MAT ÄR GOTT
Ända sedan jag var liten har jag (speciellt i släkten) alltid varit klassad som "hon som är glad i mat", "alltid tar lite extra, lite mer än vad hon egentligen behöver". Och det stämmer, jag har alltid varit glad i mat och alltid varit beredd på att testa nya roliga olika sorters maträtter i alla dess former och kanter. Jag har aldrig varit kräsen utan det som stått på bordet har jag alltid varit tacksam för och alltid varit noga med att äta upp. När jag var liten brydde jag mig inte speciellt mycket om min kropp eller utseende. Men i 3:an kommer jag ihåg att jag fick nån tanke om att jag helt plötsligt tyckte att jag var tjock, jag hade ju en konstig mage jämfört med dom andra tjejerna i min klass? Deras var platt men jag hade den där lilla lilla knudan på magen? Jag fick någon fix idé om att jag skulle bli vegetarian för då gick jag ner lätt i vikt trodde jag, då åt man väl mindre? Sen skulle jag plötsligt börja med att bara äta frukt och grönsaker, för då blev det ju till och med ännu mindre mat att äta, ellerhur? Självklart fick jag ju varken bli vegetarian eller vegan för mamma, eller äta ohälsosamt lite för den delen heller. Jag la också upp ett träningsschema. Jag skulle springa kvarteret runt en gång om dagen, hoppa hopprep si och så många gånger, skulle göra situps, armhävningar, upphopp osv. Nu tänkte jag att jag kunde bli smal som dom andra tjejerna i klassen. Hur länge tror ni det höll? En eller två dagar max, mer orkade jag inte och jag märkte på nytt hur mycket jag faktiskt älskade mat.
Sen var det så ett tag, ett par år. Jag brydde mig inte och såg ut så som jag såg ut och åt det jag ville, svårare än så var det ju inte? Men i 7:an eller 8:an började jag helt plötsligt se fel på mig som jag aldrig hade sett innan. Mina armar var stora, mina lår var stora, mitt ansikte var runt och för att inte tala om min mage som jag tyckte såg förfärlig ut! Jag tänkte för mig själv, "Har jag gått runt såhär och aldrig märkt hur stor jag är? Hur tjock jag faktiskt är!?". Då kände jag att, nej nu får det vara nog. Och i början sen av 2011 började jag träna varje dag i veckan och åt normalt med mat och skippade snacks och godis, skräpmat, läsk, saft ja, you name it. Jag kände att det kändes ju bra och det kommer väl funka, för att skippa maten fanns inte ens på kartan. Jag hade ju fortfarande en liten förkärlek till maten så utan den förstod jag ju att jag inte klarade mig! Men efter två månader ungefär tyckte jag att jag inte såg något resultat, jag blev ju inte smalare? Vad gjorde jag för fel? Jag började då ta mindre mat, hoppade över måltider osv. Men det gjorde jag bara i ett par dagar, sen åt jag normalt igen, sen kom det några dagar som jag hoppade över mat igen osv. Jag hade som en andra hälft inom mig som jag pratade med och som bad mig om att ta mindre mat, verkligen bönade och bad. Men den andra hälften (som jag kunde bli så arg på emellanåt eftersom den sidan av mig inte lyssnade) såg till så att jag åt, såg till så att jag inte slutade helt med maten. Jag var så arg på den sidan eftersom det var "den tjocka delen av mig" enligt mig själv. Mitt inre fetto kallade jag det. Idag kan jag säga att jag tackar den delen av mig, för att ha räddat mig ifrån att bli sjuk. Jag kan inte säga att den delen av mig, som ville att jag skulle äta mindre och mindre, var en elak del. Det var mer ett "snälla ät mindre, vi vill ju båda två bli smala så som idealet säger att vi ska vara". Jag blev självklart besviken när det där "inre fettot" (eller rättare sagt den vettiga delen) av mig inte gjorde som vi två andra ville ha det, men jag blev aldrig sådär riktigt arg eller förbannad.
Dessa tankarna gav mig aldrig undervikt eller nån särskillt smal kropp, utan det har sen tre års tid haft sina upp och nedgångar. Ätit mindre ett par dagar och ätit mer ett par andra dagar och så har det gått, pendlat fram och tillbaka helt enkelt. Denna våren och början av sommaren kan jag nog säga har varit den lite mer värre tiden tillsammans med dessa tankar kring mat, vikt och träning än vad det varit innan. Tagit mina bästa tillfällen i akt för att äta mindre och gå ner i vikt. Skulle plötsligt bara äta ett kokt ägg till frukost, ta bort potatis från min middag och försöka äta mindre och mindre av maten som serverades under dagarna. Men vet ni vad? Nu är jag trött på det, jag är så in i helvetes less på att gå runt och plåga mig själv för att bli "perfekt" på ett sätt som är så otroligt fel. Jag är så trött på att försöka följa detta samhällets sjuka regler och lagar om att alla ska bli smala, alla ska banta och gå på dessa sjuka dieter, ingen ska få kunna unna sig en kväll då man äter lite glass till efterrätt eller lite godis och chips till en bra rulle? För det är helt plötsligt fel nu eftersom vi inte blir som idealet säger åt oss att vi ska bli.
