Det är söndag och vi börjar närma oss starten på en ny vecka. En ny mycket händelserik vecka. På torsdag tar jag sommarlov vilket är en så himla skön känsla och tanke.

Just i denna stund, här och nu, är jag så glad och tacksam för allt. Visst är det endel tråkiga saker som hänt under den senaste tiden och som ofta tar över tanken, men just nu är jag glad och det ska jag faktiskt få lov att vara. Jag ska njuta nu, ha en fantastisk sommar utan planer, med spontaniteten som får övertaget och bara ta det lugnt, vila upp mig så jag är redo för skolan den 22:e augusti igen. 

Som jag tidigare nämnt i ett inlägg i vintras så går tiden så himla fort, den går fortare än någonsin nu. Det är både positivt och negativt. Positivt är det självklart för att sommaren börjar närma sig och alla blir glada och pigga igen. Negativt är dock att jag, som tidigare, inte hänger med riktigt. Hinner inte reargera att det faktiskt är sommarlov snart, det känns liksom inte som det. Jag fyller hela sjutton år om lite mer än en månad. SJUTTON ÅR. Herregud.
Jag kommer ihåg när jag var liten och tänkte på hur stor man var i 15-17 års åldern, tänk att jagskulle bli så stor och "tonårsvuxen" en dag. Det var en så himla tuff tanke och man längtade dit,till att bli stor. Idag står jag här, väl i den åldern och känner mig inte mycket större (eller äldre)än vad jag var då. Jag känner mig fortfarande liten. Detta är ingen ålder samtidigt som det ändå är det. Folk säger till mig att "sjutton är ju ingen ålder, livet har ju nyss börjat!", och ja jo, förvisso är det väl sant men nu är jag så van vid att alltid ha varit liten, av att alltid ha varit ETT BARN så det känns så himla konstigt att jag fyller arton hela år nästa år och ska föreställa "vuxen" då. Jag? Vuxen!? Den flamsiga, tramsiga, töntiga lilla Johanna ska bli vuxen? Herregud du måste skämta. Det är liksom alltid bara en tanke man har haft, att man skulle bli vuxen. Man har aldrig riktigt fattat att det väl en dag kommer att hända. Och nu står jag här, snart sjutton år, lite i mitten av allting med en helvetes ålderskris och vet inte riktigt om jag ska skratta åt mig själv eller inte för att jag faktiskt tänker så. Det är löjligt och det är jag väl medveten om. Andra i min ålder säger mer, wohooo, ett år äldre, ett år närmare att flytta hemmifrån, ett år närma systemet osvosv. Men nae, så tänker faktiskt inte jag. 
Haha åh, jag blir tokig på mig själv. Jag ska inte tänka för mycket frammåt utan jag ska istället leva i nuet och njuta här och nu, det är självklart sant. Men det känns som att om jag istället lever i nuet så går tiden bara ännu fortare och tänker jag inte frammåt så kommer jag inte hellervara beredd där och då på att jag är i den åldern, dessa saker har hänt och detta kommer hända osv. Jag vet, jag förklarar dåligt och jag är löjlig som tänker såhär, men jag kan inte heller riktigt sluta.. Jag får väl försöka dela upp det och tänka lite både och, om det nu skulle kunna funka för mig.

Godnatt.