Jag har länge tänkt på att skriva ner detta, mest för min egen skull för att jag överhuvudtaget ska kunna sätta ord på alla dessa kaotiska tankarna som ständigt brottas inom mig. Men för varje gång jag påbörjat en ny text har jag lika fort suddat ut rad för rad och sen bestämt mig för att bara strunta i det eftersom det inte är lönt. Det är egentligen inte lönt, för vad ska jag skriva egentligen?

Det har hänt så mycket runt omkring mig, gammalt som nytt, som jag inte hunnit ta in ännu. Jag har inte hunnit hantera det och förstå det, inte på riktigt. Jag har inte lagt ner den tid och energi till vissa tankar och händelser som jag kanske egentligen skulle behövt, utan jag har istället fått tänka på det för stunden och därefter skjuta bort det. Jag har helt enkelt inte känt att jag har haft tid till att må dåligt, och någonstans inom mig tror jag också att jag faktiskt inte har vågat ta tag i det mest för den sakens skull att jag inte vill tro att det är sant. Jag är egentligen inte den som ignorerar mina problem, men jag får väl erkänna att jag på något sätt har gjort det nu. Anledningen till att jag inte har tagit tag i det tror jag beror på att den ena jobbiga stunden efter den andra har kommit med så korta mellanrum att det helt enkelt bara har blivit för mycket att ta hand om, och då är det självklart lättare att lägga det åt sidan. 

Alla kommer vi till den punkten då vi inte längre orkar hålla humöret uppe, vissa fortare än andra. Jag har länge gått runt och burit på så många olika saker, det har i princip bara matats på. Länge har jag försökt att inte lägga ner energi på det eftersom jag vet precis hur det blir då, och så vill jag inte ha det. Men nu börjar jag känna att den där punkten är nådd, jag börjar känna hur jag snart inte orkar längre. 

Jag skulle inte vilja kategorisera mig som en svag person och självklart inte heller som den starkaste. Men jag kan inte förneka att jag faktiskt ser mig som mer eller mindre stark än som svag. Jag klarar av mycket och har klarat av mycket, jag ger mig inte direkt och jag låter aldrig mig själv brytas ner allt för enkelt. Men just nu börjar jag känna mig både svag och skör, det har blivit för mycket. 

Jag måste börja bena upp bit för bit, allt det som tynger mig måste en gång för alla tas hand om, så att jag faktiskt ska kunna gå vidare. Troligtvis så är det det som jag har varit mest rädd för, att inse och sen gå vidare. Men för min egen skull är det något jag måste ta tag i och göra, hur jobbigt det än kommer att vara. Ibland måste vi sätta oss själva i första hand och vara "egoistiska", för vårt eget måendes skull, för att vi inte ska bryta ihop totalt. Och eftersom jag börjar förstå allt som har hänt så är jag rädd att jag kommer att bryta ihop om jag inte försöker göra något åt saken snart.

Jag vill faktiskt inte prata om detta, utan jag ville bara få ut lite av det hela nu. Och jag finner ingen mening i att prata om detta, för detta har jag egentligen pratat om så mycket innan. Jag kan inte heller gå och älta det hur många gånger som helst, för det hjälper inte. Jag tror att jag måste prata om det med mig själv nu, jag måste själv förstå och jag förstår inte det bättre för att jag går runt och pratar om det med andra. Detta kommer att ta tid, men det är kanske det det måste göra också?

Jag är så fylld av sorg, illska och oförklarade stunder som jag hoppas på att jag ska lyckas klargöra för mig själv nu. Jag gör detta för min skull och för att jag i slutändan ska må bra, för att jag ska klara mig och inte samla mer på hög. För att jag inte längre ska behöva sova oroligt om nätterna och hela tiden känna mig utmattad. För att jag inte längre ska behöva gå runt och känna att panikångesten jag kämpade med i två års tid ska komma tillbaka igen. För att jag inte ska behöva gå runt och konstant vara rädd för att jag när som helst kanske kommer att mista någon av mina nära. 

Det kändes skönt att få fram det i ord, nu är det gjort. Nu är det bara den både längre och svårare biten kvar som jag intalar mig själv att jag ska klara, jag kommer klara det.