Innan idag skulle jag ta mig tre knäckemackor och kollade sen i kylen vad vi hade som jag kunde dricka till. Såg att ett paket äppeljuice stod inne i kylen och jag tog långsamt fram paketet för att vända på det och kolla hur mycker kalorier som fanns i den där juicen och var nära på att överväga att istället ta vatten och ställa tillbaka drickan igen. Sen blev jag förbannad på mig själv och ställde fram den och sa till mig att, "Nej Johanna, nu ska du dricka juice till dina knäckemackor för det är du värd. Du går inte upp femton kilo för att dricka ETT jävla glas juice." Sen tänkte jag på vad jag nyss sagt och gick ut och satte mig på uteplatsen i trädgården, för jag hade så rätt. Sen drack jag upp min juice och vet ni vad? Den va så jävla god.
Det jag vill försöka få fram är att vi ska totalt skita i vad samhället vill oss, vi ska skita i och tänka så jävla mycket och istället njuta här och nu. Vi har trotsallt bara ett liv och det livet vill vi väl ta vara på så mycket som vi egentligen bara kan, eller? Vi ska kunna unna oss en glass, vi ska kunna unna oss en myskväll med vännerna där vi käkar lite godis, vi ska väl kunna äta lite tårta när vi är på kalas? Vill du träna så gör du det, glöm bara för gudsskull inte att äta!! Mat är viktigt, det är det som håller igång våra kroppar så vi orkar med dagen som står framför våra fötter när vi vaknar på morgonen. Enligt mig finns det inget secifikt "att äta rätt" när man tränar och ska hålla sig hälsosam. Att gå på en diet är inget jag vill kalla att vara hälsosam heller. När du är hälsosam äter du precis det du vill och KAN UNNA DIG och tränar sen i en lagom och okej mängd.
Jag försöker inte att tvinga någon med att äta en massa godis eller liknande nu, jag säger bara att det är viktigt att du unnar dig också, att du kan se de goda delikatesserna här i livet och faktiskt kunna äta dom någon gång ibland också. Och en sak jag också vill påpeka är att potatis, pasta, ris osv är ingen farlig mat. Du går inte upp 15 kilo för att ha ätit två potatisar till din maträtt heller. Det är ju ett plus till maten? Tänk er en god grillad köttbit till en härlig sallad och sen nypotatis till det och som ett litet extra, en god kall sås? Hur jävla gott är inte det på en skala från ett till tio?! Ja, frågar ni mig säger jag lätt en elva. Men sen helt plötsligt så är det någon som kommer här och säger att jag ska ta bort min goda potatis eftersom då äter jag tydligen "rätt"?! Nejnejnej, det kan du fet glömma. Jag ska ha min jävla potatis och så är det med det, punkt slut.
Mina vänner, mat är gott, mat är livet. Det finns så mycket härlig och underbar mat där ute i världen och ska vi bara strunta i att äta allt detta goda BARA för att samhället säger att bantning är det som är rätt? Nej, det tror jag då rakt inte. Om tio dagar ska jag till Turkiet, samma hotell som förra året. Förstår ni hur sinnessjukt god mat det fanns på detta hotell?! Herregud, till 80% är det för sjutton bara maten jag längtar efter.
Jag kan väl säga som så att jag är inte nöjd med min kropp till fullo, jag har vissa skavanker jag fortfarande känner att jag inte tycker om men jag orkar helt enkelt inte bry mig om det lika mycket längre. Dom människor som tycker jag eller framförallt MIN KROPP inte är bra nog för dom behöver faktiskt inte vistas i min närvaro mer då, för jag tänker ALDRIG ändra mig bara för att jag tydligen inte är "perfekt" nog för dom. Denna andra hälft av mig ska jag begrava långt åt helvetet. Jag vill aldrig mer se den delen av mig igen! Nu är dom sista dagarna kvar av lovet och nu ska jag njuta och ta vara på allt gott här i livet. Jag har svårt för att hålla rutiner under sommarlovet men när väl hösten kommer ska jag börja försöka träna lite smått, när jag känner att jag hinner och har ork. Men det är INTE för att gå ner i vikt, utan det är för att jag ska ha en frisk kropp och framför allt, må bra. Inga dieter och inget bantningstrams.
Ni är så himla fina hela stora högen där ute som läser detta, ni är underbara och förtjänar att leva livet till fullo och strejka från detta sjuka ideal. Ni förtjänar att ha ett friskt och fint liv. Du är perfekt exakt så som du är och låt inte någon dum jävel där ute försöka ändra på det. Tänk inte så mycket på vad andra tycker eller kanske tycker, ängna istället dessa tankar till allt gott och bra här i livet, så ska du se hur mycket bättre du kommer må över bara det lilla. Och glöm aldrig att MAT ÄR GOTT, ja det är så jävla gott.
