Ikväll skriver jag med lite ångest i kroppen med tanke på att det är skolstart imorgon. Jag är nervös samtidigt som jag kan känna mig lite pirrig, men den pirriga känslan är endast ytterst liten. Jag har ångest över att allting ska bli som förra skolstarten och hösten. Att jag ska bli deprimerad och behöva vara ledsen konstant pga att hela tiden känna sig sämst och som den mest korkade bland allihopa. Jag menar förra hösten var en ren pina för mig, en massa gråt och skrik kvällar ut och kvällar in. Jag vill inte ha det så igen eftersom jag ser fram emot att kämpa och prestera så gott jag kan denna gången och få kunna slippa denna dåliga känsla varenda dag. 

En del av mig säger att denna hösten, och rent utav hela detta kommande skolåret, kommer att gå bra, en nystart. Det kommer inte bli som förra året eftersom du har hunnit landa och äntligen kommit in i denna skolgången mer nu. Fattat systemet och rutinerna lite bättre. Du behöver inte ge gärnet på precis allt och du behöver inte heller utarbeta dig själv till 110% för att få toppbetygen i allt. Så länge du klarar dig och blir godkänd så är det det som räknas. 

Men en annan del av mig kan inte hjälpa att putta bort alla bra ord och tankar jag har i huvudet. För denna delen av mig ser bara svart och ser denna skolstart som att jag ska falla tillbaka på ruta ett ännu en gång och börja om på nytt. Jag kommer inte orka att gå igenom en likadan lång och kämpig fas en gång till eftersom jag vet om att då kommer jag garanterat att gå in i väggen.

Jag vet att detta inte är en särskilt "big deal" för många och att detta kan låta väldigt löjligt. Men för mig är det en rätt stor grej eftersom att jag, förra året, möttes av en otroligt stor chock när jag satte mina fötter på den skolan. Det var jätte svårt, allt var helt nytt och allting skulle gå i ett hektiskt tempo. Jag försöker hela tiden vända på det jag tänker och säger till mig själv att det inte kommer bli en chock i år eftersom du redan vet hur alltig ligger till. Jag känner till det som är svårt och vet vad för hjälp jag kan få och när, det som var nytt innan är inte längre nytt och jag vet också i vilket tempo allting kommer att gå i och att jag idag har tillräckligt med självförtroende och mod till att sätta ner foten om det är så att jag tycker någonting är fel. 

Jag ska försöka tänka så positivt jag bara kan, ska försöka hamna i rätt riktning och så ser jag fram emot en glad och härlig höst i fint sällskap. Nedgångar har vi alla någon gång i livet och är något vi tyvär måste vara berädda på att möta. Men med så fina människor runt omkring mig som jag har så vet jag att lika snabbt som jag faller kommer jag vara uppe igen, tackvare dom. 

Nu ska jag försöka sova och tänka så positivt jag bara kan! Imorgon väntas dock fotografering..
Godnatt vänner!

 

Godkväll människor!

Nu är jag hemma, uppackad, utvilad och landad. Skönt, men ändå inte. Jag menar vem saknar inte värmen på 45 plus grader när man sen kommer hem till Sverige igen som ligger på ca 17? Am I right or am I right? Oh yes.
I vilket fall så kom jag hem igår vid runt halv ett tiden. Packade upp snabbt, bytade om och förde in bilderna från resan i datorn innan Frendy kom hit. Jag var verkligen helt slutkörd igår efter att ha varit vaken i ca ett dygn med ändast lite sunkig flyg frulle i magen, så när väl Frendy kom hit pratade vi litegrann och sen somnade vi båda två en stund. Men inte långt efter det somnade jag om i en knapp timme i hans famn igen och vaknade ca en kvart innan han skulle gå. Se vilken otroligt rolig flickvän jag är. Senare under kvällen fick jag äntligen i mig mat (som jag sen fick ont i magen av pga att ha varit för hång plus att jag tog för mycket än jag egentligen orkade) och sen somnade jag pladask i sängen runt nio tiden. 

