Kära Johanna...
Kära fyraåriga Johanna, världen är så stor just nu och du är en liten del av den. Du har inte uppfattning om speciellt mycket just nu, du lever mest med tiden och i din fyrkantiga lilla vardag. Dina dagliga rutiner ser i stort sätt likadana ut för var dag som går men det gör inget nu, det är en trygghet och eftersom du inte har vetskapen om mer än den här lilla tryggheten, så är det okej. Du får reda på en sak i den här åldern som du inte riktigt förstår samtidigt som du faktiskt gör det. Du försöker ta in det men du vet inte riktigt hur. Du har så mycket tankar och funderingar redan nu och det här blev en stor del av dom, en av dom som du faktiskt tänker på lite extra. Du vet bara inte riktigt hur du ska hantera det, men vem ska klandra dig som fyraåring att inte förstå? Det är okej att inte riktigt förstå, det kommer att bli bra.
Kära nioåriga Johanna, livet är tufft just nu och du mår inte riktigt som du ska. Detta är en helt ny känsla för dig, rädsla. Inte själva rädslan i sig men att konstant gå runt med en så stark rädsla i kroppen är inte vanligt för dig. Du undrar vad det egentligen är som pågår, vad är detta för något? Tyvärr så är det så att du har drabbats av något som heter panikångest och det är otroligt jobbigt, jag vet. Att varje gång behöva hyperventilera, gråta tills ögonen svider och kroppen värker varje gång du måste lämna huset är en fruktansvärd känsla, speciellt för en så liten ung tjej som dig som inte riktigt förstår hur detta ska hanteras. Jag skulle vilja krama dig i dessa stunder, få hålla om dig och säga att allt kommer att lösa sig och att det tillslut kommer att bli bra hur omöjligt det än låter just nu. För jag är den ända personen som faktiskt hade kunnat förklara det för dig. Men du, det blir faktiskt bra och det lovar jag dig.
Kära elvaåriga Johanna, det börjar bli bättre nu, ellerhur? Det går långsamt fram och det har varit en lång resa, men du börjar nå slutet och ett litet skimrande ljus ser du glimtar där allra längst fram i den mörka tunnelns slut. Och vet du vad? Du är snart där, du är snart framme. Tyvärr måste jag berätta för dig att detta är något som kommer ärra dig för livet. Nu när du väl är ute ur den mörka bubblan av panikångest så känns det inte riktigt som det, jag vet. Och det kommer aldrig bli så jobbigt som det har varit, men detta kommer faktiskt att påverka ditt framtida jag ändå. Ångesten kommer inte försvinna, den kommer finnas kvar och den kommer att besöka dig i mindre doser oftare än du tror. Du kommer även tänka ännu mer än du redan gör nu. Du kommer att tänka över varenda kommande handling fem steg längre för att inget ska gå fel och för att ingen ångest eller panik ska råka inträffa, så du slipper få känna på det igen som du verkligen inte orkar. Men är det bättre så? Både ja och nej. De stora ångestattackerna och paniken kommer bli färre, men samtidigt har du börjat med något som är så fruktansvärt svårt att sluta med, nämligen överanalysera. Så istället för panikångest har du nu istället börjat överanalysera precis allt, och tro mig, det är inget som är speciellt lätt att sluta med hur mycket du än försöker.
Kära tolvåriga Johanna, det börjar närma sig sommar och snart blir du tonåring på riktigt. Det är en varm vår och du tar tiden lite som den kommer. Just nu är saker och ting faktiskt helt okej bra. Tyvärr så måste jag även berätta för dig här att snart kommer en hemsk nyhet som du nog aldrig kommer att förstå hur du ska hantera den. Än idag vet du inte hur. Och på det här området skulle jag vilja berätta för dig att det blir bra tillslut, men jag tror inte det blir det. Jag är ledsen, men det är nog så det är. Du kommer få försöka lära dig hantera detta på ditt eget sätt, det kommer inte att bli lätt men du har inget annat val än så. Detta är en smärta du kommer få bära på hela livet, en annorlunda smärta eftersom det är en historia utan ett slut. De sista kapitlets sidor i boken är oskrivna, boken fick aldrig sitt slut. Och ibland blir det så, det är något vi får försöka lära oss. Det är bara att resa sig upp och gå vidare helt enkelt. Men redan nu är du stark, trots det att du känner dig vilsen så är du stark och du kommer att klara dig.