Sen var det så ett tag, ett par år. Jag brydde mig inte och såg ut så som jag såg ut och åt det jag ville, svårare än så var det ju inte? Men i 7:an eller 8:an började jag helt plötsligt se fel på mig som jag aldrig hade sett innan. Mina armar var stora, mina lår var stora, mitt ansikte var runt och för att inte tala om min mage som jag tyckte såg förfärlig ut! Jag tänkte för mig själv, "Har jag gått runt såhär och aldrig märkt hur stor jag är? Hur tjock jag faktiskt är!?". Då kände jag att, nej nu får det vara nog. Och i början sen av 2011 började jag träna varje dag i veckan och åt normalt med mat och skippade snacks och godis, skräpmat, läsk, saft ja, you name it. Jag kände att det kändes ju bra och det kommer väl funka, för att skippa maten fanns inte ens på kartan. Jag hade ju fortfarande en liten förkärlek till maten så utan den förstod jag ju att jag inte klarade mig! Men efter två månader ungefär tyckte jag att jag inte såg något resultat, jag blev ju inte smalare? Vad gjorde jag för fel? Jag började då ta mindre mat, hoppade över måltider osv. Men det gjorde jag bara i ett par dagar, sen åt jag normalt igen, sen kom det några dagar som jag hoppade över mat igen osv. Jag hade som en andra hälft inom mig som jag pratade med och som bad mig om att ta mindre mat, verkligen bönade och bad. Men den andra hälften (som jag kunde bli så arg på emellanåt eftersom den sidan av mig inte lyssnade) såg till så att jag åt, såg till så att jag inte slutade helt med maten. Jag var så arg på den sidan eftersom det var "den tjocka delen av mig" enligt mig själv. Mitt inre fetto kallade jag det. Idag kan jag säga att jag tackar den delen av mig, för att ha räddat mig ifrån att bli sjuk. Jag kan inte säga att den delen av mig, som ville att jag skulle äta mindre och mindre, var en elak del. Det var mer ett "snälla ät mindre, vi vill ju båda två bli smala så som idealet säger att vi ska vara". Jag blev självklart besviken när det där "inre fettot" (eller rättare sagt den vettiga delen) av mig inte gjorde som vi två andra ville ha det, men jag blev aldrig sådär riktigt arg eller förbannad.
Dessa tankarna gav mig aldrig undervikt eller nån särskillt smal kropp, utan det har sen tre års tid haft sina upp och nedgångar. Ätit mindre ett par dagar och ätit mer ett par andra dagar och så har det gått, pendlat fram och tillbaka helt enkelt. Denna våren och början av sommaren kan jag nog säga har varit den lite mer värre tiden tillsammans med dessa tankar kring mat, vikt och träning än vad det varit innan. Tagit mina bästa tillfällen i akt för att äta mindre och gå ner i vikt. Skulle plötsligt bara äta ett kokt ägg till frukost, ta bort potatis från min middag och försöka äta mindre och mindre av maten som serverades under dagarna. Men vet ni vad? Nu är jag trött på det, jag är så in i helvetes less på att gå runt och plåga mig själv för att bli "perfekt" på ett sätt som är så otroligt fel. Jag är så trött på att försöka följa detta samhällets sjuka regler och lagar om att alla ska bli smala, alla ska banta och gå på dessa sjuka dieter, ingen ska få kunna unna sig en kväll då man äter lite glass till efterrätt eller lite godis och chips till en bra rulle? För det är helt plötsligt fel nu eftersom vi inte blir som idealet säger åt oss att vi ska bli.
Innan idag skulle jag ta mig tre knäckemackor och kollade sen i kylen vad vi hade som jag kunde dricka till. Såg att ett paket äppeljuice stod inne i kylen och jag tog långsamt fram paketet för att vända på det och kolla hur mycker kalorier som fanns i den där juicen och var nära på att överväga att istället ta vatten och ställa tillbaka drickan igen. Sen blev jag förbannad på mig själv och ställde fram den och sa till mig att, "Nej Johanna, nu ska du dricka juice till dina knäckemackor för det är du värd. Du går inte upp femton kilo för att dricka ETT jävla glas juice." Sen tänkte jag på vad jag nyss sagt och gick ut och satte mig på uteplatsen i trädgården, för jag hade så rätt. Sen drack jag upp min juice och vet ni vad? Den va så jävla god.
Det jag vill försöka få fram är att vi ska totalt skita i vad samhället vill oss, vi ska skita i och tänka så jävla mycket och istället njuta här och nu. Vi har trotsallt bara ett liv och det livet vill vi väl ta vara på så mycket som vi egentligen bara kan, eller? Vi ska kunna unna oss en glass, vi ska kunna unna oss en myskväll med vännerna där vi käkar lite godis, vi ska väl kunna äta lite tårta när vi är på kalas? Vill du träna så gör du det, glöm bara för gudsskull inte att äta!! Mat är viktigt, det är det som håller igång våra kroppar så vi orkar med dagen som står framför våra fötter när vi vaknar på morgonen. Enligt mig finns det inget secifikt "att äta rätt" när man tränar och ska hålla sig hälsosam. Att gå på en diet är inget jag vill kalla att vara hälsosam heller. När du är hälsosam äter du precis det du vill och KAN UNNA DIG och tränar sen i en lagom och okej mängd.
Jag försöker inte att tvinga någon med att äta en massa godis eller liknande nu, jag säger bara att det är viktigt att du unnar dig också, att du kan se de goda delikatesserna här i livet och faktiskt kunna äta dom någon gång ibland också. Och en sak jag också vill påpeka är att potatis, pasta, ris osv är ingen farlig mat. Du går inte upp 15 kilo för att ha ätit två potatisar till din maträtt heller. Det är ju ett plus till maten? Tänk er en god grillad köttbit till en härlig sallad och sen nypotatis till det och som ett litet extra, en god kall sås? Hur jävla gott är inte det på en skala från ett till tio?! Ja, frågar ni mig säger jag lätt en elva. Men sen helt plötsligt så är det någon som kommer här och säger att jag ska ta bort min goda potatis eftersom då äter jag tydligen "rätt"?! Nejnejnej, det kan du fet glömma. Jag ska ha min jävla potatis och så är det med det, punkt slut.