Idag känner jag mig seg men inte alls lika trött. Vaknade dock vid kvart över 6 i hopp om att skullat ha somnat om, men icke.. Har annars bara segat rundor i mjukiskläder hela dagen och frusit gumpen av mig. Men jag ska inte klaga, jag är hel och levande så det är ju självklart ett plus! Eller jo, vill klaga lite endå. Är knappt brun sen semestern och ska jag berätta varför? Jo, soleksem. Där har ni svaret. Skuggan har tyvärr fått vara min bästavän de senaste dagarna.. Men jag ska endå inte vara sån, semestern har varit jätte mysig, rolig och väl behövd så jag tackar, bugar och bockar för det!

Lite bilder för att fylla ut 

Har inte visat mig här på någon dag nu eftersom jag inte direkt känt för att skriva. Vädret har varit ur dåligt dom senaste dagarna och jag har inte känt att jag har kunnat fotografera några bra och fina bilder att slänga upp här som gör ett inlägg mycket roligare. 
Men igår iallafall så åkte jag och mamma in till Hässleholm och kollade rundor lite, fick med mig en almanacka hem och sen tog vi och åt en varsin macka på Subway. Därefter tog vi bussen hem till mormor för att sen köra och hälsa på min fina morfar. Jag var väldigt nervös men det gick faktiskt bra ändå och det fick mig ett litet glädjerus i humöret, även om han var väldigt trött och satt och små sov lite under besöket. Men att just vara hos honom kändes så väldigt bra! När jag kom hem gjorde jag och mamma tacos och efter maten gick jag ut i ovädret för att träffa Cassi och Robin för en liten pratstund. 
Idag ska jag troligtvis in till stan för att träffa Cassi och Matilda en stund, vilket ska bli väldigt kul att få träffas bara vi tjejer och prata lite igen! När jag kommer hem ska jag packa lite och städa rummet hade jag tänkt, för när jag väl kommer hem efter semestern är det rätt skönt att komma hem till ett städat rum och inte ett bombnedslag haha! 
Ska nog snart ta och göra mig frukost för att sen sega igenom morgonen tills jag ska träffa mina tjejer. Och ursäkta för ett tråkigt, vardagligt inlägg utan något roligt i bildväg men idag fick det bli så. 
Hoppas ni får en bra dag!

 

Igår åkte jag och Robin hem till Vendela där vi sen också träffade Ida. Vi handlade pizza, pratade en massa och åt en väldigt god hemmagjord glass som Vendela hade gjort. 

 

Mamma kom häromdagen och tipsade mig med denna boken och sa att den nog skulle vara väldigt bra. Är den det? För tänkte om den är det ska jag nog spara den till när vi åker till Turkiet. Något att läsa på tåget och flyget och sen bussen till hotellet kanske. Läste på baksidan och den verkar faktiskt vara väldigt bra. 

I eftermiddags till ikväll har jag umgåtts tillsammans med Vicki och Robin nere i Malmö. Drack kaffe på Baristo och satt och pratade en himla lång stund om precis allt mellan himel och jord. Tiden började dra ihop sig så vi letade snabbt upp Subway för att köpa oss lite mat innan vi satte oss på tåget påväg hem igen.

Är nyss hemkommen, ombytt och satt mig till ro i sängen och ska väl snart sätta på en film eller något för att sen sova. Var inne i stan nyss och umgicks en stund med Robin och Vicki vilket va välbehövligt! Och innan idag passade jag min lillebror en stund eftersom pappa skulle iväg.

Vill bara tacka att sååå väldigt många människor klickade in och faktiskt tog sig tid till att läsa mitt inlägg jag la upp innan idag. Det är helt sjukt. Såhär hög statistik har jag aldrig nått innan. Men jag vill tacka att ni tog er tiden, väldigt fint av er!