Kära trettonåriga Johanna, du har nu försökt hitta dig själv och börja om. Till en början känns detta valet som ett smart och klokt val, men du ändrar dig snabbt och undrar var någonstans du egentligen har hamnat. Det är väldigt tufft till en början, men håll ut. Det är det ända rådet jag har till dig. Håll huvudet högt ett litet tag till för snart kommer en vändning och du ska se att de val vi gör i livet som till en början verkar helt förlorade kan tillslut visa sig vara bland de bästa och klokaste. Jag lovar, så håll ut.
Kära femtonåriga Johanna, tiden går fort och nu är det sista året på högstadiet som gäller. Slutet kommer att vara jobbigt, hur mycket du än just nu intalar dig själv att du kommer hoppa av glädje för att aldrig igen behöva sätta din fot där igen, så kommer en tår eller två, eller helt ärligt så kommer du fälla hur många tårar som helst sista dagen av både glädje och sorg. Det har varit en jobbig period men du har samtidigt haft en otroligt lärorik men även rolig tid. Du har vuxit enormt mycket som person ska du veta, även om du inte riktigt kan se det nu. Jag skulle dock bara vilja åka tillbaka i tiden och få banka lite vett i skallen på dig. Säga åt dig att all den tid du la på självhat hade kunnat vara tid du lagt på så mycket annat viktigare och roligare saker. Att dina tankebanor just där och då inte var okej och jag skulle vilja ruska om dig och säga åt dig att du är perfekt som du är. Och skulle någon mot sin förmodan säga något annat än så, så är det fel. För du är ju faktiskt du, och hur unikt är egentligen inte det? Det finns bara en som du och den du är ska du värna om.
Kära sextonåriga och sjuttonåriga Johanna, mellan dessa två åren är du faktiskt två helt olika personer. Från att vara så vilsen och splittrad till att faktiskt växa så fort som du gjorde i dig själv. Du blev starkare och mer säker i dig själv. Vilken vändning du gjorde då och jag måste faktiskt säga att det är något jag är stolt över. För hur mycket som än hänt, hur mycket du än fått känna på och gå igenom så har detta inte tryckt ner dig eller sänkt dig, utan detta har höjt dig och gjort dig starkare. Du har fått känna på allt från det ena till det andra. Och hur många gånger du än har fallit så har du alltid sätt till att du rest dig upp igen, för hur mycket du än kan utstråla osäkerhet så ger du dig inte. Du ger inte upp och du ger dig på att du ska klara dig.
Kära nutida Johanna, i brinnande stund är du arton år gammal och börjar så smått närma dig ditt nittonde år. Vilken resa du har varit med om under alla dessa gångna åren! På gott och ont förståss. Det har varit underbara stunder, lyckliga stunder, sorliga stunder, arga stunder, men du har klarat dom allihop. Hur kämpiga vissa tider än har varit så har du faktiskt lyckats ändå.
Jag skriver inte detta för att på något sätt tycka synd om mig själv, för det gör jag verkligen inte. Utan för att göra en liten tillbakablick på allt som hänt under mina år som barn och tonåring. Och även om jag har gått igeom stunder som känts som en evighet, som om dom aldirg skulle ta slut så har jag faktiskt tagit mig igenom dom. Även om jag varje dag lever med ångest och en hjärna som ständigt går på högvarv så går livet vidare ändå. Det är något jag försöker påminna mig om varje dag det känns tufft och ångesten slår till. Det har absolut blivit bättre men jag har en lång bit kvar. Det är en ständig och daglig process med att försöka få bort detta och jag kämpar, jag peppar mig själv mycket, men det är inte heller jätte lätt och det är inte heller något som försvinner på en dag. Men tro mig jag försöker, och som sagt så är jag påväg.
Jag ville också mest ge mig själv en liten klapp på axeln och ge mig själv en liten hyllning. För när jag ser mig själv idag så ser jag en stark och klok ung kvinna. Jag vill kunna kolla på detta inlägget när jag har en dålig dag och känna, ja men då tänkte jag faktiskt på detta sättet och jag är kanske inte så dålig trotsallt. För har jag kännt eller tänkt såhär en gång tidigare så kan det väl ändå inte bara vara något jag har fått om bakfoten? Vi måste nämligen ta vara på de stunderna då vi på något sätt känner oss bra, vi måste uppmärksamma dom mer. För med tanke på det samhälle vi idag lever i, där vi ständingt har någon form av press på oss vare sig det nu gäller utseénde, karriär, vårt inre e.t.c, så behöver vi uppmärksamma de stunder vi faktiskt känner oss stolta, glada, lyckliga eller nöjda över oss själva. Notera dessa stunder mer så att vi kan gå tillbaka till dom under dåliga dagar. För kände vi så en gång så kan vi faktiskt känna så igen, ellerhur?