Mina vänner, mat är gott, mat är livet. Det finns så mycket härlig och underbar mat där ute i världen och ska vi bara strunta i att äta allt detta goda BARA för att samhället säger att bantning är det som är rätt? Nej, det tror jag då rakt inte. Om tio dagar ska jag till Turkiet, samma hotell som förra året. Förstår ni hur sinnessjukt god mat det fanns på detta hotell?! Herregud, till 80% är det för sjutton bara maten jag längtar efter.
Jag kan väl säga som så att jag är inte nöjd med min kropp till fullo, jag har vissa skavanker jag fortfarande känner att jag inte tycker om men jag orkar helt enkelt inte bry mig om det lika mycket längre. Dom människor som tycker jag eller framförallt MIN KROPP inte är bra nog för dom behöver faktiskt inte vistas i min närvaro mer då, för jag tänker ALDRIG ändra mig bara för att jag tydligen inte är "perfekt" nog för dom. Denna andra hälft av mig ska jag begrava långt åt helvetet. Jag vill aldrig mer se den delen av mig igen! Nu är dom sista dagarna kvar av lovet och nu ska jag njuta och ta vara på allt gott här i livet. Jag har svårt för att hålla rutiner under sommarlovet men när väl hösten kommer ska jag börja försöka träna lite smått, när jag känner att jag hinner och har ork. Men det är INTE för att gå ner i vikt, utan det är för att jag ska ha en frisk kropp och framför allt, må bra. Inga dieter och inget bantningstrams.
Ni är så himla fina hela stora högen där ute som läser detta, ni är underbara och förtjänar att leva livet till fullo och strejka från detta sjuka ideal. Ni förtjänar att ha ett friskt och fint liv. Du är perfekt exakt så som du är och låt inte någon dum jävel där ute försöka ändra på det. Tänk inte så mycket på vad andra tycker eller kanske tycker, ängna istället dessa tankar till allt gott och bra här i livet, så ska du se hur mycket bättre du kommer må över bara det lilla. Och glöm aldrig att MAT ÄR GOTT, ja det är så jävla gott.
Den här bilden la Molly Sandén ut på sin instagram för någon vecka sedan. Jag kunde inte hjälpa över att jag både log och sparade bilden efter att ha sett den. En tidning med omslaget på en tjej som har lite veck på magen när hon sitter ner. Är inte det underbart? Så där der ju för sjutton jag också ut när jag sitter ner, det gör vi ju alla? Jag sitter ute just nu med bikiniöverdel och shorts på mig och min mage ser likadan ut som hennes. Nej, jag kan inte mer än säga att den här bilden var den bästa bilden på väldigt länge och den kommer hålla mig glad ett långt tag framöver.
Obesvarade frågor
Jag har så mycket blandade känslor inom mig, så mycket som jag känner vill ut men jag vet inte på vilket sätt. Jag vill kunna skriva ut precis allt, varenda liten känsla som ligger och trycker på mina axlar för att sen känna en liten lättnad. Men hur ska jag skriva? Vad ska jag egentligen skriva? Jag har ingen aning, och det är det som gör det hela jobbigt. Samtidigt som jag i nuet är väldigt lycklig och fylld av glädje så är jag ledsen, väldigt ledsen och emellanåt blir jag så argt ledsen eftersom jag inte förstår. Ibland vill jag bara skrika, skrika så sviken, obetydlig och oviktig som jag faktiskt känner mig. Men ska jag verkligen skrika? Hjälper det? Eller ska jag istället gråta? Ska jag skratta eller bara ignorera? Det är det jag inte vet.
Jag har så mycket frågor i mitt huvud som spökar rundor. Inbillar mig saker som jag tillslut inte vet är sanning eller inte? Men när man heller aldrig får svar på dessa tomma frågor, får man försöka svara för sig själv vilket leder till en heldel inbillningar. Jag förstår inte om det egentligen var något fel jag gjorde eller om jag istället är en person man tröttnat på? Nu har det gått ett tag som jag hållt mitt drivande nere för att se om intresset verkligen bara ligger hos mig, och jag hade rätt.
Ge mig inte en titel som jag varit så otroligt stolt över, som jag blivit så glad över att äntligen fått, som jag så varsamt och fint tagit hand om. Sett till att inte gjort ett ända litet felsteg för att förhindra att förlora den efterlängtade lilla pusselbit jag äntligen fått till mig. Något som prytt min sorg med glädje i dom mest djupaste dalar jag genomgått här i livet. För även om jag har varit ledsen så lös detta alltid upp, för jag var så glad över att äntligen funnit det som fick mig att känna mig fullbordad. Men nu känns det som något bortkastat eftersom det nu är gjort och att fortsätta det verkar tydligen inte funka? Eftersom en tid nu har gått så är det en stark känsla jag får vilket sårar mig något enormt. Men som sagt, så vet jag inte eftersom svaret på mina frågor alltid blir mitt egna tappra försök till ett relativt tänkvärt svar.
Jag har så mycket frågor i mitt huvud som spökar rundor. Inbillar mig saker som jag tillslut inte vet är sanning eller inte? Men när man heller aldrig får svar på dessa tomma frågor, får man försöka svara för sig själv vilket leder till en heldel inbillningar. Jag förstår inte om det egentligen var något fel jag gjorde eller om jag istället är en person man tröttnat på? Nu har det gått ett tag som jag hållt mitt drivande nere för att se om intresset verkligen bara ligger hos mig, och jag hade rätt.