Ända sedan jag var liten har jag (speciellt i släkten) alltid varit klassad som "hon som är glad i mat", "alltid tar lite extra, lite mer än vad hon egentligen behöver". Och det stämmer, jag har alltid varit glad i mat och alltid varit beredd på att testa nya roliga olika sorters maträtter i alla dess former och kanter. Jag har aldrig varit kräsen utan det som stått på bordet har jag alltid varit tacksam för och alltid varit noga med att äta upp. När jag var liten brydde jag mig inte speciellt mycket om min kropp eller utseende. Men i 3:an kommer jag ihåg att jag fick nån tanke om att jag helt plötsligt tyckte att jag var tjock, jag hade ju en konstig mage jämfört med dom andra tjejerna i min klass? Deras var platt men jag hade den där lilla lilla knudan på magen? Jag fick någon fix idé om att jag skulle bli vegetarian för då gick jag ner lätt i vikt trodde jag, då åt man väl mindre? Sen skulle jag plötsligt börja med att bara äta frukt och grönsaker, för då blev det ju till och med ännu mindre mat att äta, ellerhur? Självklart fick jag ju varken bli vegetarian eller vegan för mamma, eller äta ohälsosamt lite för den delen heller. Jag la också upp ett träningsschema. Jag skulle springa kvarteret runt en gång om dagen, hoppa hopprep si och så många gånger, skulle göra situps, armhävningar, upphopp osv. Nu tänkte jag att jag kunde bli smal som dom andra tjejerna i klassen. Hur länge tror ni det höll? En eller två dagar max, mer orkade jag inte och jag märkte på nytt hur mycket jag faktiskt älskade mat. 

Sen var det så ett tag, ett par år. Jag brydde mig inte och såg ut så som jag såg ut och åt det jag ville, svårare än så var det ju inte? Men i 7:an eller 8:an började jag helt plötsligt se fel på mig som jag aldrig hade sett innan. Mina armar var stora, mina lår var stora, mitt ansikte var runt och för att inte tala om min mage som jag tyckte såg förfärlig ut! Jag tänkte för mig själv, "Har jag gått runt såhär och aldrig märkt hur stor jag är? Hur tjock jag faktiskt är!?". Då kände jag att, nej nu får det vara nog. Och i början sen av 2011 började jag träna varje dag i veckan och åt normalt med mat och skippade snacks och godis, skräpmat, läsk, saft ja, you name it. Jag kände att det kändes ju bra och det kommer väl funka, för att skippa maten fanns inte ens på kartan. Jag hade ju fortfarande en liten förkärlek till maten så utan den förstod jag ju att jag inte klarade mig! Men efter två månader ungefär tyckte jag att jag inte såg något resultat, jag blev ju inte smalare? Vad gjorde jag för fel? Jag började då ta mindre mat, hoppade över måltider osv. Men det gjorde jag bara i ett par dagar, sen åt jag normalt igen, sen kom det några dagar som jag hoppade över mat igen osv. Jag hade som en andra hälft inom mig som jag pratade med och som bad mig om att ta mindre mat, verkligen bönade och bad. Men den andra hälften (som jag kunde bli så arg  på emellanåt eftersom den sidan av mig inte lyssnade) såg till så att jag åt, såg till så att jag inte slutade helt med maten. Jag var så arg på den sidan eftersom det var "den tjocka delen av mig" enligt mig själv. Mitt inre fetto kallade jag det. Idag kan jag säga att jag tackar den delen av mig, för att ha räddat mig ifrån att bli sjuk. Jag kan inte säga att den delen av mig, som ville att jag skulle äta mindre och mindre, var en elak del. Det var mer ett "snälla ät mindre, vi vill ju båda två bli smala så som idealet säger att vi ska vara". Jag blev självklart besviken när det där "inre fettot" (eller rättare sagt den vettiga delen) av mig inte gjorde som vi två andra ville ha det, men jag blev aldrig sådär riktigt arg eller förbannad.

Dessa tankarna gav mig aldrig undervikt eller nån särskillt smal kropp, utan det har sen tre års tid haft sina upp och nedgångar. Ätit mindre ett par dagar och ätit mer ett par andra dagar och så har det gått, pendlat fram och tillbaka helt enkelt. Denna våren och början av sommaren kan jag nog säga har varit den lite mer värre tiden tillsammans med dessa tankar kring mat, vikt och träning än vad det varit innan. Tagit mina bästa tillfällen i akt för att äta mindre och gå ner i vikt. Skulle plötsligt bara äta ett kokt ägg till frukost, ta bort potatis från min middag och försöka äta mindre och mindre av maten som serverades under dagarna. Men vet ni vad? Nu är jag trött på det, jag är så in i helvetes less på att gå runt och plåga mig själv för att bli "perfekt" på ett sätt som är så otroligt fel. Jag är så trött på att försöka följa detta samhällets sjuka regler och lagar om att alla ska bli smala, alla ska banta och gå på dessa sjuka dieter, ingen ska få kunna unna sig en kväll då man äter lite glass till efterrätt eller lite godis och chips till en bra rulle? För det är helt plötsligt fel nu eftersom vi inte blir som idealet säger åt oss att vi ska bli. 

