Ända sedan jag var liten har jag (speciellt i släkten) alltid varit klassad som "hon som är glad i mat", "alltid tar lite extra, lite mer än vad hon egentligen behöver". Och det stämmer, jag har alltid varit glad i mat och alltid varit beredd på att testa nya roliga olika sorters maträtter i alla dess former och kanter. Jag har aldrig varit kräsen utan det som stått på bordet har jag alltid varit tacksam för och alltid varit noga med att äta upp. När jag var liten brydde jag mig inte speciellt mycket om min kropp eller utseende. Men i 3:an kommer jag ihåg att jag fick nån tanke om att jag helt plötsligt tyckte att jag var tjock, jag hade ju en konstig mage jämfört med dom andra tjejerna i min klass? Deras var platt men jag hade den där lilla lilla knudan på magen? Jag fick någon fix idé om att jag skulle bli vegetarian för då gick jag ner lätt i vikt trodde jag, då åt man väl mindre? Sen skulle jag plötsligt börja med att bara äta frukt och grönsaker, för då blev det ju till och med ännu mindre mat att äta, ellerhur? Självklart fick jag ju varken bli vegetarian eller vegan för mamma, eller äta ohälsosamt lite för den delen heller. Jag la också upp ett träningsschema. Jag skulle springa kvarteret runt en gång om dagen, hoppa hopprep si och så många gånger, skulle göra situps, armhävningar, upphopp osv. Nu tänkte jag att jag kunde bli smal som dom andra tjejerna i klassen. Hur länge tror ni det höll? En eller två dagar max, mer orkade jag inte och jag märkte på nytt hur mycket jag faktiskt älskade mat. 

Sen var det så ett tag, ett par år. Jag brydde mig inte och såg ut så som jag såg ut och åt det jag ville, svårare än så var det ju inte? Men i 7:an eller 8:an började jag helt plötsligt se fel på mig som jag aldrig hade sett innan. Mina armar var stora, mina lår var stora, mitt ansikte var runt och för att inte tala om min mage som jag tyckte såg förfärlig ut! Jag tänkte för mig själv, "Har jag gått runt såhär och aldrig märkt hur stor jag är? Hur tjock jag faktiskt är!?". Då kände jag att, nej nu får det vara nog. Och i början sen av 2011 började jag träna varje dag i veckan och åt normalt med mat och skippade snacks och godis, skräpmat, läsk, saft ja, you name it. Jag kände att det kändes ju bra och det kommer väl funka, för att skippa maten fanns inte ens på kartan. Jag hade ju fortfarande en liten förkärlek till maten så utan den förstod jag ju att jag inte klarade mig! Men efter två månader ungefär tyckte jag att jag inte såg något resultat, jag blev ju inte smalare? Vad gjorde jag för fel? Jag började då ta mindre mat, hoppade över måltider osv. Men det gjorde jag bara i ett par dagar, sen åt jag normalt igen, sen kom det några dagar som jag hoppade över mat igen osv. Jag hade som en andra hälft inom mig som jag pratade med och som bad mig om att ta mindre mat, verkligen bönade och bad. Men den andra hälften (som jag kunde bli så arg  på emellanåt eftersom den sidan av mig inte lyssnade) såg till så att jag åt, såg till så att jag inte slutade helt med maten. Jag var så arg på den sidan eftersom det var "den tjocka delen av mig" enligt mig själv. Mitt inre fetto kallade jag det. Idag kan jag säga att jag tackar den delen av mig, för att ha räddat mig ifrån att bli sjuk. Jag kan inte säga att den delen av mig, som ville att jag skulle äta mindre och mindre, var en elak del. Det var mer ett "snälla ät mindre, vi vill ju båda två bli smala så som idealet säger att vi ska vara". Jag blev självklart besviken när det där "inre fettot" (eller rättare sagt den vettiga delen) av mig inte gjorde som vi två andra ville ha det, men jag blev aldrig sådär riktigt arg eller förbannad.

Dessa tankarna gav mig aldrig undervikt eller nån särskillt smal kropp, utan det har sen tre års tid haft sina upp och nedgångar. Ätit mindre ett par dagar och ätit mer ett par andra dagar och så har det gått, pendlat fram och tillbaka helt enkelt. Denna våren och början av sommaren kan jag nog säga har varit den lite mer värre tiden tillsammans med dessa tankar kring mat, vikt och träning än vad det varit innan. Tagit mina bästa tillfällen i akt för att äta mindre och gå ner i vikt. Skulle plötsligt bara äta ett kokt ägg till frukost, ta bort potatis från min middag och försöka äta mindre och mindre av maten som serverades under dagarna. Men vet ni vad? Nu är jag trött på det, jag är så in i helvetes less på att gå runt och plåga mig själv för att bli "perfekt" på ett sätt som är så otroligt fel. Jag är så trött på att försöka följa detta samhällets sjuka regler och lagar om att alla ska bli smala, alla ska banta och gå på dessa sjuka dieter, ingen ska få kunna unna sig en kväll då man äter lite glass till efterrätt eller lite godis och chips till en bra rulle? För det är helt plötsligt fel nu eftersom vi inte blir som idealet säger åt oss att vi ska bli. 

