Det är med otroligt blandade känslor som jag låter fingrarna, över tangentbordet, knåpa ihop en text kring mina tankar om gårdagens resultat i valet. Jag är glad, men jag är ledsen, jag kan känna mig arg och slutligen vet jag inte vart jag ska finna hopp om vårt framtida Sverige. 

För det första vill jag börja med att säga att jag inte ser att F! inte kom in i riksdagen som ett nederlag, tvärtom. Debatten om jämställdhet, antirasism och människors lika värde har vuxit sig större hos alla partierna och det har inte gått att undgå att prata om dessa tre viktiga ämnen. Den glöd som tändes inom mig när ett parti som framför allt står för humanitet växte sig större, den finns kvar även om min röst inte räckte till en plats i riksdagen. Jag kommer fortsätta kämpa även om det är så att jag kommer få vänta fyra, åtta, tolv eller till och med tjugo år till. Jag tänker aldrig sluta kämpa för varken mig eller mina medmänniskors rättigheter.
Jag är stolt över alla oss som la en röst på detta parti, att vi vågade ta "risken" att detta parti skulle komma in eller inte, för även om de inte kom in så betyder inte det att våra röster är bortkastade på något sätt, och kom ihåg det. 
En anna viktig sak är att alla vi som vågade hoppas och tro inte slutar kämpa, för det är nu vår kamp fortsätter. Jag förstår att det kan kännas som ett nederlag för många att vi inte kom ända fram till mållinjen, men se detta som en möjlighet för oss att kämpa vidare istället. Nu blickar vi framåt för att bli både större och starkare. Det är nu vi ska visa att det inte går att sätta sig på oss utan att vi istället fortsätter vidare. 

För det andra så kan jag glädja mig åt att det nu, som det ser ut, kommer till att bli ett regeringsskifte. För utöver mitt lilla rosa hjärta så är, och har varit sen jag blev politisktintresserad, självfallet mitt hjärta även rött. Jag vill tro på att Stefan Löfven kan göra skillnad nu även om det kommer att bli svårt till en början. Jag hoppas för allt i världen att det kommer bli bra nu. 

Men för det tredje. Det som skrämmde mig mest i resultatet är att SD fördubblats sen det föregående valet 2010. Vad är det som händer? Låter vi på riktigt ett rasistiskt, kvinnoförnedrande och icke hbtq vänligt parti bli vårt tredje största? Jag förstår inte vart humaniteten och medmänskligheten försvann igår i valet, och det gör ont i mig att tänka att tretton procent av befolkningen som röstat la sin röst för rasism. Det är skrämmande och jag blir mörkrädd.
Det är ingen hemlighet att SD:s politik bygger på rasism och främlingsfientlighet, vilket innebär att de faktiskt är ett rasistiskt parti. För många av SD:arna själva har gång på gång besvisat vilka de verkligen är. Det är SD:arna som visat mig den klara bilden av deras politik och vad de står för, det är inte jag som lever på "hittepå" bara för att få prata mindre bra om ett parti som är relativt nytt, kallar sig "neutralt" och inte sammarbetar med något av blocken.
Det som gör mig mest rädd och ledsen i den här situationen är att tretton procent har röstat för en politik bakåt i tiden. Jimmie Åkessons och SD:s förrakt mot invandring, och framförallt muslimsk sådan, är bara en ny bild över den liknande Hitlers under andravärldskriget och det förrakt han hade mot judarna. Har vi verkligen inte lärt oss av vår historia och att den inte bör upprepas? 

Jag säger inte att alla människor som står för SD är rasister, MEN ni står för en rasistisk och antihumanistisk politik och det vill jag att ni också är medvetna om. Och jag är så trött på alla bortförklaringar om att SD är mot rasism, för visst kan inte åttiosju procent av resten av befolkningen som röstade ha fel när de säger att det är ett rasistiskt parti vi har i riskdagen när precis alla resterande partierna säger samma sak? 
Ja vi har yttrandefrihet i Sverige och ska kunna få ha våra åsikter, men ska vi på fullaste allvar bara stå och se på när rasisterna växer sig allt större? Nej, därför använder jag min yttrandefrihet och höjer min röst för att sätta stopp för en upprepad historia. Jag anser inte att vår yttrandefrihet ska utnyttjas till rasism. 
Jag satt, på fullaste allvar, och grät igår pga rasismen. Jag har hållt så mycket känslor instängda under en så lång tid angående detta paritet att det igårkväll mer eller mindre brast från min sida. Jag är trött på den syn vissa människor har på andra människor, att vi ska dömas som mindre värda beroende på vår etnicitet. Jag kan verkligen inte förstå hur endel av oss människor kan vara så fruktansvärt trångsynta.