Imorse när jag vaknade ställde jag mig inne på toaletten och kollade mig i spegeln. En våg av lycka och värme vällde över mig och jag log mot mig själv på ett så väldigt äkta sätt och jag kunde inte sluta. Det kändes så skönt att all stress, ångest och diverse olika tunga känslor försvann på ett så naturligt sätt och jag kände en fantastisk lycka rusa genom hela kroppen på mig själv. Jag ville gråta en skvätt, det hade varit skönt att få känna att jag gråter av all glädje för att en känner sig lycklig, men just nu kan jag inte det. Mina tårkanaler känns som låsta, på både gott och ont. Men när det blir såhär så vet jag att min kropp laddar inför när allt är över och jag kan pusta ut, då kommer gråten också och det kommer kännas så skönt. Eftersom allting känns så hektiskt dessa två närmsta månaderna så känner jag på mig att när det väl är slut kommer jag falla ihop som en liten degklump av utpustande och allting kommer kännas så skönt, att allt är över för nuet, för stunden liksom. 

Det är lite jobbigt att inte kunna gråta av sig all denna press då och då som jag oftast brukar kunna göra. Att gråta för mig är skönt och känns bra att ibland få göra utan någon som helst anledning, kroppens sätt att tömma förståeliga som oförståeliga känslor på. Jag gråter inte alltid för att jag är ledsen, oftast är det bara för att jag behöver gråta och då gör jag bara det helt enkelt.

Just nu har jag en bomb av laddade känslor inuti mig som (som sagt) så småning om kommer gråtas ut, när allting känns plant igen. Det som trycker på är mycket att skolan trycker in allt nu den sista tiden eftersom allt ska hinnas med, kurser avslutas vilket innebär prov som inlämningar. Det innebär att jag får mindre tid för mig själv eller de jag tycker om, vilket också gör mig lite ledsen. Jag hinner inte med allt som jag egentligen skulle vilja göra. Men dagarna räknas ner och blir snabbt färre och färre. Samtidigt som det känns bra så känns det också väldigt skrämmande eftersom allting nyss tog fart och helt plötsligt så är det snart slut. Det är väldigt svårt att ta in och förstå. Jag menar det är bara nitton skoldagar kvar för mig och endast åtta bara den här månaden, det är en rätt sjuk känsla att ta in på som sagt, både gott och ont. 

Men samtidigt känns det skönt att kunna läsa av i hur jag känner min kropp, att nästa gång jag gråter, då är allt över och jag kan andas ut.