Innan idag skulle jag ta mig tre knäckemackor och kollade sen i kylen vad vi hade som jag kunde dricka till. Såg att ett paket äppeljuice stod inne i kylen och jag tog långsamt fram paketet för att vända på det och kolla hur mycker kalorier som fanns i den där juicen och var nära på att överväga att istället ta vatten och ställa tillbaka drickan igen. Sen blev jag förbannad på mig själv och ställde fram den och sa till mig att, "Nej Johanna, nu ska du dricka juice till dina knäckemackor för det är du värd. Du går inte upp femton kilo för att dricka ETT jävla glas juice." Sen tänkte jag på vad jag nyss sagt och gick ut och satte mig på uteplatsen i trädgården, för jag hade så rätt. Sen drack jag upp min juice och vet ni vad? Den va så jävla god. 

Det jag vill försöka få fram är att vi ska totalt skita i vad samhället vill oss, vi ska skita i och tänka så jävla mycket och istället njuta här och nu. Vi har trotsallt bara ett liv och det livet vill vi väl ta vara på så mycket som vi egentligen bara kan, eller? Vi ska kunna unna oss en glass, vi ska kunna unna oss en myskväll med vännerna där vi käkar lite godis, vi ska väl kunna äta lite tårta när vi är på kalas? Vill du träna så gör du det, glöm bara för gudsskull inte att äta!! Mat är viktigt, det är det som håller igång våra kroppar så vi orkar med dagen som står framför våra fötter när vi vaknar på morgonen. Enligt mig finns det inget secifikt "att äta rätt" när man tränar och ska hålla sig hälsosam. Att gå på en diet är inget jag vill kalla att vara hälsosam heller. När du är hälsosam äter du precis det du vill och KAN UNNA DIG och tränar sen i en lagom och okej mängd. 
Jag försöker inte att tvinga någon med att äta en massa godis eller liknande nu, jag säger bara att det är viktigt att du unnar dig också, att du kan se de goda delikatesserna här i livet och faktiskt kunna äta dom någon gång ibland också. Och en sak jag också vill påpeka är att potatis, pasta, ris osv är ingen farlig mat. Du går inte upp 15 kilo för att ha ätit två potatisar till din maträtt heller. Det är ju ett plus till maten? Tänk er en god grillad köttbit till en härlig sallad och sen nypotatis till det och som ett litet extra, en god kall sås? Hur jävla gott är inte det på en skala från ett till tio?! Ja, frågar ni mig säger jag lätt en elva. Men sen helt plötsligt så är det någon som kommer här och säger att jag ska ta bort min goda potatis eftersom då äter jag tydligen "rätt"?! Nejnejnej, det kan du fet glömma. Jag ska ha min jävla potatis och så är det med det, punkt slut.

Mina vänner, mat är gott, mat är livet. Det finns så mycket härlig och underbar mat där ute i världen och ska vi bara strunta i att äta allt detta goda BARA för att samhället säger att bantning är det som är rätt? Nej, det tror jag då rakt inte. Om tio dagar ska jag till Turkiet, samma hotell som förra året. Förstår ni hur sinnessjukt god mat det fanns på detta hotell?! Herregud, till 80% är det för sjutton bara maten jag längtar efter. 
Jag kan väl säga som så att jag är inte nöjd med min kropp till fullo, jag har vissa skavanker jag fortfarande känner att jag inte tycker om men jag orkar helt enkelt inte bry mig om det lika mycket längre. Dom människor som tycker jag eller framförallt MIN KROPP inte är bra nog för dom behöver faktiskt inte vistas i min närvaro mer då, för jag tänker ALDRIG ändra mig bara för att jag tydligen inte är "perfekt" nog för dom. Denna andra hälft av mig ska jag begrava långt åt helvetet. Jag vill aldrig mer se den delen av mig igen! Nu är dom sista dagarna kvar av lovet och nu ska jag njuta och ta vara på allt gott här i livet. Jag har svårt för att hålla rutiner under sommarlovet men när väl hösten kommer ska jag börja försöka träna lite smått, när jag känner att jag hinner och har ork. Men det är INTE för att gå ner i vikt, utan det är för att jag ska ha en frisk kropp och framför allt, må bra. Inga dieter och inget bantningstrams. 

Ni är så himla fina hela stora högen där ute som läser detta, ni är underbara och förtjänar att leva livet till fullo och strejka från detta sjuka ideal. Ni förtjänar att ha ett friskt och fint liv. Du är perfekt exakt så som du är och låt inte någon dum jävel där ute försöka ändra på det. Tänk inte så mycket på vad andra tycker eller kanske tycker, ängna istället dessa tankar till allt gott och bra här i livet, så ska du se hur mycket bättre du kommer må över bara det lilla. Och glöm aldrig att MAT ÄR GOTT, ja det är så jävla gott.