Ge mig inte en titel som jag varit så otroligt stolt över, som jag blivit så glad över att äntligen fått, som jag så varsamt och fint tagit hand om. Sett till att inte gjort ett ända litet felsteg för att förhindra att förlora den efterlängtade lilla pusselbit jag äntligen fått till mig. Något som prytt min sorg med glädje i dom mest djupaste dalar jag genomgått här i livet. För även om jag har varit ledsen så lös detta alltid upp, för jag var så glad över att äntligen funnit det som fick mig att känna mig fullbordad. Men nu känns det som något bortkastat eftersom det nu är gjort och att fortsätta det verkar tydligen inte funka? Eftersom en tid nu har gått så är det en stark känsla jag får vilket sårar mig något enormt. Men som sagt, så vet jag inte eftersom svaret på mina frågor alltid blir mitt egna tappra försök till ett relativt tänkvärt svar.
To dance it requires two
Trying to hold something that wants to go
Is like trying to catch a falling flake of snow
It glimmers while it can but it will melt between your hands, you know
To keep something alive that wants to die
You teach the birds to swim, implore the fish to fly
But gills are made for water, and feathers for the sky
So I have to give up and understand
that this is something that surely soon will die
Trött på mänskligheten.
För en stund sedan så gick jag in på instagram för att bläddra igenom dom lite nyare bilderna som kommit upp i flödet. Jag såg då att Miriam Bryant (tjejen som bl.a gjort låten "Push Play") hade lagt in en bild som väckte min uppmärksamhet lite extra. Och om jag säger fotbolls EM, är det en tillräcklig ledtråd då? Nehe, okej.. Men om jag säger DAM fotbolls EM, väcker det då kanske en liten tanke på vad det jag om en liten stund tänker avslöja vad det stod på bilden om? Jo, men som dom flesta vet så är damfotbolls EM igång och igår spelade Sverige mot Danmark på hemma plan. Matchen slutade 1-1 vilket jag tycker är ett väldigt bra slut istället för att Sverige skulle förlorat. Men vad är det då jag ser står på den här bilden? Jo, en massa twitter inlägg från igår där vuxna människor skrivit en HEL DEL påhopp om tjejerna i laget.
Bilden:
Bilden:
Jag kan inte mer än säga att jag är så gott som tom på ord men fylld av frustration, illska och mer där till. Hur i hela världen har folk mage att skriva något sånt här om eller till andra människor?! Hur kan man!?! Vi som kommit så långt i vår utveckling, vi som ska framstå att vi är så jämnställda, vart tog det vägen? Hade det istället varit herrlaget som spelat igår så hadeinte folk skrivit lika groteska och elaka saker om dom. Inte hade folk skrivit att, "Herrlaget, vilka bög horor ni är" eller "Herrfotboll är små kukar, bögar och långt hår?". ALDRIG FÖR MITT LIV ATT NÅGON HADE SKRIVIT NÅGOT SÅNT HÄR OM DET VARIT MÄNNEN SOM SPELAT, NEJ ICKE SANN ICKE.
Jag förstår inte hur människor inte tänker efter när dom skriver och vad dom skriver till vem dom skriver. Detta är ord och meningar som verkligen sårar en. Dessa människor tänker verkligen inte på hur det skulle kännas för dom att få allt detta som en våg över sig, själva hade dom nog inte varit så jävla glada. Året vi nu lever i är faktiskt 2013, någon form av moral borde vi människor väl ändå ha så att det inte sträcker sig såhär långt.
Jag ver inte ens vad jag ska skriva mer nu, för förtillfället så är jag så fruktansvärt förbannad på dessa äckliga fasoner så det inte är riktigt klokt. Dessa människor borde sättas på dagis och uppfostras om på nytt igen, för någon form av uppfostran har det så fan inte funnits under den där uppväxten.
Säg att jag har PMS, kalla mig feminist (I am), säg att jag överreagerar osvosv, men jag kommer inte bry mig eftersom jag så säkert vet vart i detta fallet rätt eller fel sträcker sig. Någon jävla måtta får det fan va.
Jag förstår inte hur människor inte tänker efter när dom skriver och vad dom skriver till vem dom skriver. Detta är ord och meningar som verkligen sårar en. Dessa människor tänker verkligen inte på hur det skulle kännas för dom att få allt detta som en våg över sig, själva hade dom nog inte varit så jävla glada. Året vi nu lever i är faktiskt 2013, någon form av moral borde vi människor väl ändå ha så att det inte sträcker sig såhär långt.
Jag ver inte ens vad jag ska skriva mer nu, för förtillfället så är jag så fruktansvärt förbannad på dessa äckliga fasoner så det inte är riktigt klokt. Dessa människor borde sättas på dagis och uppfostras om på nytt igen, för någon form av uppfostran har det så fan inte funnits under den där uppväxten.
Säg att jag har PMS, kalla mig feminist (I am), säg att jag överreagerar osvosv, men jag kommer inte bry mig eftersom jag så säkert vet vart i detta fallet rätt eller fel sträcker sig. Någon jävla måtta får det fan va.
Ja, jag är så fruktansvärt trött på mänskligheten.
A good question for a distant reality.
Det är söndag och vi börjar närma oss starten på en ny vecka. En ny mycket händelserik vecka. På torsdag tar jag sommarlov vilket är en så himla skön känsla och tanke.
Just i denna stund, här och nu, är jag så glad och tacksam för allt. Visst är det endel tråkiga saker som hänt under den senaste tiden och som ofta tar över tanken, men just nu är jag glad och det ska jag faktiskt få lov att vara. Jag ska njuta nu, ha en fantastisk sommar utan planer, med spontaniteten som får övertaget och bara ta det lugnt, vila upp mig så jag är redo för skolan den 22:e augusti igen.
