I fredags besökte vi kyrkogården och gjorde höstfint på graven. Stenen, som kom för inte alls längesedan, är hur fin som helst och ligger alldeles perfekt. 

Jag träffade pappa igår som frågade "hur känns det?" efter det att jag visat honom bilden. Jag svarade att jag inte visste. För jag vet inte, hur ska jag kunna veta? Jag tänker inte på morfar som borta, att han inte finns mer. Jag tänker på honom som att han fortfarande sitter i sin rullstol på sin specifika plats i tvrummet och kollar på repriserna av "Bonde Söker Fru" uppe på Högalid. Han sitter där, som han brukar göra, för det går verkligen inte in i mitt huvud att han har gått bort.

Nu i oktober är det fem månader sedan han dog, och jag förstår det fortfarande inte. När kommer jag göra det? Kommer man till ett visst stadie någon gång då det går in för en att en person som stått dig nära inte längre finns kvar? Självklart vet jag att han inte lever, men jag förstår det inte. 

Jag blir arg på mig själv att jag inte på riktigt kan sitta ner och sörja honom, att jag inte kan sitta och gråta någon gång då och då en stund för mig själv för att jag aldrig mer kommer att få se honom igen. Jag vill faktiskt kunna göra det. När tankarna bollar rundor i huvudet kommer jag emellanåt till insikt över att han inte finns och blir lite tårögd, men det är bara det. Jag saknar ju honom, så varför kan jag inte ibland bara få gråta lite över det mer än att bara känna att ögat blir lite vattnigare? 

Jag saknar dig så mycket att det gör ont, morfar.