Kära nioåriga Johanna, livet är tufft just nu och du mår inte riktigt som du ska. Detta är en helt ny känsla för dig, rädsla. Inte själva rädslan i sig men att konstant gå runt med en så stark rädsla i kroppen är inte vanligt för dig. Du undrar vad det egentligen är som pågår, vad är detta för något? Tyvärr så är det så att du har drabbats av något som heter panikångest och det är otroligt jobbigt, jag vet. Att varje gång behöva hyperventilera, gråta tills ögonen svider och kroppen värker varje gång du måste lämna huset är en fruktansvärd känsla, speciellt för en så liten ung tjej som dig som inte riktigt förstår hur detta ska hanteras. Jag skulle vilja krama dig i dessa stunder, få hålla om dig och säga att allt kommer att lösa sig och att det tillslut kommer att bli bra hur omöjligt det än låter just nu. För jag är den ända personen som faktiskt hade kunnat förklara det för dig. Men du, det blir faktiskt bra och det lovar jag dig.
Kära elvaåriga Johanna, det börjar bli bättre nu, ellerhur? Det går långsamt fram och det har varit en lång resa, men du börjar nå slutet och ett litet skimrande ljus ser du glimtar där allra längst fram i den mörka tunnelns slut. Och vet du vad? Du är snart där, du är snart framme. Tyvärr måste jag berätta för dig att detta är något som kommer ärra dig för livet. Nu när du väl är ute ur den mörka bubblan av panikångest så känns det inte riktigt som det, jag vet. Och det kommer aldrig bli så jobbigt som det har varit, men detta kommer faktiskt att påverka ditt framtida jag ändå. Ångesten kommer inte försvinna, den kommer finnas kvar och den kommer att besöka dig i mindre doser oftare än du tror. Du kommer även tänka ännu mer än du redan gör nu. Du kommer att tänka över varenda kommande handling fem steg längre för att inget ska gå fel och för att ingen ångest eller panik ska råka inträffa, så du slipper få känna på det igen som du verkligen inte orkar. Men är det bättre så? Både ja och nej. De stora ångestattackerna och paniken kommer bli färre, men samtidigt har du börjat med något som är så fruktansvärt svårt att sluta med, nämligen överanalysera. Så istället för panikångest har du nu istället börjat överanalysera precis allt, och tro mig, det är inget som är speciellt lätt att sluta med hur mycket du än försöker.
Kära tolvåriga Johanna, det börjar närma sig sommar och snart blir du tonåring på riktigt. Det är en varm vår och du tar tiden lite som den kommer. Just nu är saker och ting faktiskt helt okej bra. Tyvärr så måste jag även berätta för dig här att snart kommer en hemsk nyhet som du nog aldrig kommer att förstå hur du ska hantera den. Än idag vet du inte hur. Och på det här området skulle jag vilja berätta för dig att det blir bra tillslut, men jag tror inte det blir det. Jag är ledsen, men det är nog så det är. Du kommer få försöka lära dig hantera detta på ditt eget sätt, det kommer inte att bli lätt men du har inget annat val än så. Detta är en smärta du kommer få bära på hela livet, en annorlunda smärta eftersom det är en historia utan ett slut. De sista kapitlets sidor i boken är oskrivna, boken fick aldrig sitt slut. Och ibland blir det så, det är något vi får försöka lära oss. Det är bara att resa sig upp och gå vidare helt enkelt. Men redan nu är du stark, trots det att du känner dig vilsen så är du stark och du kommer att klara dig.
Kära trettonåriga Johanna, du har nu försökt hitta dig själv och börja om. Till en början känns detta valet som ett smart och klokt val, men du ändrar dig snabbt och undrar var någonstans du egentligen har hamnat. Det är väldigt tufft till en början, men håll ut. Det är det ända rådet jag har till dig. Håll huvudet högt ett litet tag till för snart kommer en vändning och du ska se att de val vi gör i livet som till en början verkar helt förlorade kan tillslut visa sig vara bland de bästa och klokaste. Jag lovar, så håll ut.