Innan idag skulle jag ta mig tre knäckemackor och kollade sen i kylen vad vi hade som jag kunde dricka till. Såg att ett paket äppeljuice stod inne i kylen och jag tog långsamt fram paketet för att vända på det och kolla hur mycker kalorier som fanns i den där juicen och var nära på att överväga att istället ta vatten och ställa tillbaka drickan igen. Sen blev jag förbannad på mig själv och ställde fram den och sa till mig att, "Nej Johanna, nu ska du dricka juice till dina knäckemackor för det är du värd. Du går inte upp femton kilo för att dricka ETT jävla glas juice." Sen tänkte jag på vad jag nyss sagt och gick ut och satte mig på uteplatsen i trädgården, för jag hade så rätt. Sen drack jag upp min juice och vet ni vad? Den va så jävla god. 

Det jag vill försöka få fram är att vi ska totalt skita i vad samhället vill oss, vi ska skita i och tänka så jävla mycket och istället njuta här och nu. Vi har trotsallt bara ett liv och det livet vill vi väl ta vara på så mycket som vi egentligen bara kan, eller? Vi ska kunna unna oss en glass, vi ska kunna unna oss en myskväll med vännerna där vi käkar lite godis, vi ska väl kunna äta lite tårta när vi är på kalas? Vill du träna så gör du det, glöm bara för gudsskull inte att äta!! Mat är viktigt, det är det som håller igång våra kroppar så vi orkar med dagen som står framför våra fötter när vi vaknar på morgonen. Enligt mig finns det inget secifikt "att äta rätt" när man tränar och ska hålla sig hälsosam. Att gå på en diet är inget jag vill kalla att vara hälsosam heller. När du är hälsosam äter du precis det du vill och KAN UNNA DIG och tränar sen i en lagom och okej mängd. 
Jag försöker inte att tvinga någon med att äta en massa godis eller liknande nu, jag säger bara att det är viktigt att du unnar dig också, att du kan se de goda delikatesserna här i livet och faktiskt kunna äta dom någon gång ibland också. Och en sak jag också vill påpeka är att potatis, pasta, ris osv är ingen farlig mat. Du går inte upp 15 kilo för att ha ätit två potatisar till din maträtt heller. Det är ju ett plus till maten? Tänk er en god grillad köttbit till en härlig sallad och sen nypotatis till det och som ett litet extra, en god kall sås? Hur jävla gott är inte det på en skala från ett till tio?! Ja, frågar ni mig säger jag lätt en elva. Men sen helt plötsligt så är det någon som kommer här och säger att jag ska ta bort min goda potatis eftersom då äter jag tydligen "rätt"?! Nejnejnej, det kan du fet glömma. Jag ska ha min jävla potatis och så är det med det, punkt slut.

Mina vänner, mat är gott, mat är livet. Det finns så mycket härlig och underbar mat där ute i världen och ska vi bara strunta i att äta allt detta goda BARA för att samhället säger att bantning är det som är rätt? Nej, det tror jag då rakt inte. Om tio dagar ska jag till Turkiet, samma hotell som förra året. Förstår ni hur sinnessjukt god mat det fanns på detta hotell?! Herregud, till 80% är det för sjutton bara maten jag längtar efter. 
Jag kan väl säga som så att jag är inte nöjd med min kropp till fullo, jag har vissa skavanker jag fortfarande känner att jag inte tycker om men jag orkar helt enkelt inte bry mig om det lika mycket längre. Dom människor som tycker jag eller framförallt MIN KROPP inte är bra nog för dom behöver faktiskt inte vistas i min närvaro mer då, för jag tänker ALDRIG ändra mig bara för att jag tydligen inte är "perfekt" nog för dom. Denna andra hälft av mig ska jag begrava långt åt helvetet. Jag vill aldrig mer se den delen av mig igen! Nu är dom sista dagarna kvar av lovet och nu ska jag njuta och ta vara på allt gott här i livet. Jag har svårt för att hålla rutiner under sommarlovet men när väl hösten kommer ska jag börja försöka träna lite smått, när jag känner att jag hinner och har ork. Men det är INTE för att gå ner i vikt, utan det är för att jag ska ha en frisk kropp och framför allt, må bra. Inga dieter och inget bantningstrams. 

