Morfar ♡
Tidigt imorse drog min fina morfar sin sista suck och lämnade oss. Mitt hjärta känns som om det vore i miljontals bitar, jag känner mig tom eftersom en av de människorna som ligger mig närmst om hjärtat inte finns kvar här på jorden längre. Jag är i chocktillstånd och kommer nog vara det i en lång tid framöver, detta var inget som var väntat utan hände på mindre än ett ögonblick. Jag vill lägga mig ikväll och somna för att sen kunna vakna upp igen imorgon och tänka att detta bara var en hemsk mardröm. Men så är tyvärr inte fallet.
Jag låg i din säng innan idag morfar, kramade om överkastet hårt samtidigt som mina tårar snabbt fyllde din kudde. Jag ville ligga kvar där tills du väl kom in, jag ville ligga där och vänta på dig tills du skulle komma hem. Jag låg och huttrade och frös så mycket, jag ville att du skulle komma in och värma mig, din "lilla docka" som du alltid kallat mig. Jag ville ha en riktigt morfar kram, en sån omfamning som bara du kan ge. Men nu kommer jag inte få det mer, jag kommer aldrig få uppleva dina kramar eller din tröst, din glädje eller dina skratt.
I söndags fick jag träffa dig vid livet för sista gången. Jag är så oerhört glad att jag åkte in till dig och spenderade min eftermiddag tillsammans med dig, att vi åt glass i solen och hade det hur bra som helst. Jag såg att du studerade mig mycket, du tittade på mig med en väldigt speciell blick. Jag log mot dig och fick höra de finaste orden du sagt till mig på så länge, att "du är så kär du". Jag kände hur demensen släppte sitt hårda och fasta grepp om dig och lät dig få komma ihåg för en stund, lät dig få komma ihåg mig. Det är något jag kommer leva på i en väldigt lång tid framöver.
Mina tårar tar aldrig slut. Jag kan inte förstå att du inte finns hos mig mer, att jag inte kan hälsa på dig mer, att jag inte får skapa några fler minnen med dig mer. Dessa tankarna skrämmer mig eftersom jag inte vill förstå att det är sant, det går bara inte. Det starka band du och jag har haft sen den dagen jag kom till livet är inget man förstår är borta bara sådär. Varför skulle just du av alla människor tas ifrån mig? Det är en fråga jag aldrig kommer kunna sluta ställa mig själv.
Jag satte mig på golvet idag bredvid din sängkant, jag höll i din kalla, mjuka hand och bad och bönade i tårar om att du skulle vakna upp igen. Jag skrek i frustration eftersom ingenting hände. Jag tittade på dig och det kändes som att du tittade på mig också. Jag pussade din hand och klappade dig på kinden. Det var så svårt att ta ett farväl eftersom jag inte är redo för ett farväl ännu.
Jag vet att mamma har sagt hur rädd du var för döden, och i stundens hetta känner jag mig självisk som säger att jag hade velat ha en förvarning inför att denna dagen skulle komma, vad som helst. Men innerst inne vet jag nog också om att detta var det bästa för dig, det gick så fort och du behövde inte känna någon oro eller rädsla över att du snart skulle få andas ut en sista gång. Jag kommer att förstå det, men inte idag och jag vill verkligen säga förlåt för det. Jag hoppas att du förstår mig, att ett riktigt farväl är något alla vill hinna ta med sina älskade, speciellt sin älskade morfar.
Du var en helt underbar och fantastisk person på alla sätt och vis. Du kunde få mig glad på bara en millisekund på ett sätt som ingen annan kunde. Du hade ett hjärta av mer än guld och en personlighet man inte kunde undgå att älska. Jag hoppas att himlen är som vi alltid har pratat om, en stillsam och rofylld men också en vacker plats och att du nu tillsammans med dina bortgångna syskon samt föräldrar har det bra där uppe och vakar över oss. Jag kommer sakna dig mer än alla ord någonsin kommer kunna att förklara, jag kommer sakna dig i all oändlig tid.
