Kontroll, ett form av kontrollbehov har jag tidigare haft när det kommer till mitt inre. Att kontrollera så jag inte tappat det helt, kunnat ta mig igenom tuffa perioder på ett förvånansvärt bra sätt så att jag sen kunnat gå vidare och fortfarande kunnat klara av det vardagliga. Jag har sett till så att jag inte brytit ihop allt för mycket för mitt eget bästa. Sagt till mig själv så många gånger att "det är okej för dig idag att känna efter, men inte för mycket. Tänk på att du ska klara av kommande saker också". Detta låter kanske inte okej i vissas öron, men för min del var detta en överlevnadsinstinkt jag fick vänja mig vid att leva efter när jobbiga saker kom fram en efter en, hela tiden.

Visst är det okej att känna efter, att vara ledsen men även att få bryta ihop. Och jag har kanske vissa stunder varit för hård mot mig själv, men när du lever efter en viss rutin och har gjort under en längre tid är den inte heller särskilt lätt att bryta om det så väl skulle behövas.

Men något som det lilla kontrollbehov jag har kvar och även jag själv har samma åsikt om är att det inte var okej att det blev som det blivit nu. För nu vet jag inte hur jag tidigare gjort och hur jag tidigare kunde hantera stunder som de jag upplevt på senare tid som faktiskt bara har varit en väldigt kort tid. 

Det jag pratar om att jag haft kontroll över är framförallt min ångest. Den har jag levt med i så många år eftersom den kom in i mitt liv när jag inte var särskilt gammal. Under två års tid som barn levde jag med panikångest och fick attacker flera gånger i veckan, grät så ofta att man efter ett tag borde ifrågasatt hur mycket tårar den lilla kropp jag då var bosatt i egentligen kunde producera. Men efter en tid blev ångesten stabil och jag lärde mig hantera den. Och jag har kunnat hantera den i så många års tid nu, men det fasta greppet jag en gång hade är så gott som bortblåst nu.

För ungefär tre veckor sedan fick jag den värsta panikångestattacken jag varit med om på flera år. Jag märkte inte ens av när jag väl tappade kontrollen eftersom allt gick så oerhört fort. Jag hängde inte alls med och innan jag ens visste ordet av det hade jag så mycket panik att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag kände inte igen mig själv och blev så rädd över det som nyss greppat tag i mig att det hela blev allt värre. Jag tänkte att "försvinner inte detta snart så dör jag". 

Jag var så yr och hela huvudet snurrade, mina händer började skaka och inte långt där efter skakade hela kroppen. Jag kallsvettades mer än vad jag kan minnas att jag gjort tidigare, magen gjorde så enormt ont och jag mådde hur illa som helst. Samtidigt grät jag så mycket att det blev alldeles suddigt framför ögonen på mig och jag hyperventilerade så mycket att det kändes som om jag tillslut skulle trilla ihop. Slutligen tog det i alldeles för mycket i kroppen att jag fick springa in på toaletten för att kräka. 

Jag måste vara ärlig och säga att jag är besviken, så öerhört besviken på mig själv att detta hände. Det kanske är helt och hållet fel av mig att känna så, men oavsett om det är rätt eller fel så tar det fortfarande inte bort hur jag faktiskt känner för denna händelsen. Väl efteråt förstod jag inte vad som hade hänt och vad som var den egentliga anledningen till varför detta hade hänt heller. 

Sedan detta hände har jag gått med en konstant rädslan i kroppen att panikångesten ska komma igen och att jag inte ska hinna förbereda mig på att hantera den. Och på grund av detta gör det mig så låst. Jag tar avstånd från saker jag tror kan framkalla ångesten eftersom jag knappt vågar ta chansen att den ska uppstå igen. För känslan att inte känna igen sig själv alls och även att man är rädd att livet står på spel, är två så ofantligt obehagliga känslor. 

Nu ligger ständigt gråten i ögonen och jag känner mig så ledsen hela tiden. Flera gånger om dagen märker jag att jag kan sitta och blinka hur mycket som helst för att tårarna inte ska komma, eftersom jag knappt orkar vara ledsen. Jag orkar inte uttrycka min såkallade sorg när jag hela tiden känner den sitta i bröstkorgen som ett mörkt och kallt svart hål. 

Jag vet inte alls hur detta ska ordna sig. Just nu ser det helt svart ut framför ögonen på mig när jag tänker den tanken. Hur ska jag kunna komma ut ur denna onda cirkeln och komma ifatt mig själv igen? Jag är väl medveten om att hjälp finns, och bra sådan med, men det hindrar mig ändå inte från att tänka att allt ska bli som vanligt igen är en helt ofattbar tanke. 

Och som alltid när jag tar mig tiden till att skriva om något djupare handlar inte detta om att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Detta handlar om mig och att jag ska få kunna uttrycka mig för mitt eget måendes skull. Oftast brukar en nedskriven text kännas bättre för min del. Jag har funderat fram och tillbaka nu ett par gånger på om jag verkligen skulle skriva ned detta, och nu tog jag mig modet till att göra det, framförallt för att kunna sätta någolunda bra ord på mitt mående just nu men också för att jag för en ynka liten stund mår lite bättre av det.

I svåra situationer har jag tidigare alltid tänkt "det är jobbigt nu, men efter varje dal kommer där en topp. Detta kommer bli bra tillslut". Men just nu kan jag inte tänka så, eller rättare sagt så försöker jag men det går verkligen inte. Detta är så pass jobbigt att jag frågar mig själv om detta egentligen kommer bli bra tillslut, och isåfall hur?