Som jag tidigare nämnt i ett inlägg i vintras så går tiden så himla fort, den går fortare än någonsin nu. Det är både positivt och negativt. Positivt är det självklart för att sommaren börjar närma sig och alla blir glada och pigga igen. Negativt är dock att jag, som tidigare, inte hänger med riktigt. Hinner inte reargera att det faktiskt är sommarlov snart, det känns liksom inte som det. Jag fyller hela sjutton år om lite mer än en månad. SJUTTON ÅR. Herregud.
Jag kommer ihåg när jag var liten och tänkte på hur stor man var i 15-17 års åldern, tänk att jagskulle bli så stor och "tonårsvuxen" en dag. Det var en så himla tuff tanke och man längtade dit,till att bli stor. Idag står jag här, väl i den åldern och känner mig inte mycket större (eller äldre)än vad jag var då. Jag känner mig fortfarande liten. Detta är ingen ålder samtidigt som det ändå är det. Folk säger till mig att "sjutton är ju ingen ålder, livet har ju nyss börjat!", och ja jo, förvisso är det väl sant men nu är jag så van vid att alltid ha varit liten, av att alltid ha varit ETT BARN så det känns så himla konstigt att jag fyller arton hela år nästa år och ska föreställa "vuxen" då. Jag? Vuxen!? Den flamsiga, tramsiga, töntiga lilla Johanna ska bli vuxen? Herregud du måste skämta. Det är liksom alltid bara en tanke man har haft, att man skulle bli vuxen. Man har aldrig riktigt fattat att det väl en dag kommer att hända. Och nu står jag här, snart sjutton år, lite i mitten av allting med en helvetes ålderskris och vet inte riktigt om jag ska skratta åt mig själv eller inte för att jag faktiskt tänker så. Det är löjligt och det är jag väl medveten om. Andra i min ålder säger mer, wohooo, ett år äldre, ett år närmare att flytta hemmifrån, ett år närma systemet osvosv. Men nae, så tänker faktiskt inte jag.
Haha åh, jag blir tokig på mig själv. Jag ska inte tänka för mycket frammåt utan jag ska istället leva i nuet och njuta här och nu, det är självklart sant. Men det känns som att om jag istället lever i nuet så går tiden bara ännu fortare och tänker jag inte frammåt så kommer jag inte hellervara beredd där och då på att jag är i den åldern, dessa saker har hänt och detta kommer hända osv. Jag vet, jag förklarar dåligt och jag är löjlig som tänker såhär, men jag kan inte heller riktigt sluta.. Jag får väl försöka dela upp det och tänka lite både och, om det nu skulle kunna funka för mig.
Godnatt.
Jul, julklappar, överdrift.
Nu har jag tagit mig en liten funderare igen och känner att, varför inte dela med mig?
Jag var ute och gick en runda med kära mamma + hund innan, och då pratade vi om julen och julklappar bland annat och hur otroligt överdriven julen har blivit. Det ska vara hur många julklappar som helst och precis vartenda en av dessa presenter ska kosta minst över femhundringen om inte mer. Det är datorer, mobiler, tv apparater, iPads, tv spel och ja gud vet vad va det mer skulle vara. Allt ska vara så flashigt och i allra högsta prisklass som möjligt, och grejen är att det inte bara är tonåringar som ska ha alla dessa apparater utan också DE SMÅ ARMA BARNEN. Seriöst, det är något som får mig att spricka av illska, helt ärligt. Jag blir rasande. Jag menar leker inte barnen nu för tiden? Vad jag ser och hör runt omkring mig så är det bara teknologiska(?) apparater som man önskar sig och ska ha, inte dockor eller bilar, gosedjur eller lego.
Det jag försöker få fram är att det barnen önskar sig idag är inte normalt, om jag får lov att använda det ordet. Barn ska leka, barn ska använda sin fantasi, ha låtsas kompisar, leka ute i skogen, trädgården, parken ja vad som helst! Inte sitta framför en dator under hela sin uppväxt och förstöra sin barndom.
När jag var liten lekte jag alltid med mina leksaker och använde fantasin. Ibland använde jag inte ens mina leksaker utan bara tänkte ut en lek med mina kompisar, kusiner, lillebror i huvudet, ingen big deal med det liksom. Jag kollade nästan aldrig på tv eftersom vi inte hade några barnkanaler eller disney channel (inte förrän jag blev lite äldre), jag kollade nästan heller aldrig på film utan det var alltid lek och stoj för min del. Till jul fick jag alltid lite kläder, någon peng kanske som innebar ett par tjugor vilket var stört häftigt i mina ögon, några små leksaker och alltid en extra dyr grej jag brukade få av mamma som innebar en docka jag verkligen önskat mig eller liknande. Och så var det med de, men av det så var jag verkligen skit nöjd!Men idag så känns det inte som om barnen blir riktigt nöjda för det dom får, utan att allting ska vara så kräset och dannt vilket jag inte förstår mig på.
Det jag också tänkte på är att julen är en högtid som egentligen handlar om att du ska vara samlad med de du tycker om, men i dagens samhälle så har det istället blivit som en present hets och det ska vara så mycket utav dom som möjligt. Sjukt, och en aning skrämmande.