Jag hoppas att du sparar en fin plats till mig hos dig i himlen. Jag älskar dig morfar, glöm aldrig det.♡
Jag låg i din säng innan idag morfar, kramade om överkastet hårt samtidigt som mina tårar snabbt fyllde din kudde. Jag ville ligga kvar där tills du väl kom in, jag ville ligga där och vänta på dig tills du skulle komma hem. Jag låg och huttrade och frös så mycket, jag ville att du skulle komma in och värma mig, din "lilla docka" som du alltid kallat mig. Jag ville ha en riktigt morfar kram, en sån omfamning som bara du kan ge. Men nu kommer jag inte få det mer, jag kommer aldrig få uppleva dina kramar eller din tröst, din glädje eller dina skratt.
I söndags fick jag träffa dig vid livet för sista gången. Jag är så oerhört glad att jag åkte in till dig och spenderade min eftermiddag tillsammans med dig, att vi åt glass i solen och hade det hur bra som helst. Jag såg att du studerade mig mycket, du tittade på mig med en väldigt speciell blick. Jag log mot dig och fick höra de finaste orden du sagt till mig på så länge, att "du är så kär du". Jag kände hur demensen släppte sitt hårda och fasta grepp om dig och lät dig få komma ihåg för en stund, lät dig få komma ihåg mig. Det är något jag kommer leva på i en väldigt lång tid framöver.
Mina tårar tar aldrig slut. Jag kan inte förstå att du inte finns hos mig mer, att jag inte kan hälsa på dig mer, att jag inte får skapa några fler minnen med dig mer. Dessa tankarna skrämmer mig eftersom jag inte vill förstå att det är sant, det går bara inte. Det starka band du och jag har haft sen den dagen jag kom till livet är inget man förstår är borta bara sådär. Varför skulle just du av alla människor tas ifrån mig? Det är en fråga jag aldrig kommer kunna sluta ställa mig själv.
Jag satte mig på golvet idag bredvid din sängkant, jag höll i din kalla, mjuka hand och bad och bönade i tårar om att du skulle vakna upp igen. Jag skrek i frustration eftersom ingenting hände. Jag tittade på dig och det kändes som att du tittade på mig också. Jag pussade din hand och klappade dig på kinden. Det var så svårt att ta ett farväl eftersom jag inte är redo för ett farväl ännu.
Jag vet att mamma har sagt hur rädd du var för döden, och i stundens hetta känner jag mig självisk som säger att jag hade velat ha en förvarning inför att denna dagen skulle komma, vad som helst. Men innerst inne vet jag nog också om att detta var det bästa för dig, det gick så fort och du behövde inte känna någon oro eller rädsla över att du snart skulle få andas ut en sista gång. Jag kommer att förstå det, men inte idag och jag vill verkligen säga förlåt för det. Jag hoppas att du förstår mig, att ett riktigt farväl är något alla vill hinna ta med sina älskade, speciellt sin älskade morfar.
Du var en helt underbar och fantastisk person på alla sätt och vis. Du kunde få mig glad på bara en millisekund på ett sätt som ingen annan kunde. Du hade ett hjärta av mer än guld och en personlighet man inte kunde undgå att älska. Jag hoppas att himlen är som vi alltid har pratat om, en stillsam och rofylld men också en vacker plats och att du nu tillsammans med dina bortgångna syskon samt föräldrar har det bra där uppe och vakar över oss. Jag kommer sakna dig mer än alla ord någonsin kommer kunna att förklara, jag kommer sakna dig i all oändlig tid.
Jag hoppas att du sparar en fin plats till mig hos dig i himlen. Jag älskar dig morfar, glöm aldrig det.♡
Den tredje april 1934 till den tjugoåttonde maj 2014, vi ses på andra
sidan min alldeles egna favorit.
Kommentarer
Trackback