Ni är så himla fina hela stora högen där ute som läser detta, ni är underbara och förtjänar att leva livet till fullo och strejka från detta sjuka ideal. Ni förtjänar att ha ett friskt och fint liv. Du är perfekt exakt så som du är och låt inte någon dum jävel där ute försöka ändra på det. Tänk inte så mycket på vad andra tycker eller kanske tycker, ängna istället dessa tankar till allt gott och bra här i livet, så ska du se hur mycket bättre du kommer må över bara det lilla. Och glöm aldrig att MAT ÄR GOTT, ja det är så jävla gott. 

Nu har jag också skaffat twitter och försöker tappert förstå mig på det, haha. Får väl se hur länge jag har kvar det, om jag lär mig det eller inte. Men hade varit kul om jag fick någon mer följare haha, så jag inte känner mig så ensam, @johanniisen är namnet.

Nu ska jag dra mig ner till byn för att möta mina vänner!

Jag har så mycket blandade känslor inom mig, så mycket som jag känner vill ut men jag vet inte på vilket sätt. Jag vill kunna skriva ut precis allt, varenda liten känsla som ligger och trycker på mina axlar för att sen känna en liten lättnad. Men hur ska jag skriva? Vad ska jag egentligen skriva? Jag har ingen aning, och det är det som gör det hela jobbigt. Samtidigt som jag i nuet är väldigt lycklig och fylld av glädje så är jag ledsen, väldigt ledsen och emellanåt blir jag så argt ledsen eftersom jag inte förstår. Ibland vill jag bara skrika, skrika så sviken, obetydlig och oviktig som jag faktiskt känner mig. Men ska jag verkligen skrika? Hjälper det? Eller ska jag istället gråta? Ska jag skratta eller bara ignorera? Det är det jag inte vet.

Jag har så mycket frågor i mitt huvud som spökar rundor. Inbillar mig saker som jag tillslut inte vet är sanning eller inte? Men när man heller aldrig får svar på dessa tomma frågor, får man försöka svara för sig själv vilket leder till en heldel inbillningar. Jag förstår inte om det egentligen var något fel jag gjorde eller om jag istället är en person man tröttnat på? Nu har det gått ett tag som jag hållt mitt drivande nere för att se om intresset verkligen bara ligger hos mig, och jag hade rätt. 

Ge mig inte en titel som jag varit så otroligt stolt över, som jag blivit så glad över att äntligen fått, som jag så varsamt och fint tagit hand om. Sett till att inte gjort ett ända litet felsteg för att förhindra att förlora den efterlängtade lilla pusselbit jag äntligen fått till mig. Något som prytt min sorg med glädje i dom mest djupaste dalar jag genomgått här i livet. För även om jag har varit ledsen så lös detta alltid upp, för jag var så glad över att äntligen funnit det som fick mig att känna mig fullbordad. Men nu känns det som något bortkastat eftersom det nu är gjort och att fortsätta det verkar tydligen inte funka? Eftersom en tid nu har gått så är det en stark känsla jag får vilket sårar mig något enormt. Men som sagt, så vet jag inte eftersom svaret på mina frågor alltid blir mitt egna tappra försök till ett relativt tänkvärt svar.  

 

 

Förresten, ett tips till er tee-drickare. Detta jag dricker för tillfället är ett super gott ört-tee min mormor och farmor brukar köpa med sig hem till mig när dom är i Tyskland. För vad jag änsålänge vet så finns det inte i Sverige. Har druckit det sen 2009 eller 2010(?). Men det är verkligen jätte gott och man får en så frisk känsla när man dricker det!