Kära femtonåriga Johanna, tiden går fort och nu är det sista året på högstadiet som gäller. Slutet kommer att vara jobbigt, hur mycket du än just nu intalar dig själv att du kommer hoppa av glädje för att aldrig igen behöva sätta din fot där igen, så kommer en tår eller två, eller helt ärligt så kommer du fälla hur många tårar som helst sista dagen av både glädje och sorg. Det har varit en jobbig period men du har samtidigt haft en otroligt lärorik men även rolig tid. Du har vuxit enormt mycket som person ska du veta, även om du inte riktigt kan se det nu. Jag skulle dock bara vilja åka tillbaka i tiden och få banka lite vett i skallen på dig. Säga åt dig att all den tid du la på självhat hade kunnat vara tid du lagt på så mycket annat viktigare och roligare saker. Att dina tankebanor just där och då inte var okej och jag skulle vilja ruska om dig och säga åt dig att du är perfekt som du är. Och skulle någon mot sin förmodan säga något annat än så, så är det fel. För du är ju faktiskt du, och hur unikt är egentligen inte det? Det finns bara en som du och den du är ska du värna om.
Kära sextonåriga och sjuttonåriga Johanna, mellan dessa två åren är du faktiskt två helt olika personer. Från att vara så vilsen och splittrad till att faktiskt växa så fort som du gjorde i dig själv. Du blev starkare och mer säker i dig själv. Vilken vändning du gjorde då och jag måste faktiskt säga att det är något jag är stolt över. För hur mycket som än hänt, hur mycket du än fått känna på och gå igenom så har detta inte tryckt ner dig eller sänkt dig, utan detta har höjt dig och gjort dig starkare. Du har fått känna på allt från det ena till det andra. Och hur många gånger du än har fallit så har du alltid sätt till att du rest dig upp igen, för hur mycket du än kan utstråla osäkerhet så ger du dig inte. Du ger inte upp och du ger dig på att du ska klara dig.
Kära nutida Johanna, i brinnande stund är du arton år gammal och börjar så smått närma dig ditt nittonde år. Vilken resa du har varit med om under alla dessa gångna åren! På gott och ont förståss. Det har varit underbara stunder, lyckliga stunder, sorliga stunder, arga stunder, men du har klarat dom allihop. Hur kämpiga vissa tider än har varit så har du faktiskt lyckats ändå.
Jag skriver inte detta för att på något sätt tycka synd om mig själv, för det gör jag verkligen inte. Utan för att göra en liten tillbakablick på allt som hänt under mina år som barn och tonåring. Och även om jag har gått igeom stunder som känts som en evighet, som om dom aldirg skulle ta slut så har jag faktiskt tagit mig igenom dom. Även om jag varje dag lever med ångest och en hjärna som ständigt går på högvarv så går livet vidare ändå. Det är något jag försöker påminna mig om varje dag det känns tufft och ångesten slår till. Det har absolut blivit bättre men jag har en lång bit kvar. Det är en ständig och daglig process med att försöka få bort detta och jag kämpar, jag peppar mig själv mycket, men det är inte heller jätte lätt och det är inte heller något som försvinner på en dag. Men tro mig jag försöker, och som sagt så är jag påväg.
Jag ville också mest ge mig själv en liten klapp på axeln och ge mig själv en liten hyllning. För när jag ser mig själv idag så ser jag en stark och klok ung kvinna. Jag vill kunna kolla på detta inlägget när jag har en dålig dag och känna, ja men då tänkte jag faktiskt på detta sättet och jag är kanske inte så dålig trotsallt. För har jag kännt eller tänkt såhär en gång tidigare så kan det väl ändå inte bara vara något jag har fått om bakfoten? Vi måste nämligen ta vara på de stunderna då vi på något sätt känner oss bra, vi måste uppmärksamma dom mer. För med tanke på det samhälle vi idag lever i, där vi ständingt har någon form av press på oss vare sig det nu gäller utseénde, karriär, vårt inre e.t.c, så behöver vi uppmärksamma de stunder vi faktiskt känner oss stolta, glada, lyckliga eller nöjda över oss själva. Notera dessa stunder mer så att vi kan gå tillbaka till dom under dåliga dagar. För kände vi så en gång så kan vi faktiskt känna så igen, ellerhur?
Kommentarer
Trackback
