Tror att jag börjar känna en uns av utbrändhet. Eller får man ens säga så? Utbränd som är ett så laddat ord för många, det är liksom inte något man skojar bort. Och skoja bort det, det gör jag inte heller. Jag försöker bara hitta ord på mina egna känslor just nu, sätta klartecken på allt kaos i huvudet. Utbränd blir du ju oftast innan du hinner känna av det själv. Pang så var väggen där. Och nu ska du lyckas ta dig upp, och den biten är som vi vet allt som oftast ett helvete att ta sig upp ifrån. Kan ta hur lång tid som helst för många såklart. Men jag tror att jag kört i 110 knyck lite för länge och nu för någon vecka sedan kom det en mindre, egentligen inte alls stor grej, som nog bara fick det att rinna över för mig. Det har kommit ikapp lite nu sedan de två-tre veckorna att det nog är för mycket i huvudet just nu. Jag har trott att det var den grejen som hände då som fått mig att gå runt och ha en klump i magen varvat med irritation, men igår kom jag till insikten av att det bara var den ynka lilla sista droppen som krävdes för att min bägare skulle rinna över. Om den nu ens har det? För jag är ju som sagt inte utbränd, inte ännu iallafall. Jag vet med mig att det är en salig blandning av tankekaos i huvudet och vet att jag måste sakta ner innan det faktiskt blir för mycket. 

Jag satt ett par dagar innan nyårsafton och tänkte att jag skulle summera året som gått. Jag hade så många bra tankar i huvudet på hur jag skulle göra och hur jag skulle få ner alla tankar på ett rättvist sätt. Men sen när man väl sitter där och ska få ner det i skrift så är det plötsligt blankt. 2018 har nämligen, minst satt, varit ett tumultartat år på många sätt där mycket trots allt har medfört sig något gott som tur är. Och jag ville nog få ner mina tankar kring 2018 gärna utan för mycket kaos och mer utav det goda som hänt. 

Summa summarum så har nog allt det som hänt 2018 kommit lite smått ikapp mig nu. Samtidigt som det inte har det, kan man säga så? För jag är så otroligt lättad över att det nu faktiskt är ett nytt år där allt det gamla ligger bakom oss, även om det alltid kommer följa med så ligger det ändå kvar i boken med titeln ”2018”. Den boken kan vi låta stå i bokhyllan och damma, aldrig öppna och analysera, eller så kan man ta fram den ibland och bläddra lite. Bara bläddra till det bra eller också till det sämre när man orkar. För att kolla tillbaka och granska. Något man inte ska göra allt för ofta heller, men kanske någon gång ibland.

Det jag ville komma till är att jag verkligen kände av en stund efter tolvslaget, när vi sitter i bilen, att det var så otroligt jävla skönt att känna att 2018 var över. Det kändes som att man sprungit världens längsta marathon, hela året har man sprungit och nu kom vi slutligen till målet. Jag pustade verkligen ut av ren lättnad. Visst löser sig inte alla ens bestående problem bara för att det slagit om till nytt år, men för bara fem minuter iallafall i huvudet, så löste det sig. 2019 kommer säkert också bli ett tufft och kämpigt år på många sött och vis. Jag vill inte ha allt för höga förhoppningar, hur sorgligt och deppigt det nu än kan låta, om det nya året. Men jag vill samtidigt inte vara personen som ska hitta sig själv i år, ”NYTT ÅR NYTT JAG” personen har väl aldrig känts riktigt fräscht att likställa sig med. Men kan vi inte alla bara få ett mellanår? Ett mediokert, lugnt, lite spänning, med inslag av vardagskaos man inte kan undvika och lite lyckligt år? Det hade liksom varit skönt att få ett ”paus år” om nu ens det låter rimligt och är något man kan kräva. Ett år som bara är. 

Det slutar alltid med att jag sitter och svamlar en massa när jag skriver av mig kring mina tankar. Men oavsett om det är svammel och kanske inte ens låter rimligt i någon annans öron så känns det alltid skönt när jag är klar. Då har jag fått ur mig mina tankar, lagt dom någon annanstans tillfälligt för att sen gå vidare och vara lite skönt tom i huvudet en stund. Det behövs liksom ibland. 

Det enda jag egentligen vill komma fram till är att jag har fått två små varningstecken det senaste halvåret till mig själv nu. Ett större och ett mindre som säger och har sagt till mig att sakta ner, bromsa lite, för att inte köra enda in i kaklet. För dit vill jag inte. Jag vill inte heller hamna på sjukhus och tillåta kroppen att stupa så hårt igen som i augusti. Jag ska lyssna på vad hjärnan har sagt till mig, till skillnad från sist. Då fick kroppen tillslut lägga av istället när inte hjärnan visste hut. Det gäller bara att vara öppen och ärlig om det, att berätta för sin omgivning. För ju fler som vet, desto svårare blir det att tillslut stupa. Då går det inte att hålla det hemligt, och det är en styrka. Det är faktiskt strongt att vara öppen kring sin stora som mindre psykiska ohälsa. Sen är det såklart inte alltid lätt för alla att öppna upp sig och det kan finnas hur många anledningar som helst till varför. Men just nu försöker jag iallafall peppa mig själv bara, lite iallafall.