Så länge jag kan minnas så har jag nog alltid varit en väldigt ångestfylld person. Jag kan lätt få ångest över saker som inte ens är relevanta till sånt som faktiskt är mer eller mindre okej att få ångest över, men i de flesta fallen så är det bara små saker som genast blir till något stort så fort jag sätter igång och tänker för mycket. En stor del av min vardagliga tid går jag runt med en klump i magen, är orolig och nervös. Även om jag vill vara den personen som inte tänker speciellt mycket på hur jag blir bemött eller ses av andra så är det ändå något jag bryr mig om. Ångesten och överanalyseringen håller varandra i hand eftersom jag tillsammans med ångesten överanalyserar, och speciellt mig själv, så otroligt mycket. Jag kan många gånger överanalysera mig själv in i minsta lilla detalj över hur jag sa det där, hur jag gjorde där eller hur jag tänkte då. Istället för att slappna av och inte tänka på allt för mycket så är jag jämt spännd och tänker på precis allt. 

Jag försöker ofta att ta tre djupa andetag och säga till mig själv när ångesten springer ikapp. Jag försöker att intala mig själv att det inte är något att gå och grubbla över, att jag säkert inte var så då eller gjorde så då, att det är okej och att det faktiskt bara är en liten bagatell som absolut inte behövs tänkas på så mycket som jag gör. Men sen kommer både ångesten och överanalyseringen där och vänder allt på en millisekund. Det är svårt att veta hur man ska hantera hela situationen. Jag försöker jämt hitta kryphål som kan lugna mig för stunden, att jag uppehåller tankarna med något jag tycker är roligt, lyssna på så långt ifrån ångesttriggande musik eller liknande. Men det är inte så lätt att alltid försöka uppehålla tankarna på annat.

Jag är ofta väldigt hispig och stressad under tillfällen där ångesten smyger på. Jag kan verkligen säga fel saker vid fel tillfällen eftersom jag blir så nervös att det går alldeles för fort för mig. Oftast blir jag stressad och klumpig, men i vissa fall kan jag även bli väldigt arg. Andra gånger kan jag bli så otroligt ledsen att jag bara brister ut i gråt för att sen inte ens förstå varför eller vad som egentligen hände. 

Eftersom ångesten sätter igång stressen, nervositeten och klumpigheten kan det ofta göra att jag inte kan komma till skott med saker jag tänker på att jag ska göra. Nio gånger av tio vill jag så mycket mer än vad jag egentligen visar, men jag sätter käppar i hjulet på mig själv för att kunna ta tag i saker och ting. Oftast tänker jag på vad som kommer hända om jag gör detta, hur kommer det upplevas osv. Så där är jag åter igen tillbaka på att jag faktiskt är orolig över hur jag blir bemött. 

Jag vet att detta inte låter lika jobbigt i andra öron som i mina, men det är de små sakerna som bara matas på och tillslut blir till något stort som är de jobbiga. Jag har för mycket som jag går runt och bär på, gammalt som nytt, som jag hela tiden lyckas plocka fram och tänka på. Jag har svårt att släppa vissa tillfällen som jag istället senare går och både har ångest över och överanalyserar. 

Jag kände att jag behövde skriva ut det här. Detta är sällan något jag pratar om utan detta är något som är inbakat i min vardag och inte är något märkvärdigt för mig samtidigt som det faktiskt borde vara det. Jag vet att inlägget blev sluddrigt och kanske lite oförståelligt, men det är så det nätt och jämt pågår i mitt huvud. En ända röra. 

Igår var jag under dagen inne hos mina kusiner på kalas för att fira att en av mina kusiner idag fyller 20 år. Jag var där en stund innan jag fick skjuts till stationen för att sen hoppa på ett tåg som skulle ta mig vidare till Landskrona. 
vi började fixa inför en liten överraskning för Cassi som kom någon timme senare. Vi åt gott ihop, drack, skrattade och lyssnade på musik ett tag innan vi begav oss vidare in mot Helsingborg. Kvällen blev tyvärr inte precis som planerat, men trots detta har jag endel stunder som jag glädjs åt väldigt mycket. 

