Naiv. Jag känner att jag på senare tid har varit för naiv på många sätt och vis. Blåögd, blåst, godtrogen. Jag har satt för mycket av min pålitlighet i andras händer utan att riktigt tänka mig för om det där verkligen var rätt eller fel, om det faktiskt var särskilt smart eller inte? Självklart ska man gå på känsla och göra det man tycker känns rätt, men det skadar inte att någon gång tänka efter på hur detta kanske kommer slå på gott eller ont längre fram? Att tänka lite smartare och lite längre än vad näsan faktiskt räcker. Jag känner ingen större sorg över att vissa saker helt enkelt har blivit som de blev, men jag kan många gånger känna mig dum. Att jag som egentligen är mycket på min vakt helt plötsligt inte har varit det längre. Jag ångrar mig inte över något eftersom jag ser alla våra handlignar i livet som en lärdom, vi lär oss av det och går vidare med det i bagaget. Men som sagt, mer eller mindre dum, beskriver en av alla mina känslor just nu.

Att räcka till. Jag är så väldigt less på att känna att jag inte är tillräcklig eller duger på det sättet som jag borde. Att det konstant ska bli på det sättet att jag får upp ett hopp om att jag är så bra som möjligt när det i slutändan visar sig att, nej tyvärr det var jag inte. Och då vänder man tillslut på det och ifrågasätter inte den eller det som fått en att känna den känslan, utan man smutskastar och skuldlägger sig själv för det. Det var helt enkelt mitt fel. Jag kunde gjort bättre, jag kunde sagt det där istället för det där andra osv. Och på senare tid är det jag som helt plötsigt försöker anpassa mig efter andra på ett helt annat sätt än vad jag gjort tidigare. Jag som i självaverket alltid på något sätt varit så pass stark att jag inte tänker ändra mig för någon annans skull, och varit fullt fast vid den åsikten. Varför viker jag mig helt plötsligt nu? Är det helt enkelt bara så att jag är för trött på denna ständiga känsla att jag kanske tror att det blir bättre om jag i slutändan anpassar mig så mycket att jag viker mig för andra? Jag har lovat mig själv att aldrig göra så, men varför nu?

Jag vet om att jag är väldigt luddig i hur jag skriver, och att det kanske låter alldeles obegribligt eftersom jag skriver som jag gör. Men huvudsaken är att jag får ut det för en liten stund för att faktiskt kunna ha chansen att lägga fokusen på något annat, men även också att jag iallafall förstår vad det är jag menar. Ibland hamnar man i stunder då tankarna cirkulerar lite extra och på lite för många olika och fel håll. Ikväll var en sån kväll och såndana ska få vara fullt tillåtna att ha. Därför är det helt enkelt bäst att försöka göra det man kan för stunden och på något sätt få ut det, på vilket sätt det än må vara.