Nu ska jag inte heller dra alla barn/ungdomar över en kant, men många är så som jag beskrivit det nu, vilket är väldigt sorgligt. Och nu ska jag inte heller vara den där "speciella" och "duktiga" gemtemot alla andra men jag sa till min mamma idag att hon inte behövde ge mig något i julklapp, att jag inte önskade mig något. Utan att det ända jag kände var viktigt för mig i jul var att kunna vara samlade tillsammans med min familj inne hos mormor, att morfar som bor på hem faktiskt kan vara med oss hemma hos mormor denna julen, äta god mat, kolla Kalle Anka osv. Det mesta jag nog bryr mig om är att morfar kan vara med, det är en bra present som räcker nog för mig och jag varken behöver eller vill ha något annat. Det blir ett bra minne, och ett minna räcker längre än någon ända sak eller peng i världen för mig.
Slutet av inlägget låter lite "miss beauty award" eller något, men det är inte alls så jag menar det, ville bara komma fram till att julen är överskattad när det kommer till julklappar. Va istället glada för det ni har.
Tack och hej.
Det jag försöker få fram är att det barnen önskar sig idag är inte normalt, om jag får lov att använda det ordet. Barn ska leka, barn ska använda sin fantasi, ha låtsas kompisar, leka ute i skogen, trädgården, parken ja vad som helst! Inte sitta framför en dator under hela sin uppväxt och förstöra sin barndom.
När jag var liten lekte jag alltid med mina leksaker och använde fantasin. Ibland använde jag inte ens mina leksaker utan bara tänkte ut en lek med mina kompisar, kusiner, lillebror i huvudet, ingen big deal med det liksom. Jag kollade nästan aldrig på tv eftersom vi inte hade några barnkanaler eller disney channel (inte förrän jag blev lite äldre), jag kollade nästan heller aldrig på film utan det var alltid lek och stoj för min del. Till jul fick jag alltid lite kläder, någon peng kanske som innebar ett par tjugor vilket var stört häftigt i mina ögon, några små leksaker och alltid en extra dyr grej jag brukade få av mamma som innebar en docka jag verkligen önskat mig eller liknande. Och så var det med de, men av det så var jag verkligen skit nöjd!Men idag så känns det inte som om barnen blir riktigt nöjda för det dom får, utan att allting ska vara så kräset och dannt vilket jag inte förstår mig på.
Det jag också tänkte på är att julen är en högtid som egentligen handlar om att du ska vara samlad med de du tycker om, men i dagens samhälle så har det istället blivit som en present hets och det ska vara så mycket utav dom som möjligt. Sjukt, och en aning skrämmande.
Nu ska jag inte heller dra alla barn/ungdomar över en kant, men många är så som jag beskrivit det nu, vilket är väldigt sorgligt. Och nu ska jag inte heller vara den där "speciella" och "duktiga" gemtemot alla andra men jag sa till min mamma idag att hon inte behövde ge mig något i julklapp, att jag inte önskade mig något. Utan att det ända jag kände var viktigt för mig i jul var att kunna vara samlade tillsammans med min familj inne hos mormor, att morfar som bor på hem faktiskt kan vara med oss hemma hos mormor denna julen, äta god mat, kolla Kalle Anka osv. Det mesta jag nog bryr mig om är att morfar kan vara med, det är en bra present som räcker nog för mig och jag varken behöver eller vill ha något annat. Det blir ett bra minne, och ett minna räcker längre än någon ända sak eller peng i världen för mig.
Slutet av inlägget låter lite "miss beauty award" eller något, men det är inte alls så jag menar det, ville bara komma fram till att julen är överskattad när det kommer till julklappar. Va istället glada för det ni har.
Tack och hej.
Tiden.
Det har blivit natt och det är den första december, redan. Allting går så fort, alldeles för fort och jag hinner inte riktigt med i alla banor och svängar. Bara i den här månaden, november, har det hänt så mycket, den som nyss började men som nu redan är slut och ligger som ett kapitel bakom oss.
November har bara susat förbi och jag gissar väl mest på att jag knappt kommer hinna blinka innan december också är slut. Snart slutar vi skolan och tar jullov, snart julafton och ett helt nytt år med, 2013. Det låter nästan lite fel. Detta året har bara försvunnit ut i tomma intet, det är nästan skrämmande så fort som tiden går och har gjort nu den senaste tiden. Att redan en hel termin har gått i gymnasiet, bara sådär, det är helt sjukt.
Ibland har det sina fördelar med att tiden går fort, speciellt när man har en liten längtan lite längre fram i kalendern. Men tider som nu, då man bara vill leva i nuet och inte riktigt längtar längre fram utan man har det bra där man har det, varför ska tiden gå fort då? Jag blir så knäpp på det. Visserligen har tiden gått fort innan också, många gånger i mitt sexton och ett halvt åriga liv, så det är egentligen inget nytt. Men just att det går såhär fort som det gör nu, det är helt makalöst. Speciellt september, oktober och november, där har bara tiden ökat mer och mer för varje liten tickande sekund som gått.
Det kännt inte riktigt som om man hinner leva där man är här och nu, eftersom tiden bara försvinner och man knappt har någon tid kvar till att utnyttja där man väl sitter. Jag får lite panik över det eftersom det är så mycket som jag vill hinna med att göra innan det är försent eller innan tiden runnit ut i sanden. Jag blir nästan stressad och får lite smått ångest. Det är så svårt samtidigt också när man bara sitter här utan någon som helst liten aning till vad man egentligen kan göra åt saken, för där finns inget jag kan göra. Jag kan väl bara hoppas och tänka att "Snälla tiden, sakta ner dig lite nu. Gå långsammare!" för det har hänt mig många gånger att jag sagt eller tänkt sådär.
