Ikväll skriver jag med lite ångest i kroppen med tanke på att det är skolstart imorgon. Jag är nervös samtidigt som jag kan känna mig lite pirrig, men den pirriga känslan är endast ytterst liten. Jag har ångest över att allting ska bli som förra skolstarten och hösten. Att jag ska bli deprimerad och behöva vara ledsen konstant pga att hela tiden känna sig sämst och som den mest korkade bland allihopa. Jag menar förra hösten var en ren pina för mig, en massa gråt och skrik kvällar ut och kvällar in. Jag vill inte ha det så igen eftersom jag ser fram emot att kämpa och prestera så gott jag kan denna gången och få kunna slippa denna dåliga känsla varenda dag. 

En del av mig säger att denna hösten, och rent utav hela detta kommande skolåret, kommer att gå bra, en nystart. Det kommer inte bli som förra året eftersom du har hunnit landa och äntligen kommit in i denna skolgången mer nu. Fattat systemet och rutinerna lite bättre. Du behöver inte ge gärnet på precis allt och du behöver inte heller utarbeta dig själv till 110% för att få toppbetygen i allt. Så länge du klarar dig och blir godkänd så är det det som räknas. 

Men en annan del av mig kan inte hjälpa att putta bort alla bra ord och tankar jag har i huvudet. För denna delen av mig ser bara svart och ser denna skolstart som att jag ska falla tillbaka på ruta ett ännu en gång och börja om på nytt. Jag kommer inte orka att gå igenom en likadan lång och kämpig fas en gång till eftersom jag vet om att då kommer jag garanterat att gå in i väggen.

Jag vet att detta inte är en särskilt "big deal" för många och att detta kan låta väldigt löjligt. Men för mig är det en rätt stor grej eftersom att jag, förra året, möttes av en otroligt stor chock när jag satte mina fötter på den skolan. Det var jätte svårt, allt var helt nytt och allting skulle gå i ett hektiskt tempo. Jag försöker hela tiden vända på det jag tänker och säger till mig själv att det inte kommer bli en chock i år eftersom du redan vet hur alltig ligger till. Jag känner till det som är svårt och vet vad för hjälp jag kan få och när, det som var nytt innan är inte längre nytt och jag vet också i vilket tempo allting kommer att gå i och att jag idag har tillräckligt med självförtroende och mod till att sätta ner foten om det är så att jag tycker någonting är fel. 

Jag ska försöka tänka så positivt jag bara kan, ska försöka hamna i rätt riktning och så ser jag fram emot en glad och härlig höst i fint sällskap. Nedgångar har vi alla någon gång i livet och är något vi tyvär måste vara berädda på att möta. Men med så fina människor runt omkring mig som jag har så vet jag att lika snabbt som jag faller kommer jag vara uppe igen, tackvare dom. 

Nu ska jag försöka sova och tänka så positivt jag bara kan! Imorgon väntas dock fotografering..
Godnatt vänner!