulle varit av samtycke?

Det värsta av allt är att jag haft med mig detta i bagaget i lite mer än tre års tid nu. Där jag under största delen av tiden klandrat mig själv. Och att jag i resten av mitt liv kommer bära med mig detta. Det som är så hemskt att tänka på är att jag alltid kommer vara mer eller mindre ärrad av detta, jag kommer aldrig glömma. Medan han till största sannolikhet aldrig har ägnat en tanke åt detta igen, iallafall inte på det sättet att han tänkt på händelsen som ett utnyttjande eller övergrepp. Han går med ryggen fri, ingen skuld eller skam. Medan jag, som inte är skyldig till det som hänt, mått förjävligt och samtidigt aldrig kommer bli av med minnena från den kvällen. 

Jag vet om idag att jag ska kunna prata med någon utan att det är ett inbjudande. Jag ska kunna sitta bredvid någon utan att det är ett inbjudande. Jag ska kunna vara hur berusad jag vill och ha på mig precis vad jag vill utan att det är ett inbjudande. Samtycke är så jävla viktigt, ta dig inte friheten över någon annans kropp utan att du från början vet att det är okej! Du äger ingen annan än dig själv och din kropp. 

Jag väljer inte att skriva det här för att få någon slags tröstning eller för att jag tycker synd om mig själv. Jag vill inte ha någon tröst eller någon som tycker synd om mig? Jag skriver det här för att varje historia är viktig, oavsett hur mycket eller lite man varit med om. Vi måste göra våra röster hörda och få våra historier berättade. Vi måste upplysa andra som sitter och skuldbelägger sig själva nu om att det inte är så det får gå till. Tro aldrig att det var du som gjorde fel, för så är inte fallet.