Är det okej, att sakna någon man aldrig träffat ?

Som den gången. En tankspridd Johanna, ute och går för sig själv, slår mig ner på lekplatsen och tanken kommer upp i skallen på mig, från ingenstans. Jag kollar upp på den stjärnfyllda himlen och ser det, ett stjärnfall. Ögonen fylls med tårar, både av lycka och sorg. Idag, sitter jag ute på trappan med filten om mig denna augusti kväll. Samma tanke for upp och jag tänker på den gången. Kollar upp mot himlen och ser, naturligtvis, ännu ett stjärnfall. Snabbt, men så vackert. Denna gången gråter jag inte, jag ler. Jag tror att det är du, jag är säker på att det är du. Jag känner en viss närvaro, som inte riktigt funnits där förut. Kan det vara inbillning, bara för att man vill eller, är det så ? Att du faktiskt är med mig ? Jag kollar upp mot himlen igen, och bara ler. För att aldrig ha fått se dig, höra dig, röra dig, så känns det som om jag känner dig, bättre än någonsin. Fånigt kanske, men sant. Jag ryser, på ett bra, väldigt bra sätt. Okej, jag får vara ärlig nu, jag gråter. Men denna gången bara av lycka, ren lycka.