Att skriva av sig brukar ju ändå hjälpa, iallafall för stunden. Alla gånger jag valt att skriva av mig känns det iallafall som att en liten sten lättat efteråt. Då har man lagt allt lite åt sidan, åtminstone för stunden. Men nu vet jag inte. Jag skulle behöva lägga allt åt sidan, få fokusera en stund på det som fokuset behöver ligga på. Men det känns som att det just nu är lönlöst. Det finns inget kryphål längre. Det kommer hänga över mig oavsett hur mycket jag försöker trycka på paus. 

Det är absolut inte mest synd om mig i hela världen. Men jag ska ändå få känna befogenhet till att må dåligt. Just nu syns inte ens ett litet ljus i tunneln. Hur mycket otur ska en människa behöva ta? Vänder det aldrig? I så många års tid har jag haft hoppet om att det ska vända, att det ska bli bättre. Någon gång måste det väl ändå vända? Eller iallafall sättas på paus lite och hamna i ett neutralt läge? Allt läggs på hög och inget sållas bort. Motgång efter motgång kommer som en jävla käftsmäll hela tiden. Tänk om jag ändå hade varit blåslagen, verkligen sett mörbultad ut utanpå. Hade det förändrat något? För just nu sitter allt innanpå. Jag känner hur jag allt mer trasas sönder inifrån och ut. Det känns som att jag tillslut bara kommer vara ett skal. 

Hur mycket mer ska jag orka innan jag kollapsar helt? Innan jag en dag bara trillar ihop och faktiskt inte kan resa mig upp igen? Det känns som att jag vilken sekund som helst kommer att kommat ull det stadiet där allt bara tar stopp. Jag känner mig helt låst för hur ska jag egentligen kunna förhindra att det faktiskt händer? Alla problem som uppkommer finner jag inga lösningar på. Det finns inga lösningar att ta på. Är det inte psykiska problem som tär så uppkommer det helt plötsligt ett fysiskt problem också. Om man kan förklara det så. Är det inte psykisk terror eller psykisk misshandel så är det något här hemma som ska fallera. Det har nått den gräns att jag står och håller i alla trådar men vet inte hur jag ska bli av med dom. Hur ska jag hitta lösningarna? Jag känner mig helt tom, allt känns helt svart i huvudet. Och någonstans inom mig känner jag att det på ett sjukt kanske bara hade varit skönt om jag tillslut trillade ihop och inte orkade komma upp igen. Det gör mig mörkrädd. 

Jag vet inte var jag ska börja rota, i vilka ändar jag ska börja. Jag är så trött på att inte veta, på att säga att ”jag vet inte”. Vad ska jag göra? Hur ska vi lösa detta? Jag är så rädd att vi alla tre tillslut inte kommer orka. Vad gör vi då? Kan inte allt bara snälla snälla snälla vända snart. Ge mig något hopp. 

Allt är tomt. Allt är ett frågetecken. Jag vet varken ut eller in längre.