Godmorgon!
Det blev inte den sovmorgon jag hoppats på eftersom familjen var uppe och morgonstressade, och jag som vaknar väldigt lätt kunde inte somna om efter det. Men det gör inte mig så mycket, jag tycker om att komma upp i tid också. Tycker det är skönt att kunna äta frukost utan stress och lyssna på radio samtidigt. Det är något nytt jag börjat med, lyssna på radio. Jag tycker faktiskt att det är rätt skönt, gillar att lyssna på morgonprat och musiken i den typiska radio skrovlande stilen. 

Det blev te och gröt till frukost som vanligt. Under sommaren blir det inte mycket gröt ätande eftersom det är så pass varmt då, därför är det en bra och passande frukost nu under höst och vinter mornar.

Var ute och gick en kort morgonrunda med hundarna tillsammans med mamma för ungefär en timme sedan. Vädret är väldigt fint idag, det blåser litegrann men det är inte allt för jobbiga vindar. 

Idag ska jag försöka hinna med endel grejer. Jag ska både städa och plugga, cykla eller gå bort till affären, kanske bege mig ut i höst solen och fota lite? Vi får se vad tiden räcker till med. Nu ska jag iallafall ta det lite lugnt en stund och se det senaste avsnittet av "Ginas Värld". Så himla bra program! Har ni inte sett det så tycker jag verkligen att ni ska göra det, och även lyssna på hennes låt "LOVE" som också är hur bra som helst.

Ni får ha en fin dag!

Igår kom mormor hit för att äta den traditionella söndagssteken, det var hur gott och mysigt som helst.

Imorse vaknade jag vid nio tiden. Låg i sängen en stund innan jag tillslut bestämmde mig för att stiga upp för att göra i ordning lite frukost. 

Idag la jag, för en gångsskull, ner lite tid på min frukost. Jag som i vanliga fall brukar få slänga i mig en skål med lite fil och banan tillsammans med kanel eller i värsta fall ingen frukost alls för att sen behöva springa till stationen. Därför är det skönt med helger där man kan snooza lite extra för att sen kunna göra iordning en god och ordentlig frukost. 

I fredags besökte vi kyrkogården och gjorde höstfint på graven. Stenen, som kom för inte alls längesedan, är hur fin som helst och ligger alldeles perfekt. 

Jag träffade pappa igår som frågade "hur känns det?" efter det att jag visat honom bilden. Jag svarade att jag inte visste. För jag vet inte, hur ska jag kunna veta? Jag tänker inte på morfar som borta, att han inte finns mer. Jag tänker på honom som att han fortfarande sitter i sin rullstol på sin specifika plats i tvrummet och kollar på repriserna av "Bonde Söker Fru" uppe på Högalid. Han sitter där, som han brukar göra, för det går verkligen inte in i mitt huvud att han har gått bort.

Nu i oktober är det fem månader sedan han dog, och jag förstår det fortfarande inte. När kommer jag göra det? Kommer man till ett visst stadie någon gång då det går in för en att en person som stått dig nära inte längre finns kvar? Självklart vet jag att han inte lever, men jag förstår det inte. 

Jag blir arg på mig själv att jag inte på riktigt kan sitta ner och sörja honom, att jag inte kan sitta och gråta någon gång då och då en stund för mig själv för att jag aldrig mer kommer att få se honom igen. Jag vill faktiskt kunna göra det. När tankarna bollar rundor i huvudet kommer jag emellanåt till insikt över att han inte finns och blir lite tårögd, men det är bara det. Jag saknar ju honom, så varför kan jag inte ibland bara få gråta lite över det mer än att bara känna att ögat blir lite vattnigare? 

Jag saknar dig så mycket att det gör ont, morfar. 