Nej usch, det är tankar som dessa som håller mig vaken om nätterna vilket speciellt inte är bra just ikväll eftersom detta har varit en relativt sömnlös vecka. Nu ska jag krypa ner under täcket, godnatt !
Ibland har det sina fördelar med att tiden går fort, speciellt när man har en liten längtan lite längre fram i kalendern. Men tider som nu, då man bara vill leva i nuet och inte riktigt längtar längre fram utan man har det bra där man har det, varför ska tiden gå fort då? Jag blir så knäpp på det. Visserligen har tiden gått fort innan också, många gånger i mitt sexton och ett halvt åriga liv, så det är egentligen inget nytt. Men just att det går såhär fort som det gör nu, det är helt makalöst. Speciellt september, oktober och november, där har bara tiden ökat mer och mer för varje liten tickande sekund som gått.
Det kännt inte riktigt som om man hinner leva där man är här och nu, eftersom tiden bara försvinner och man knappt har någon tid kvar till att utnyttja där man väl sitter. Jag får lite panik över det eftersom det är så mycket som jag vill hinna med att göra innan det är försent eller innan tiden runnit ut i sanden. Jag blir nästan stressad och får lite smått ångest. Det är så svårt samtidigt också när man bara sitter här utan någon som helst liten aning till vad man egentligen kan göra åt saken, för där finns inget jag kan göra. Jag kan väl bara hoppas och tänka att "Snälla tiden, sakta ner dig lite nu. Gå långsammare!" för det har hänt mig många gånger att jag sagt eller tänkt sådär.
Nej usch, det är tankar som dessa som håller mig vaken om nätterna vilket speciellt inte är bra just ikväll eftersom detta har varit en relativt sömnlös vecka. Nu ska jag krypa ner under täcket, godnatt !
Johanna talar ut
Jag ber om ursäkt, känsliga läsare varnas, fast nä. Men jo, jag ber om ursäkt för det här, men jag behöver bara får det ur mig.
Jag är så jävla trött på ytliga människor som bara dömmer hit och dit och ska tvunget göra narr av en person bara för att han eller hon ser lite annorlunda ut, eller inte är på samma sätt precis som alla andra. Vad är meningen ? Jag vet att man inte kan tåla alla människor här i världen, för det kan jag själv inte heller men inte fan betyder det att jag ska vara elak mot den personen då, vissa människor kan man bara inte med och det har jag full förståelse för, MEN betyder det att man ska behöva frysa ut den personen och visa tydligt att man inte tycker om h*n då ? Till och med snacka skit bakom ryggen eller mobba denna personen ? Vad i hela helvete är meningen med det !? Alla är vi inte likadana. Vi ser ut på olika sätt, är på olika sätt, klär oss på olika sätt osv, och så ska det väl få lov att kunna vara ? Det skär i hjärtat på mig när folk mobbar eller pratar skit samt fryser ut någon som man ser har det svårt att komma i kontakt med andra. Vad fan är meningen att vara elak mot någon som man vet har det svårt att komma in i "gruppen" (om man nu ska kalla det grupp) ? Du behöver inte umgås med den personen men du kan väl förhelvete åtminstone visa lite jävla hänsyn och vara trevlig, vad skadar det egentligen ? Tänk själv om det hade varit dig alla stod där och pekade ut eller mobbade, hade det varit så jävla kul då egentligen ? Nej det tror jag så fan heller.
Jag är så jävla trött på ytliga människor som bara dömmer hit och dit och ska tvunget göra narr av en person bara för att han eller hon ser lite annorlunda ut, eller inte är på samma sätt precis som alla andra. Vad är meningen ? Jag vet att man inte kan tåla alla människor här i världen, för det kan jag själv inte heller men inte fan betyder det att jag ska vara elak mot den personen då, vissa människor kan man bara inte med och det har jag full förståelse för, MEN betyder det att man ska behöva frysa ut den personen och visa tydligt att man inte tycker om h*n då ? Till och med snacka skit bakom ryggen eller mobba denna personen ? Vad i hela helvete är meningen med det !? Alla är vi inte likadana. Vi ser ut på olika sätt, är på olika sätt, klär oss på olika sätt osv, och så ska det väl få lov att kunna vara ? Det skär i hjärtat på mig när folk mobbar eller pratar skit samt fryser ut någon som man ser har det svårt att komma i kontakt med andra. Vad fan är meningen att vara elak mot någon som man vet har det svårt att komma in i "gruppen" (om man nu ska kalla det grupp) ? Du behöver inte umgås med den personen men du kan väl förhelvete åtminstone visa lite jävla hänsyn och vara trevlig, vad skadar det egentligen ? Tänk själv om det hade varit dig alla stod där och pekade ut eller mobbade, hade det varit så jävla kul då egentligen ? Nej det tror jag så fan heller.
Jag är så jävla trött på ytlighet och mobbar jävlar som jag stött på endel de senaste dagarna, som tvunget ska vara så jävla elaka eftersom dom på något sätt tror att dom är tuffare och kommer högre upp så fort dom trycker ner någon. Vet ni vad ? Inte fan kommer ni högre upp för det. Jag vet att denna texten inte kommer göra något bättre, alls, men jag ville bara får det ur mig. Det har gått och gnagt i mig de senaste dagarna och jag blir så jävla förbannad.
Till alla jävla mobbare där ute, fuck you och skaffa er ett liv istället för att trycka ner andras. VÄX UPP NÅN GÅNG FÖR FAN DÅ. Dra, idioter.
