Eftersom mitt allra sista riktiga sommarlov börjar nå sitt slut hade jag tänkt sammanfatta det lite kort och gott i detta inlägg.

Även om jag har varit fullt uppe med jobb i stort sätt hela sommaren så har jag trots detta hittat på väldigt mycket under mina lediga stunder. Varit på olika fester, fyllt arton, åkt till Stockholm med min fina vän, varit på festival, haft utgång, träffat vänner osv osv. Jag trodde att jag skulle bli rätt låst och inte ha chansen att hinna hitta på en massa roligt eftersom jag jobbat mellan sju till fyra varje dag, men trots det så har jag haft en väldigt bra sommar och varit underhållen med något hela tiden. Jag har haft mycket att se fram emot eftersom mycket av det jag har gjort har varit uppbokat sen någon/några veckor tidigare. 

Så min sommar har faktiskt varit en väldigt fin, rolig och bra sommar. Jag är nöjd och har skapat mycket minnen som jag kan blicka tillbaka till under höstens och den långa vinterns kyla och glädjas åt. 
Men även om sommaren har varit bra, så har det även varit en väldigt jobbig sommar. Mycket bra har hänt, men i allt det bra har det också skett mindre bra händelser. 

I början av denna sommaren gick min helt fantastiska morfar bort. I ren hast togs han ifrån mig och min familj vilket var något av det jobbigaste som hänt mig. En av de mest älskade och finaste personerna på denna jorden försvann och lika så en bit av mig. En otrolig sorg har legat och skavt inom mig, en sorg som jag inte haft tiden till att få ut på riktigt. Jag saknar honom mer än ord någonsin kommer att kunna beskriva. Jag har nu, mer eller mindre, förstått innebörden i hur ont det faktiskt gör att sakna en person. Hur det svider i hela kroppen som blir så oerhört skör och svag, hur hjärtat och magen knyter sig och hur halsen blir som igenkloggad av all gråt som vill komma ut och även nå sitt slut. Men den gör ju aldrig det, den når inte sitt slut. 
Hela juni var som en väntan på begravningen. Det var så in i helvetes jobbigt att behöva gå runt och vänta på en så här fruktansvärt jobbig stund. Jag ville skrika och gråta, åter igen, och falla ner på knä framför kistan och bara böna och be om att du skulle få komma tillbaka igen. Jag ville inte behöva lämna dig, jag ville inte behöva säga hejdå och hoppas på att du nu befinner dig på en bättre plats. Jag ville inte eftersom detta allt mer fick mig att inse att den sista stunden faktiskt var kommen. Jag skulle aldrig mer få den där goa och speciella morfar kramen igen, jag skulle aldrig mer få höra din röst igen, jag skulle aldrig mer få höra ditt underbara skratt igen, jag skulle aldrig mer få prata med dig om allt mellan himmel och jord igen, jag skulle aldrig mer få höra dina härliga skämt igen, jag skulle aldrig mer få dela fler underbara minnen med dig igen. Men värst av allt, så skulle jag aldrig någonsin mer få se dig igen. 

Samtidigt så hände det i mitten av juli en annan grej inom mitt jobb som var ganska jobbig psykiskt. Jag kände mig som utpumpad och så oerhört trött efter allt. Men det är dock en grej jag känner att jag inte vill fördjupa mig på här. Det var bara så väldigt jobbigt i största allmänhet.

Och nu, i slutet av juli, hände det även en grej inom familjen som gjorde mig så rädd och gråtfärdig. Jag kände mer eller mindre att ska detta inte nå sitt slut snart? Räcker det inte med all denna sorg som redan hänger över både mig och min familj? Detta är en grej som hände Lasse, min mammas man. Jag känner att jag nog inte vill förjdupa mig speciellt mycket inom detta heller här. Men detta har också varit en väldigt tung grej för familjen och är fortfarande. 

Jag är så fruktansvärt trött på att ständigt behöva bli påmind om att det man har kan tas ifrån en på bara en enstaka milisekund. Jag är så fylld av sorg, ångest och oro konstant. Känner mig så utpumpad och trött konstant och känner hur jag överbelastar hjärnan med alldeles för mycket som behöver komma ut. Jag går runt och känner mig så ledsen hela tiden, är så rädd och ängslig. Jag orkar inte behöva gå runt med alla dessa känslor mer, jag behöver en paus från allt ont och för en stund fokusera på allt det som är gott istället. Men det funkar inte heller när huvudet är i full fokus på det som är sämre. En människa kan inte gå hur länge som helst och samla på sig för tunga grejer innan det birster. Och jag vill att det ska birsta nu, jag vill att det på något sätt ska ta slut. Jag vill få lägga mig ner och skrika och gråta i timmar, få ut det som ligger och trycker för att sen inte behöva känna samma belastning mer. Men hur gör jag? När kommer det? När brister det? Jag vet inte, men jag vill mer än gärna att det kommer snart, helst nu. Detta är så psykiskt påfrestande att det inte går att sätta ord på. Och det känns så hemskt att jag ska behöva känna en längtan efter fallande tårar, en hes skrikande hals och en svag ynklig kropp. Men vad har jag annars att längta till? Jag vill bara att sorgen får nå sitt slut, åtminstone för en stund.