Ibland får en uppenbarelser i livet, lite som en käftsmäll fast mjukare. Ögonen öppnas upp och du ser helt andra saker än vad du såg innan och tänker på saker på ett helt annat sätt. Jag kände det idag att jag under en tid, för varje dag som gått, tagit mig genom denna uppenbarelse som gjort sig större för varje ny morgon jag stigit upp. Men idag tog den slut, det var lite som en knäpp och sen var den över. Det kändes lite konstigt men samtidigt så otroligt skönt.

Jag har alltid varit väldigt känslig. Gråtit ett par gånger i veckan av olika orsaker som sorg, stress eller bara för att "jag behövde det där". Men under ett tag nu så har det där ändrats, det har som stängts av och jag känner mig inte i behovet av att gråta över stress eller "för att jag behöver det" längre (sorg är väl dock mer eller mindre en helt annan sak). Jag känner mig starkare och mer kall, fast på ett bra sätt. Jag kunde många gånger innan vika mig enkelt eller känna mig mer sårbar. Och en tanke som slog mig idag var att "men om jag nu gråtit så mycket tidigare, ständigt haft blöta tårkanaler, då måste det ha varit något som varit fel? Jag menar eftersom jag helt plötsligt slutat gråta och slutat känna mig så sårbar så måste det väl ändå ha berott på något, något som var fel och som skulle bort?". 

"Du är mycket gladare nu när du inte längre är det femte valet."

Detta var ord jag tidigare idag fick höra som gjorde att min lilla uppenbarelse led mot sitt slut. Även om jag i stundens hetta inte reagerade speciellt mycket, så är det en mening som cirkulerat runt i huvudet på mig sen dess och som fick mig att tänka om. 

Vi går ständigt genom saker i våra liv som förändrar oss, till antingen det bättre eller det sämre. Just nu känner jag mig bättre, bättre än på länge och jag känner en värme och glädje sprida sig i min kropp när jag tänker på det. Jag säger ofta att jag "vuxit", men just nu har jag det (ännu en gång) och blivit mycket starkare. Jag känner mig hel och glad trotts all den stress som häckar över mig just nu, men den är snart över, för ett litet tag iallafall. Och det känns så jävla bra. Just nu känner jag mig bara så himla bra. 

Godkväll kära blogg!

Nu är jag hemma från ett par dagars resa i München vilket är ganska skönt. Säger som jag sagt innan att en ofta underskattar sitt eget land. Det kändes så himla bra att vakna upp i sin egen sköna säng i morse trotts det att jag vaknade ganska tidigt haha.. Har idag hunnit med att gå ut med hundarna, sovit lite i soffan och städat rummet samt packat upp. 

I tisdags inhandlade jag två par skor i Kristianstad, ett par spring skor och ett par vanliga Converse. Det sved till i plånboken men det var trotsallt värt det och något jag behövde.

I onsdags eftermiddag begav jag mig till Hässleholm för att hälsa på min fina morfar, därefter begav jag mig till stationen och mötte upp resten av tyskgruppen för att sen ta tåget till Kastrup. Sent på kvällen var vi framme och kröp oss till sängs. 
Under torsdagen visades vi runt i München och sen gick jag och Robin i några affärer och satte oss på ett fik för massa prat och en god kopp moccachino innan vi mötte upp gruppen igen. 
På fredagen åkte vi buss ut till ett slott i bergen och sedan vidare till en liten mysig by. Därefter åkte vi till vår slutstaion vilket var ett enormt och väldigt fint slott. Vädret var jätte fint och varmt den dagen vilket var bra, dock var det backen upp till slottet ca 90° brant.. På kvällen åt vi på en väldigt livlig ölhall.
Lördagen bjöd också på fint väder och vi åkte till Dachau för att kolla in koncentrationslägret. Av informationen jag fått innan så fick jag för mig att det bara skulle vara ett muséeum men att det i själva verket var ett gammalt läger. Det var en upplevelse i sig och jag som tycket historien kring våra två världskrig är intressant tyckte detta var ganska häftigt! När vi kom tillbaka fick vi lite fritid för att sen äta på en ganska god restaurang under kvällen.
Igår gick vi upp tidigt för att checka ut och åka till flygplatsen, och sen vid nio på kvällen var jag äntligen hemma. Vi mellanlandade både på dit och hemvägen vilket gjorde att det tog tid att komma både dit och hem.

Jag har dock inte varit en så flitig fotograf under resans gång, men Robin har och jag tänkte därför att jag kanske skulle kunna låna hans bilder och dela med mig av. Isåfall blir det nog under helgen någon gång!
Jag handlade inte speciellt mycket där heller, vill hålla i mina pengar. Men lite fick jag med mig hem iallafall!

Imorse när jag vaknade ställde jag mig inne på toaletten och kollade mig i spegeln. En våg av lycka och värme vällde över mig och jag log mot mig själv på ett så väldigt äkta sätt och jag kunde inte sluta. Det kändes så skönt att all stress, ångest och diverse olika tunga känslor försvann på ett så naturligt sätt och jag kände en fantastisk lycka rusa genom hela kroppen på mig själv. Jag ville gråta en skvätt, det hade varit skönt att få känna att jag gråter av all glädje för att en känner sig lycklig, men just nu kan jag inte det. Mina tårkanaler känns som låsta, på både gott och ont. Men när det blir såhär så vet jag att min kropp laddar inför när allt är över och jag kan pusta ut, då kommer gråten också och det kommer kännas så skönt. Eftersom allting känns så hektiskt dessa två närmsta månaderna så känner jag på mig att när det väl är slut kommer jag falla ihop som en liten degklump av utpustande och allting kommer kännas så skönt, att allt är över för nuet, för stunden liksom. 

Det är lite jobbigt att inte kunna gråta av sig all denna press då och då som jag oftast brukar kunna göra. Att gråta för mig är skönt och känns bra att ibland få göra utan någon som helst anledning, kroppens sätt att tömma förståeliga som oförståeliga känslor på. Jag gråter inte alltid för att jag är ledsen, oftast är det bara för att jag behöver gråta och då gör jag bara det helt enkelt.

Just nu har jag en bomb av laddade känslor inuti mig som (som sagt) så småning om kommer gråtas ut, när allting känns plant igen. Det som trycker på är mycket att skolan trycker in allt nu den sista tiden eftersom allt ska hinnas med, kurser avslutas vilket innebär prov som inlämningar. Det innebär att jag får mindre tid för mig själv eller de jag tycker om, vilket också gör mig lite ledsen. Jag hinner inte med allt som jag egentligen skulle vilja göra. Men dagarna räknas ner och blir snabbt färre och färre. Samtidigt som det känns bra så känns det också väldigt skrämmande eftersom allting nyss tog fart och helt plötsligt så är det snart slut. Det är väldigt svårt att ta in och förstå. Jag menar det är bara nitton skoldagar kvar för mig och endast åtta bara den här månaden, det är en rätt sjuk känsla att ta in på som sagt, både gott och ont. 

Men samtidigt känns det skönt att kunna läsa av i hur jag känner min kropp, att nästa gång jag gråter, då är allt över och jag kan andas ut.