Så länge jag kan minnas så har jag nog alltid varit en väldigt ångestfylld person. Jag kan lätt få ångest över saker som inte ens är relevanta till sånt som faktiskt är mer eller mindre okej att få ångest över, men i de flesta fallen så är det bara små saker som genast blir till något stort så fort jag sätter igång och tänker för mycket. En stor del av min vardagliga tid går jag runt med en klump i magen, är orolig och nervös. Även om jag vill vara den personen som inte tänker speciellt mycket på hur jag blir bemött eller ses av andra så är det ändå något jag bryr mig om. Ångesten och överanalyseringen håller varandra i hand eftersom jag tillsammans med ångesten överanalyserar, och speciellt mig själv, så otroligt mycket. Jag kan många gånger överanalysera mig själv in i minsta lilla detalj över hur jag sa det där, hur jag gjorde där eller hur jag tänkte då. Istället för att slappna av och inte tänka på allt för mycket så är jag jämt spännd och tänker på precis allt. 

Jag försöker ofta att ta tre djupa andetag och säga till mig själv när ångesten springer ikapp. Jag försöker att intala mig själv att det inte är något att gå och grubbla över, att jag säkert inte var så då eller gjorde så då, att det är okej och att det faktiskt bara är en liten bagatell som absolut inte behövs tänkas på så mycket som jag gör. Men sen kommer både ångesten och överanalyseringen där och vänder allt på en millisekund. Det är svårt att veta hur man ska hantera hela situationen. Jag försöker jämt hitta kryphål som kan lugna mig för stunden, att jag uppehåller tankarna med något jag tycker är roligt, lyssna på så långt ifrån ångesttriggande musik eller liknande. Men det är inte så lätt att alltid försöka uppehålla tankarna på annat.

Jag är ofta väldigt hispig och stressad under tillfällen där ångesten smyger på. Jag kan verkligen säga fel saker vid fel tillfällen eftersom jag blir så nervös att det går alldeles för fort för mig. Oftast blir jag stressad och klumpig, men i vissa fall kan jag även bli väldigt arg. Andra gånger kan jag bli så otroligt ledsen att jag bara brister ut i gråt för att sen inte ens förstå varför eller vad som egentligen hände. 

Eftersom ångesten sätter igång stressen, nervositeten och klumpigheten kan det ofta göra att jag inte kan komma till skott med saker jag tänker på att jag ska göra. Nio gånger av tio vill jag så mycket mer än vad jag egentligen visar, men jag sätter käppar i hjulet på mig själv för att kunna ta tag i saker och ting. Oftast tänker jag på vad som kommer hända om jag gör detta, hur kommer det upplevas osv. Så där är jag åter igen tillbaka på att jag faktiskt är orolig över hur jag blir bemött. 

Jag vet att detta inte låter lika jobbigt i andra öron som i mina, men det är de små sakerna som bara matas på och tillslut blir till något stort som är de jobbiga. Jag har för mycket som jag går runt och bär på, gammalt som nytt, som jag hela tiden lyckas plocka fram och tänka på. Jag har svårt att släppa vissa tillfällen som jag istället senare går och både har ångest över och överanalyserar. 

Jag kände att jag behövde skriva ut det här. Detta är sällan något jag pratar om utan detta är något som är inbakat i min vardag och inte är något märkvärdigt för mig samtidigt som det faktiskt borde vara det. Jag vet att inlägget blev sluddrigt och kanske lite oförståelligt, men det är så det nätt och jämt pågår i mitt huvud. En ända röra.