Vi har tagit oss in i oktober och för nu lämnat sommaren helt och hållet bakom oss, det är nu höst och inte mycket tid kvar på det här året. Jag hinner inte med när minuter, timmar, dagar, veckor och månader försvinner lika snabbt som en fingerknäppning. Jag hinner inte riktigt stanna upp och fråga mig själv hur jag själv faktiskt mår när dagarna mer eller mindre springer förbi varandra. Men samtidigt som allt går så fort står fortfarande jag och trampar på ett och samma ställe hela tiden, det händer ingenting och livet står oerhört stilla samtidigt som det inte gör det. Ibland kan jag känna att jag inte ens hinner med min ålder. Allt har gått så fort att jag många gånger måste tänka om över hur gammal jag faktiskt är. Jag är fortfarande kvar i att jag är femton/sexton år gammal, jag är ju inte arton? Det tar emot och är väldigt svårt att sjunka in när jag säger till mig själv eller blir påmind om att, jo Johanna, du är arton år gammal och nästa år tar du studenten. Jaha, och sen då? Vad som händer sen finns liksom inte alls för mig för tillfället. Den trygga miljön som jag så länge kunnat "smutskasta" och irritera mig på, finns snart inte mer? Snart har jag mina egna vägar att välja mellan, men vilken väg väljer jag då? Vilken väg kommer att passa mig och vilken väg kommer att vara den rätta? Jag har så gott som ingen aning alls faktiskt, och det skrämmer mig litegrann även om jag inte ska stressa över det allt för mycket. Ja, jag har gott om tid efter gymnasiet att bestämma mig för vad jag ska göra och inte göra, jag får ångra mig, jag får lägga av, jag får göra om och göra rätt helt enkelt. Men även om jag inte vill tänka på det alls och säger att jag ständigt inte vill bli påmind om att detta är sista året, så måste jag ju ändå tänka på det, ellerhur?

Jag är faktiskt aningen trött på att alltid behöva svara "jag vet inte" när frågor som "vad ska du göra efter gymnasiet?" nätt och jämt dyker upp. Jag har tankar och drömmar kring astronomi. Rymden fascinerar mig så oerhört mycket. En stjärnklar himmel med månen i centrum som lysser upp sprider sig ett så fint lugn som näst intill inget annat kan för mig. När jag mår bra som mindre bra, så kan alltid en tankestund under ett svart fläckigt täcke göra mig lugn och få tankarna på mindre ångestfyllda spår. Upptäckande av nya planeter samt studerandet av dessa verkar så oerhört intressant och spännande. Jag har tankar och drömmar kring att bli djurpolis. Jag älskar djur och att de ska ha det bra är en ren självklarhet för mig, dessvärre vad jag vet ännu, har inte detta kommit till Sverige ännu utan finns bl.a. i Miami i USA. Detta går ut på att ta hand om djur som far illa till och att man därefter ser till så att ägaren inte får chansen till att skaffa djur fler gånger. Jag har också tankar kring psykologi och sociologi. Jag tycker att det verkar väldigt intressant att läsa om hur vi fungerar på olika plan. Jag skulle även senare väldigt gärna vilja hjälpa människor på något sätt. Jag finner en stor lycka i att kunna hjälpa människor genom de olika dalarna vi gå igenom i livet. Men, jag har även tankar kring musik. Detta är ett ämne som ligger mig nära men ändå inte. Tiden har inte funnits till för att lyckas utföra någon utveckling dessvärre, och jag vet inte alls vad jag skulle göra om jag skulle välja att musik är det jag vill jobba med. Jag är så väldigt splittrad kring vad jag vill hålla på med. Det finns inget som jag känner mig stensäker på utan jag har så mycket olika tankar och funderingar. Därför fylls kroppen med stress och ångest när folk frågar vad som händer sen. Jag vet iprincip lika lite som du som frågar, om vad som händer sen för mig sig. 

Jag vet att jag inte ska jaga upp mig allt för mycket och inte heller stressa eftersom det inte tillför mer än negativ energi. Men jag måste ju ändå grubbla, hur lite jag än vill det, med tanke på att studenten faktiskt börjar närma sig även om man kan tyckas att det är lång tid kvar så är det inte det. 

Nu tycker jag vi sover på saken, okej? Bra. Godnatt.